Från 10 till Elwah

Death, aka Change (dag whatever)

2010-11-24T01:18:00.005+01:00

Jag har slutat räkna dagar. Jag är på 14 månader drogfri. Någon sa att efter ett år blir det enklare. Men jag tror inte det blir enklare. Det är inte enklare. Jag har bara blivit bättre på att leva med det. Men jag kommer aldrig lita på mig själv till 100%. Jag förtjänar inte att bli litad på. Och just nu har jag och pillerfriheten en fnurra på tråden. Likt ett förhållande mellan två människor. Fjortonmånaderskrisen. Den tycks hända i alla former av relationer. Men vi kommer fixa det. Jag och pillerfriheten är ett perfekt par. Trots att jag ibland saknar bruset i huvudet. Och just nu råkar 'ibland' vara 'hela tiden'. Men det råkar också vara 'just nu'. Det kommer passera.

Det är ett år sedan jag och Rob gjorde slut. Vi fick lägenheten såld häromdagen. På årsdagen faktiskt! Kändes sådär bitterljuvt. Äntligen kan vi vandra vidare, åt varsitt håll. Fast jag känner att jag inte gjort annat än vandrat vidare, under ett års tid. Bara för att vi satt fast i den situationen som vi gjorde, så stannade jag inte upp. Jag har vandrat långt. Jag har kommit långt. Jag har vuxit på ett sätt jag inte gjorde när jag var med mina piller, och när jag var med honom. Det blev två break-ups att hantera detta året, parallellt, och det var inte enkelt. Långt ifrån enkelt. Och tusen gånger tänkte jag tanken att om det blev liiite svårare än vad det var då så skulle jag ge upp. Jag skulle inte orka. Och givetvis så blev det lite svårare då, och jag orkade ändå. Inte utan att många gånger flippa och bete mig som ett barn.

Men skit händer och hade jag haft orken att deal'a med det bättre än vad jag gjorde, så hade jag gjort det. Det är många ord jag hade kunnat ångra. Men vad är poängen med att ångra? Jag har lärt mig massor om känslor, om världen, om människor och framförallt om mig. Det går inte vrida tillbaka klockan och ändra något, så varför ångra något? Det enda jag tänker är; att det är inte den typen av människa jag vill vara. Det är inte den människan jag tänker att vara, nu eller i framtiden.

I genomsnitt har jag väl bloggat en gång i månaden detta året. It's been a long time coming. Men nu lägger jag ner den här bloggen. Den får ligga kvar ett tag, men jag kommer inte skriva mer. Den här bloggen har handlat om allt som varit. Och det en period i mitt liv som faktiskt är slut nu. Ingenting är som det var när jag började skriva här. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. Mitt liv ser inte ut på samma sätt. Det känns som det är dags att släppa allt dåligt jag har gått igenom de senaste åren. Jag har slutat räkna mina dagar. För när det är över 400 börjar det bli svårt att hålla koll. Förut behövde jag se varje dag jag klarade, för jag kunde inte känna framstegen. Nu känner jag dom, jag behöver inte se dom. Jag behöver inte bevisa dom för mig själv.

Allt är annorlunda nu. Jag tänker fortsätta blogga. Men inte här. Inte här där allt bagage ligger. Nu börjar vi om. På en mycket mer awesome blogg!

Our house (dag 409)

2010-10-15T19:57:00.004+02:00

En vanlig dag i The House of Doom/Fält Residence/My current home (som jag ska flytta ifrån alldeles snaaaaart!)

Scene: Jag blir lite spontanhånglad av Mickie när lillasyster skuttar förbi sjungandes.
Lillasyster: Ikväll kommer Mickie få li-igga!
Mickie: Du är bara avundsjuk!
Lillasyster: KÄFTEN! .. Min ömma tå!
Jag: Heh-hehe!

Det är ganska underhållande att bo med hela familjen, plus två till. Men det ska bli jävligt skönt att få en lägenhet man kan kalla hem på riktigt. Med ett internet som faktiskt fungerar. Och massa yta. Och lite privatliv. Hur fint som helst. I övrigt är det för mycket att tänka på. Och det är höst. Och jag är trött. För det är höst. Jag hatar höst.

En ö i havet (dag 355)

2010-08-23T01:30:00.004+02:00

Här sitter jag, far far away from home, var ungefär det jag tänkte börja skriva. Men sedan kom jag på att jag inte direkt har nåt hem alls. Men far far away från både Göteborg och Småland. I Göteborg finns inte mycket kvar för mig nu. Förutom väldigt mycket prylar jag borde hämta, vänner jag kommer sakna och minnen jag inte kommer sakna. Egentligen är det nog mer minnen som jag tänker på med lite värme i hjärtat än minnen som får mig att vilja kräkas. Men det är för infekterat nu.

På Gotland är det på det stora hela väldigt trevligt. Även om semester kan vara lite väl tungt ibland. Mycket nytt folk, och eftersom jag numera lever ett nyktert och ordentligt liv så har jag ju börjat bry mig om saker. Som att bry mig om vad folk tycker om mig. Förut med mina piller var jag väldigt, hmm, laid back? Folk fick tycka vad de ville och jag sket faktiskt blankt i vad det var. Good or bad. Jag kan sakna det ibland. Nu kanske jag bryr mig lite mer än vad min hjärna egentligen klarar av, och jag borde inte. Man ska bry sig hälsosamt mycket om vad folk tycker, men jag är inte direkt hälsosam. Jag kanske inte kompromissar mig själv för att passa in, men jag grubblar lite väl mycket på det. Och det äter upp mig lite ibland. Då kommer ångesten.

Men lämpligvis så har ju Gotland det absolut bästa ångestdämpande medlet i världen. Och har jag honom hos mig, vilket jag har haft tills idag, så är jag alltid okej. Kanske mentalt utmattad och kaputt, men alltid okej. Men allt det "göra ett bra intryck"-ande har faktiskt dragit sjuka mängder energi. Tur att jag får tillbaka mitt ångestdämpande imorgon. Tänkte kidnappa med honom "hem" till Småland på onsdag.

Jag har insett en grej, så här 10 dagar innan den stora dagen 365. Okej, jag insåg det för ett tag sedan men ändå. Ända sedan jag slutade med kodeinet har jag varit spänd som en fiolsträng konstant. Jag tänkte att det var min kropp som glömt lite hur man slappnar av naturligt, utan opiater. Men eftersom det aldrig började gå över så tänkte jag att något var väldigt fel. Jag har inte varit avslappnad i mina armmuskler t ex, sedan dagen innan den första dagen utan kodein. Då hade jag min sista stund av vila. Och jag undrar varför jag har huvudvärk, stupid. Hur som helst. Jag läste att om man som jag har GAD kan man ha otroligt svårt att slappna av, man har sjukt spända muskler och spänningshuvudvärk väldigt ofta. Så min slutsats var helt enkelt att eftersom jag haft GAD sedan jag var liten förmodligen, så har spänningarna varit naturliga för mig. Sedan ramlade kodeinet in i bilden och min hjärna gillade väl det för att det fick mina muskler att slappna av. Så jag har förmodligen inte svårt att slappna av pga att jag har slutat med kodein, utan jag fastnade förmodligen för kodein för att jag var så spänd. Jag är så seg ibland, koppla långsamt. Borde insett detta för år sedan. Men bättre sent än aldrig. Måste göra nåt åt det här faktiskt.

People = shit (dag 332)

2010-07-30T17:20:00.005+02:00

Bara för att man är kär betyder inte det att man inte kan bli arg. Och arg är vad jag är. Och det hade inte ens med sms'et jag fick förut att göra. Jag orkar liksom inte vara arg för alla dessa sms med hot om hemlöshet och annan crap längre. Jag orkar inte bli arg på the ex längre för det tjänar ingenting till när han faktiskt har rätt (jo, this time så).

Men det finns ju andra människor som kan vara skit. Folk som tycker att de "hjälper till", när de gör motsatsen. Småstadsmentaliteten får mig att faktiskt bli fysiskt illamående på riktigt (dricker lite Inside Brus). Jag spyr i alla fall inte för att jag druckit för mycket alkohol. Eller tagit för mycket piller. Jag känner inte något behov av "semester" ifrån min nykterhet. Semester ifrån den hade inneburit alldeles för mycket jobb när jag kom tillbaka och jag är alldeles för trött för det.

Hur i hela fridens namn kan man uppmuntra alkoholintag, när personen som vill intaga alkohol vid flera andra tillfällen sagt att denne har problem med just okontrollerat alkoholintag? Nej för om de skulle erkänna för sig själva att deras vän har problem, skulle de behöva erkänna samma sak om sig själva. Och det vore ju jävla jobbigt att göra. För det är ju inte alls jobbigt för oss andra som måste städa upp deras skit sen (everyfuckingtime, everyfuckingtime). Nejpanej, inte jobbigt alls. Good friends, good friends.

"OMG! Du ÄR verkligen kär!" (dag 331)

2010-07-29T20:56:00.003+02:00

Dagens titel är ett systerystercitat. Som vanligt är hon sist (näst sist, andra syrran brukar faktiskt vara mer långsam) med att fatta grejen.

Indeed. Jag är kär. Sådär skitkär. Sådär så alla andra som inte är det vill kräkas i smyg i min mat. Men det hade förmodligen inte gjort mig så mycket. För jag är ju kär (till och med jag får lite sura uppstötningar av ordet "kär"). Och det har jag varit rätt länge nu. "Länge". Allt är ju relativt. Jag har inte varit nykär på.. ja, fyra och ett halvt år. Och jag har kanske varit supernördigt kär i en månad eller nåt. Kanske inte så länge ändå..

I övrigt flyter det på med mitt oflyt. Jag bor fortfarande med exet. Men senaste månaden har varit semester för oss båda tror jag, då han inte varit här ett skvatt, utan på en fin liten turné. Och när han kommer tillbaka tar jag mitt pick och pack och åker till mamma och systrarna i småland. För där är min hund och jag står faktiskt inte ut utan henne längre. 8 veckor utan fluffmonstret. Olidligt. På onsdag. Då ska jag gosa med världens bästa gosemongo!

Ska vara hos mamma i två veckor, sen ska jag till Gotland med Ika och Clara. Awesome shit! Dessutom bor ju objektet för mina kräkframkallande feelings där. Tycker jag är rätt bra jobbat av mig, först bestämma vart vi ska åka. Sen se till att jag har nån att you know .. umgås med där. Smart huh? Just det, folk förstår ju inte mig i text. Så jag lägger till ett "skämt åsido (åt sidan, enligt vissa)".

Smajlet doesn't come easy to this young one while you're holding a camera. Nerd!

Objektet för mina kräkframkallande feelings var här till i söndags. 16 dagar hade vi denna gången. Lite bättre än 7 faktiskt. Och nu är det 20 dagar kvar tills vi ses. Vem kom på den brillianta idén att lägga Gotland mitt ute i Östersjön?! Det är ju extremt skitlångt bort från min västkust. Smart dude, smart.

You ask me:

What would it take to get you to say that 'I'll try'?
And what would you say if this was the last day of your life?

Jag vet vem jag är (dag 315)

2010-07-13T22:48:00.005+02:00

Det tar ett tag för mig, jag kanske glömmer hur man gör
Sist var himlen vit som papper ovanför

Men jag har slutat säga nej, nu ska jag göra vad jag kan
Jag ska riva mina murar tills vi ser varann

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet
Jag tankar nya tankar men långsamt som du vet

Så jag lovar ingenting, jag säger hellre förlåt
Vi ska vara dom vi vill vara, hellre nu än efteråt

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Jag har inte sagt till nån att du blev kvar här igår
Fast det är svårt att hålla tyst när alla frågar hur det går

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Look what happened the last time (dag 302)

2010-06-30T07:52:00.010+02:00

Det är en månad sedan jag skrev sist. En hel del har hunnit hända, så jag tänkte väl sammanfatta så gott jag kan. Vi vet ju allihop att jag inte är något vidare på att korta ner mig själv.

Jag och Sara drog till Sweden Rock Festival efter många om och men. Vädret var rätt kasst. Banden var sådär och jag var ganska opepp många stunder. Men det var ändå underbart. Det är min paus ifrån verkligheten och där är inget som det brukar vara i ens normala liv. Med musik överallt och trevliga människor dagarna i ända. Det blev givetvis lite galenskaper och alkohol. Och icke att förglömma när Sara hade mig i koppel. Intressant, onekligen. Sociala experiment är fruktansvärt underhållande. Tydligen filmade jag tre extremt korta filmer (tog inga kort, förutom ett med min iPhone). Men hela tre stycken filmsnuttar på alla dessa dagar. Alla tre föreställer Saras urringning.

Moi, innan SRF - I Festivalbricker II

Jag bor fortfarande kvar på samma ställe. Så jag och Rob sitter fortfarande fast med varandra mot vår vilja. Det funkar väl lite bättre för tillfället. Inga bråk senaste tiden. Mestadels är han med sin lejdeh så vi ses inte så mycket. Och det är nog tur. Jag spanar efter ett eget ställe givetvis, som jag har gjort i nästan 10 månader. Men nu håller jag på att ta stora beslut också, på boendefronten. Handlar lite om vart jag faktiskt vill bo. Det är inte ett lätt beslut, men jag ser ju själv åt vilket håll det lutar. Oväntat säger nog de flesta. Själv tänker jag inte säga vad det egentligen handlar om förrän jag faktiskt bestämt mig.

Det är sommar gott folk! Äntligen. På sommaren lever jag. Och jag insåg att nu mår jag bra. Om jag jämför mig med hur jag var i mars så är skillnaden natt och dag. Givetvis är det mycket skit som fortfarande behöver fixas i mitt liv. Men i mig själv mår jag faktiskt otroligt bra. Och bara det är en prövning. Jag har traskat igenom mitt pillersug med huvudet högt. Jag har klarat mig igenom kris efter kris utan större problem och jag har inte vacklat.

Shit I can handle. Awesomeness, inte riktigt lika enkelt. Tydligen. Att saker är fina och faktiskt går åt rätt håll, att jag kan få skratta och må bra helt enkelt. Det är fortfarande nytt och ovant. Och som om det inte räckte med att må otroligt bra redan från början så råkade jag visst snubbla lite och kanske träffa en människa som får mig att känna på riktigt. Större känslor än jag någonsin hanterat utan piller förut. Och det är bra känslor. Men det är så mycket känslor. Helt plötsligt vacklade jag lite. Gick ut till kanten och tittade ner. Tills han talade om för mig vad som skulle hända om jag ramlade ut för pillerstupet. Då vände jag tillbaka till säkerheten igen. Den äkta säkerheten. Säkerheten i att inte bedöva sig. Oavsett om det känns. Även när det känns för mycket.

Jag undrar hur folk gör. Jag hade honom här i en vecka. Och för varje timme blev jag mer och mer fascinerad av hur man kan connecta med andra människor. Och för varje timme såg jag mer och mer hos honom som jag tyckte om. Och det blev knivigare och knivigare i mig. För allt som är awesome kan jag hantera till en viss gräns. Men när det börjar gå upp emot det äkta så insåg jag att jag har no frikkin' clue hur man gör. En enda gång i mitt liv har jag haft känslor för en annan människa utan att de varit lite lagom dämpade av kodein. Då var jag 16. Det minns jag inte hur jag hanterade alls. Dessutom går det inte jämför de känslorna jag hade då, med dem jag har nu.

Gotlänning i mina Festivalbricker Original,
staying alive-pose, nattciggeluring - samt lillasysters jacka.
(What's not to like liksom?)

Men jag undrar hur folk dealar med det. När det känns som hjärtat ska sprängas för att känslorna faktiskt inte får plats. I den paniken kommer pilleresuget. Men om det är något jag sett fram emot ända sedan jag slutade så var det faktiskt den här känslan. Utan kemisk påverkan. Det är den känslan jag kämpat för hela tiden, i grund och botten.

Dessutom är det lite som kusin-sonen säger:

"Kärlek är viktigare än flodhästar."

Burn! (dag 270)

2010-05-30T00:25:00.001+02:00

23:52 kom dödsdomen från en kille jag pratat lite med på msn ett tag. Jag har nu skrattat så tårarna har skvätt åt alla håll i tjugofem minuter. Han råkade visst inte ha samma syn på sex som mig. Hoppsan, någon behöver vakna upp ur 40-talet. Så här följer den bästa dissen jag någonsin fått. Enjoy!

"Ja du är tydligen väldigt billig utav dig, och jag är ledsen, men jag blir fruktansvärt äcklad utav dig nu och kan inte prata mer med dig. Hej då!"

Mission completed.

Då blev nu (dag 260)

2010-05-19T06:24:00.001+02:00

I samma minut
Samma sekund
Som orden lämnade dina läppar, tappade jag andan
Jag blev stum

I samma andetag
Samma hjärtslag
Som dina ögon fann mig, förlorade jag mig själv
Jag blev svag

Fast i samma evighet
I samma väntan
När du gav mig allt ditt inget, plågade i din nollhet
I extas av längtan

I samma sekund
Samma ögonblick
Som du övergav mig, som om du aldrig varit där
Jag hittade rätt igen när du gick
- Elwah 2oo6

Dude. Take a hint (dag 259)

2010-05-19T00:14:00.002+02:00

My heart upon my sleeve (dag 228)

2010-04-17T05:42:00.003+02:00

Jag är överärligheten själv. Jag kan konsten att dela med mig av för mycket. Jag tror det är för att jag varit instängd i mig själv så länge. Allt vill bara komma ut. Jag säger rakt ut vad jag tänker. Alla vet vart jag står. Säger jag inte det så syns det på mig. Står skrivet i pannan. Jag kan inte dölja den jag är. Det bra, det dåliga. Det är sådan jag är.

My heart is tattooed on my sleeve
I'm not hiding - It only hurts to breathe

Ibland undrar jag om jag kommer ångra min blogg i framtiden. Den är öppen. Hela min insida finns att beskåda. Så när jag känner väldigt mycket saker. Dåliga saker. Då vågar jag inte skriva nånting alls. För jag är rädd vad jag säger. Jag är rädd att jag säger dåliga saker om andra. Och jag gillar inte att skriva om andra. För bara för att jag är öppen betyder ju inte det att andra vill finnas för beskådan för hela mänskligheten (som förstår svenska obviously).

My heart is tattooed on my sleeve
I know it's blinding - It only hurts to breathe

Men jag är överärlig. Frågar man mig något får man ett svar. Jag lindar inte in saker. Bara om jag måste, för man behöver ju inte vara elak. Det är inte att vara överärlig. Men frågar man om mig, eller min åsikt så får man garanterat veta. Jag har alltid ett svar. Och jag är säker på att det kommer komma att bite me in the ass en vacker dag. Det sticker i ögonen på en del när man är som jag och vågar stå för det.

Queen of apology (dag 203)

2010-03-23T02:07:00.003+01:00

Jag älskade dig en gång. Verkligen. Så där på riktigt. Och jag tänkte att utan dig skulle jag inte kunna andas. Och då var det sant. För jag älskade dig då. Och en del av mig kommer alltid älska dig. För utan dig hade jag aldrig kunnat bli ren. Jag hade inte överlevt de åren utan dig. Och mitt liv betyder allt för mig. Du gav mig det. Därför kommer jag alltid älska dig. Och jag kommer aldrig glömma.

Jag kommer aldrig glömma allt jag gjort mot dig. Jag kommer aldrig glömma vad jag har utsatt dig för. Jag kommer aldrig glömma hur du trots det aldrig sa ett dömande ord. Det enda du sa var "Jag är glad att du lever". Det var den exakta sekunden du gav mig livet. Och jag var så säker på oss då. Men den dagen vi bestämde att det inte fanns något oss längre var jag lika säker på att det var sant. Du har gett mig livet, och du gav mig ett liv som var mitt. Inte vårat. Jag kommer alltid älska dig för det.

Men jag kommer alltid och för evigt ångra allt jag utsatt dig för. Och jag kommer förmodligen alltid vara arg för att du aldrig sa något. För att du aldrig bad mig sluta. Att du aldrig tittade på mig och talade om för mig vad jag gjorde emot dig. Det är lätt att vara efterklok, nu ser jag alla fel väldigt klart. Trots att jag aldrig visste då vad jag egentligen gjorde så kommer jag ångra det. Men jag kommer aldrig riktigt förlåta dig för att du aldrig sa stopp. Du teg och tog min skit. Du teg och lät mig göra dig illa.

Du teg ihjäl oss. Och jag slog ihjäl oss. Sådant händer. Jag kommer aldrig ångra de åren jag har fått vara med dig. Vad jag än säger så kommer jag aldrig ångra det. Och jag kommer aldrig ångra att vi sa att det räckte. Att det var slut. Jag kommer alltid vara säker på att det var menat att det skulle vara vi två, då. Dit men inte längre.

Och jag kommer alltid vara säker på att jag aldrig gjorde dig illa med flit. Hade du bara sagt orden "Sluta, det gör ont", då hade jag slutat. Några få ord. Men oavsett vilken skit jag utsatte dig för så var det aldrig min avsikt att fortsätta. Och nu kämpar jag som en idiot för att komma på sätt att gottgöra dig. Jag ber om ursäkt för min ringa existens. Jag tvättar dina kalsonger. Jag kompromissar mig själv för att jag känner att jag är skyldig dig det. Konstant. Och det är okej.

För skillnaden på dig och mig är att när någon ber mig sluta, så är det precis det jag gör. Och det är därför jag alltid kommer veta att jag är värd någonting. Hur liten jag än känner mig i din närvaro. Hur dåligt samvete du än ger mig. Hur mycket du än tvingar mig in i situationer som knäcker mig. Hur värdelös du än får mig att känna mig. Hur arg du än är på mig. Det spelar ingen roll. För jag vet att jag är en sådan person som aldrig skulle fortsätta slå när någon bad mig sluta. Samma sekund du sa att hon mådde dåligt över detta så stannade jag upp, jag stannade upp och tyckte att vi skulle lösa det. Jag bad till och med om ursäkt till henne for gods sake, för att jag mådde skitdåligt över att nån annan mådde dåligt. Jag vet att jag är en sådan person som tar hänsyn. Och du gav mig det. Du gav mig livet. Och du gav mig det livet där jag kan känna. Där jag har empati. Där jag har känslor för mig själv och för andra. Och jag kommer alltid älska dig för det.

Ibland behöver jag bara komma ihåg det själv.

It's the little things (dag 197)

2010-03-18T02:06:00.005+01:00

Dagens note to self: Glöm aldrig att notera de saker som faktiskt går rätt i livet. Man får vara glad åt det lilla.

Som t ex att man fortfarande har en inkomst. För jag kunde varit utan nu. Som t ex att jag börjar jobba imorgon. Som t ex att jag kom in på Historia A, så jag kommer bli klar med mitt gymnasiebetyg, börjar på måndag. Och kan därmed fortsätta min livsplan precis som jag hade tänkt. Det är fanimej awesome shit!

Fast jag är såklart livrädd. Jag har gått i nästan fem år och bara varit, inte gjort nånting. Bara känt mig värdelös (that I do know how to do). Och så serverades ett normalt liv på silverfat bara poof. Klart att jag tog det normala livet jag faktiskt velat ha väldigt länge. Men det hindrar inte mig att vara totalt och helt livrädd. Mest rädd för att jag inte ska klara av det. Skolan är dock viktigast, ja så illa är det, för det är skolan som leder till nästa steg på The awesome Plan of life. Nej, det är faktiskt inte bara en plan, det är en Plan.

Jag kände nog lite som så att det inte kommer komma nåt bättre tillfälle. Jag kommer inte få mer ork, jag kommer inte må magisk bra en vacker dag. Men om jag jobbar för det jag vill uppnå och kanske får saker att stimulera huvudet med så kommer jag få mer ork, jag kommer må bättre av det. Så jag tog några aktiva val här och där och vips så stod jag här, med ett liv.

Men, jag måste på nåt sätt trolla fram pengar till Sweden Rock (Stone Sour, jag trodde det var en extremt avlägsen dröm, går inte missa). Och trolla fram folk som vill hänga med. Jag tror fasen projekt nummer två är svårare, folk är boring. Riktigt förbannat boring. Hundvakt och skjuts är i varje fall klart!

Well.. Jag borde ju sova nu. Ordentlig som jag hade tänkt bli.

.. That drive me wild

Anyway you want me (dag 192)

2010-03-13T02:24:00.004+01:00

I'm afraid I will never change.
It's ok, I am not ashamed.
I can say that my bed is made.

Grattis till mig, jag är 25. Och en vecka. Och några timmar. Det är nog okej tror jag. Vad har jag för val? Jag brukar inte se nån poäng med att sura över saker man inte kan göra något åt. Men senaste tiden surar jag över allt jag kan komma på. För jag är bara trött. Trött på att skit aldrig fixar sig. Trött på att gå med på saker jag inte är okej med för att jag har någon form av skitsamvete jag inte vill ha. Trött på löjliga hot. Trött på statusuppdateringar à la fjortonårig modebloggerska deluxe, på facebook. Trött på infektioner, läkare, sjukhus och nålar. Trött på att be om ursäkt för att jag mår dåligt. Trött på att kompromissa min egen psykiska hälsa för människor jag inte ens känner. Trött på att inte orka fightas för min egen skull. Trött på att känna mig i vägen. Trött på att inte få komma vidare. Trött på bajskastning. Trött på att vara knäckt. Trött på att ha ångest. Trött på att inte orka andas. Trött på att hela tiden vilja falla tillbaka på mina älskade saknade piller. Trött som fan på att ha för mycket stolthet för att falla tillbaka på mina älskade saknade piller.

You can bend me, shape me, anyway..
You can bend me, shape me anyway you want me.

För helvete? Vem är denna spillra av människa? Inte är det jag? Jag är stark. Jag är positiv. Jag glad. Jag är sprallig. Jag älskar livet. Jag är frisk. Jag är en o-insane, smart, awesome jävla människa. Egentligen? Den som gjorde mig till det här borde få piskstraff. Jag borde alltså få piskstraff. För jag tillät det här att hända. Jag tillät någon (och livet i allmänhet) att knäcka mig. Och det är väl vi som står bredvid och låter folk bli knäckta som är de sanna bovarna i dramat? Right? Så, jag borde få piskstraff för att jag har låtit mig själv falla så djupt. Jag borde burn in hell för att jag bara såg på, med något chockade ögon, när jag lät mig bli trampad på. Jag borde doppas i frätande syra för att jag inte gjorde nånting när jag kände mig själv spricka och börja rasa. Och jag borde få en gaffel i mitt jävla öga för att jag bryr mig.

When I was five, I took a dive.
When I was ten, I walked again.

Nej. Jag kan inte minnas när jag kände mig så fruktansvärt sänkt senast. Faktum är att jag kan inte komma på att allt på en och samma gång sugit så hårt. Och jag tänker ju knappast säga "det kan ju i alla fall inte bli värre nu!". För sist jag gjorde det så föll väl mer eller mindre sista stenen ner i huvudet på mig. Men det är aldrig sista stenen. Men nu orkar jag då fan inte mer. Så nu kan väl åtminstone snön smälta. Det hade räckt för att jag skulle le i en vecka.

When I was fifteen, I kept my motor clean.
When I was twenty, I got plenty.
When I was twenty-five..

Fast den glada nyheten är att jag fortfarande kan skratta. För den förmågan verkar ingenting ta död på. Och det krävs inte jättemycket för att göra mig glad en stund. Det är fint ändå.

When I was twenty-five..

Mord'Sith (dag 180)

2010-02-28T05:30:00.004+01:00

Nu kommer en sån där morgon-rant. Självransakan.

Ni vet när man står och stampar på samma ställe? Till slut, förr eller senare, blir man lite knäpp av det. Ibland är man bara färdig med saker och vill traska vidare. Men ibland försätts man i situationer där det inte är möjligt. Man kan bara vänta. Och vänta. På att få gå vidare. För att få göra nästa grej i livet. Men man sitter fast i en situation man inte vill vara i. Med någon man inte vill vara med. Som vill vara med en lika lite. Kanske ännu mindre.
Att sitta fast ger mig klaustrofobi och det har alltid varit så. Jag blir lite panikslagen och tappar greppet ibland. Flippar lite smått för att jag är frustrerad över att jag inte kan göra ett skit åt det. Och då vill jag bara fly. Packa en väska och ta ett tåg till norrland eller så. Lämna allt, alla. Slänga telefonen i en sjö. (NEEEJ INTE MIN IPHONE! .. hade nog bara bytt nummer nu när jag tänker efter).

Well you can dig me up a grave
And try and stick me in the ground

Nästa grej i livet är för mig. Bara för mig. Jag hade väl ungefär en enda vuxenpoäng. Och så försvann den. Och där stod jag med ingenting kvar. Inget som var mitt liv. Men nu börjar det ta sig. Jag börjar komma underfund med vad jag egentligen behöver. Jag behöver något för mig. Något som inte kan gå ifrån en på samma sätt som människor ibland gör. Som t ex jobb. Vilket jag har fått. Ska bara börja med det också. Sen ska jag ha ett eget place. Som är mitt mitt mitt (ja och lite syrrans också, men mest mitt mitt mitt!). Någon har lovat att hjälpa mig att måla om också. Hoppas någon kommer ihåg det. För någon når mycket längre än vad jag gör. Men oh well, inget eget place i sikte än. Snart snart snart, I feel it in my bones. Eller önskar jag bara. Önskar så jag får ont i magen nästan.

Well you can tie me to the bed
And try and beat me half to death

Sen ska inget kretsa runt någon annan. Jag ska bli så egoistisk som jag förmår mig. Jag måste se till att mitt liv är mitt och ingen annans. Besluten som ska tas ska tas av mig. Just nu har jag ungefär kontroll över.. ja inget. Och kontrollbehov har jag. När det kommer till mig själv. Mitt liv är mitt. Det är därför jag vägrar tro på bara ödet, och på att saker får hända av sig själva. För jag styr mitt liv själv. Jag bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Om någon säger höger så väljer jag definitivt vänster. Bara för att jag blir obstinat när jag inte har något att säga till om. Hade ingen sagt höger så hade kanske höger varit ett alternativ att överväga.

But you can never keep me down
Well you can stick me in a hole
And you can pray all day for rain

Det värsta jag vet är passiva val. Passiva människor. Ett passivt val är för enkelt, och oftast helt fel. Man måste tänka. Man måste överväga vad som är bäst för en själv. Mitt liv är min kajuta och jag är fanimej kapten. Man måste veta vad man vill. Eller åtminstone vad man inte vill. Jag klarar nästan inte av människor som inte drömmer. Människor som inte vill. Håglöst folk gör mig nervös. När man frågar vad de vill bli när de blir stora, och de rycker på axlarna. Då blir jag så ställd att jag inte ens vet hur jag ska fortsätta konversationen.

You can shoot me in the leg
Just to try to make me beg
And you can leave me there for days
And I'll stay alive
Just to follow you home
And I will survive

Go with the flow, det är bullpoop. Against the grain är mer min melodi. Att välja the path of least resistance är feghet. Och Tilda och jag konstaterade att vi är ofega kvinnor. Vi tar chanser, det kan ju knappast gå mer åt helvete liksom. Och då har man faktiskt försökt. Ibland blir man ägd av livet. Jag känner mig lite ägd av livet just nu. Jag är livets egna lilla bitch och slagpåse. Men jag vinner alltid den där fighten i slutänden ändå. Det må suga just nu. Men alldeles nyligen var livet faktiskt ganska underbart. Och det blir det snart igen. Det går i vågor. Och det gäller väl att trampa vatten ett tag. Andas och göra det man kan för att det ska bli bättre.

'Cause you're my Mississippi Princess
You're my California Queen
Like the Duchess of Detroit
And every city in between

Jag är kär. I Cara i Legend of the Seeker. Hon kunde få äga mig om hon ville. Any day. Hon är lätt min favoritkaraktär just nu. Kan relatera ganska mycket till henne. Konsten att gå från en känslokall bitch, till någon som ska våga vara glad och våga göra rätt. Och våga känna saker. Men ändå fortfarande vara skithäftig, sarkastisk, ha lite extra dude-DNA och kunna slåss som en gudinna. I läder. Hon är lätt säsongens hotness.

You can slap me in the face
You can scream profanity
Leave me here to die alone but
I'll still follow you home

Broken (dag 177)

2010-02-26T00:00:00.004+01:00

Jag tror jag är officiellt broken nu. För en jävla gångs skull. Nattsvart. Fast nu erbjöd sig Tias att göra en macka till mig, sånt gör faktiskt saker bättre. Och jag vet ju att det blir bättre. Någon gång. Det blir det alltid. Men just nu är jag broken.

Jag skulle kunna göra en lista med saker som sucks. Men några exempel är: Jag är fattig, jag äger typ inga möbler, jag bor med mitt ex, jag är precis hemkommen från sjukhuset (lördag-torsdag) med en relativt lång recovery time framför mig, det är snö, och mer snö, och ännu mer snö, och mina däck är jävligt opumpade. Och min dator är sönder. Min kamera är såld. Dessutom var jag HIGH AS A KITE(!) häromdagen. På morfin. Not by choice. Bara så det är klart för alla. Jag gillade det inte.

Men, jag hann precis in med ansökan till komvux. Jag ska bli klar. Och jag har fått ett jobb. Och någon gång kommer jag få en lägenhet. Någon gång. Far far far far away säkert. Men någon gång. Jag, Tilda och Anna planerar ett äventyr. Och jag har en iPhone. Och människor som får mig att skratta. Och snön smälter väl snart. Frisk kommer jag väl bli med.

Men just nu är jag broken. Och min insida känns som den ska slitas i bitar. Och jag snorlipar konstant. Men jag håller ihop min insida. Och så fort jag snorlipat klart brukar jag skratta. För att det gör saker så mycket lättare. Men jag tänker vara broken ett tag. Sedan som vanligt plocka ihop bitarna av mig och börja om. Som alltid. I may be fucking weak, but I'm never fucking defeated.

Stop living with doubt (dag 170)

2010-02-19T00:53:00.005+01:00

Dagens citat: "Jävlar vad många ligg man skulle få då! .. Om man hade helande sperma.." - Tias nattfunderar. Jag tror han sett för mycket porr och spelat för mycket WoW. Alternativt rökt nåt. Alternativt all the above.

Jag nattfunderar också och fick en revelation. Men jag är lika förvirrad ändå. Jag förstår mig bättre efter min personliga upplysning. Det är nån annan jag inte förstår. Och det fascinerar mig. För jag förstår alltid. That's my thing dude. Jag läser folk. Jag känner det dom känner. Det är det enda jag vet att jag kan. Men här står jag, sitter, lika förvirrad som fascinerad över att jag inte förstår.
Det är intressant. Väldigt intressant. Lite som att läsa en bok man inte ens läst baksidan på, eller se en film man bara sett titeln på. Lyssna på en skiva med ett band man aldrig hört talas om. Man har liksom ingen aning om vad som komma skall. Jag brukar göra så for fun. För att det är mer spännande så. Och då känns detta på något vis inte dåligt. Bara ovant. Och lite underhållande på nåt Dude, where's my car?-sätt. För det är faktiskt ganska kul att lära känna folk. Upptäcka stuff.

Jag är sjuk, feber och skit. Ekonomin ser ut som helvete. Jag har fortfarande inte nån lägenhet. Jag har halvt nackspärr. Och mitt nässpray är slut som fan. Men jag trivs ändå. Hela min attityd vände natten till igår tror jag. Den bara "äh men kö' på ba'!", som att jag faktiskt är väldigt fri. Jag kan leva mitt liv nu. Och hur det ser ut nästa vecka eller nästa år är ingen som vet. Det är ju det som är grejen. All min oro byttes ut mot förväntan. Det kan bli värre. Det kan bli bättre. Det kan vara awesome.
Hela jag har varit lugn idag. Jag känner lite att man gör det man kan, ibland får man som man vill, ibland inte. Men har man gjort det man kan, så kan man inte göra mer sen. Det löser sig alltid på bästa sätt. Även om det inte var det sättet man trodde man ville ha det på. Men det löser sig alltid på bästa sätt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv med nästan inga strings attatched längre. Ska bara göra mig av med rökningen också. Ännu färre strings. Det vore minst sagt awesome.

Invecklad utveckling luktar apäckligt (dag 169)

2010-02-16T02:32:00.003+01:00

Jag har blivit lite "put to the test", så att säga, senaste tiden. Och med varje prövning i mitt nya rena tillstånd kommer faktiskt lite insikter. Jag lär mig saker. Och vad som framkommit av senaste tidens grubblande och överanalyserande tänkte jag faktiskt skriva. Kanske inte allt, men en del. Så att jag kan se tillbaka och se att jag faktiskt utvecklades i ganska rasande fart.

Insikt 1: Jag är fortfarande lite halvdålig på att hantera nya känslotillstånd. Allt nytt är fortfarande waaay för stort. Allt jag inte varit med om är i helt fel proportioner. Om man jämför med hur vanligt folk upplever exakt samma sak. För så fort jag gjort det en gång så är det mycket mer hanterbart nästa gång. Men den där första är aldrig helt okej.

Insikt 2: Ibland tappar jag självkänslan utav helvete. Ett problem jag aldrig hade med mina piller. Mina piller gjorde mig awesome. Och nu måste jag göra mig awesome på egen hand. Det går lite sådär. När jag tappar självkänslan börjar jag omvärdera allt utifrån min då rätt dåliga syn på mig själv. Med andra ord, då blir allt väldigt väldigt dåligt.

Insikt 3: Det krävs inte mycket för att få upp mitt självförtroende och min självkänsla. En liten push från rätt ställe och jag är alldeles awesome igen. För jag suger åt min komplimanger som en liten svamp.

Insikt 4: Jag har tydligen trust issues. Det hade jag ingen aning om faktiskt, så det var lite spännande, om än något irriterande att upptäcka. Jobbar på den rätt hårt nu faktiskt. För oftast blir det alltid helt fel personer som hamnar i kläm när man har det. Man litar på fel person och litar inte på dem man borde lita på. Men just nu känner jag att min mentalitet ligger på "LITA INTE PÅ NÅGON! DET KAN GÖRA ONT!". Logiskt och bra. Men jag tror min syster gav mig ett råd jag gav henne för länge sedan. Lita på dom som inte gett dig anledning att inte göra det. Men det var visst lättare sagt än gjort.

Insikt 5: Jag är tydligen också en heart on my sleeve-kinda girl (woman? Snart 25 för bövelen). Så vad innebär egentligen det? Det är från Othello och betyder att man visar sina känslor öppet för alla att se. Att man är obvious helt enkelt. Och så skulle nog ingen någonsin beskrivit mig förut. Snarare har jag fått höra hur svårt det är att läsa mig och lära känna mig. Men ingen som lärt känna mig efter pillertiden skulle nog inte hålla med om det.
Jag har blivit väldigt öppen och jag har väldigt svårt att dölja det jag känner. Om jag inte lägger all min kraft på att verkligen dölja det. Jag har alltid varit ganska rakt på sak om nåt varit fel, jag har alltid sagt ifrån. Men övriga känslor har varit nedtryckta och gömda. Inte längre, och det är en grej som jag oftast ser som något positivt, att det numera går att nå mig emotionellt. Men ibland är det bara jobbigt. Min mystik försvann fan totalt! Helt värdelöst. Men jag har det faktiskt hellre så här.

Insikt 6: Alla dessa saker gör mig ibland definitivt till kvinna. Och jag hatar att behöver utsätta er, mina nära och kära, för denna galenkvinna. Jag måste stärka mitt dude-DNA. För jag gillar inte den där jävla kvinnans ångestmalande och överanalyserande. Hon är skitjobbig.

Roligare saker. Jag bor hos Ika igen, för ett tag bara. Eirah är med mig. Tias är här också. Och jag har skrattat så jag har gråtit. Jag har bara gråtit också för den delen. Jag har det ganska trevligt och mysigt här. Och jag sover som en kung på Ikas soffa. För den är awesome. Om än väldigt tyst.

Dagens metafor: "Ditt känslomässiga vrak ligger i torrdocka och är inte redo att ge sig ut på kärlekens hav." - Tias har sina ljusa stunder.

Dagens komplimang: "Hon är inte bara söt, slängd i käften som en lastbilschaffis, stöddig som en brunstig noshörning och super som en hel vikingaby.. hon är cyborg med! Awesome!" - Morgan spär på och jag tar åt mig som fan.

Dagens failomskrivning av themelåten till Fame: "BERG! .. Can't be eaten by a.. bäver??" - Tias har också mindre ljusa stunder.

W(h)ine and music (dag 164)

2010-02-12T05:12:00.010+01:00

Hoppsan, nu testar jag att blogga från min splirrans nya iPhone. Nånting säger mig att det inte kommer se riktigt likadant ut. Jag får åtgärda det när jag orkat koppla in en skärm till min numera inte så hela laptop. För skärmen på den sa hejdå. Tur att själva datorn fungerar än så länge. Hur länge är då frågan?

But somehow the darkness wakes me up
I've felt this emptiness before
But all the times that I've been broken
I still run right back for more

Det är awesome att allt krånglar exakt samtidigt. Verkligen. Jag har inte direkt pengar att slänga ut på en dator. Jag hade behövt lägga pengar på möbler. Men det går inte det heller. För pengar är nåt jag inte har. Alls. Awesome. Jag har inte fått nån lägenhet heller. Awesome. Jag har inga lungor heller för dom har jag hostat upp. Och gissa vad det är? Just det, awesome.

You'd think that I'd learn my lesson by now
You'd think that I'd somehow figure out
That if you strike that match you're bound to feel the flame

Men jag har däremot fastnat för en låt. Jag tänkte experimentera och se om jag kunde länka den på nåt vänster faktiskt. Så here goes!

You think that I'd learn the cost of love
Paid that price long enough
But still I drive myself right through the pain
.. Yeah, well it turns out, I haven't learned a thing

Konsten att se ut som en kotte (dag 160)

2010-02-08T03:42:00.005+01:00

Jag är trött. Och tiden gick jättefort. Jag som skulle sova tidigt. Och så sätter jag mig och skriver. Väldigt smart. Nåväl. Skit händer. Fast inte särskilt ofta nu för tiden. Fast så skulle jag förstås inte skrivit. När man gör det så kommer den berömda skiten att hit the fan. Hur som helst, jag är nog beredd. Man kan försöka förstöra det för mig nu. Jag ser min dagräknare ticka på och jag känner mig mer och mer häftig för varje dag. Storhetsvansinne here I come!

Jag skrattar nu för tiden. Ganska ofta. Och jag känner att jag är olåst nu. Öppnad på nåt vis. Som att alla kan se mig. Innan var jag instängd och skum. Nu är jag nog mest skum. Men nu skrattar jag och det är nog det bästa som hänt sen jag slutade med kodein. Att kunna skratta är något underskattat. När man skrattar så connectar man med människor. Man låter en person se en sida av en som faktiskt inte kommer fram så himla ofta. Asgarvar gör vi ju mest med våra gamla vänner.

All that I'm after is a life full of laughter
As long as I'm laughin' with you

Men nu skrattar jag mestadels med/åt Micke. Oftast åt. Och jag är väldigt glad att han ramlade in i mitt liv precis när jag hade lärt mig det där igen. Det där med att skratta. För jag hade aldrig uppskattat hans goofyness om jag inte vågade/orkade/kunde skratta. Och det hade varit en smärre katastrof. För vi är rätt awesome på det där. Han dansar runt till Tarzan the soundtrack, springer runt på centralen och låtsas att hans väska är en hund, planerar kebabterror, skiftar oväntat från sin stockholmska till seriös norrländska eller utbrister "Det där var ingen fis .. Det där var AWESOME!". Och jag skrattar. Han gör mig helt enkelt väldigt glad.

Och det har nån dominoeffekt. För allt det där får mig på bra humör. Och då skrattar jag lättare åt andra saker. Just nu känns det som att jag skiftar mellan asgarv och total hopplöshet. Men oftast är det leendet som vinner. Jag lider helt enkelt med ett leende. Med tanke på att jag har träningsvärk i flinmusklerna.

Who's worth what? (dag 153)

2010-02-02T02:45:00.003+01:00

Saker ändrades idag. Hoppas jag. Eller är jag bara naiv. Once again. Men jag börjar bli van vid besvikelsen över att löften inte hålls. Det är bara skönt att för en stund åtminstone får hoppas lite. Hoppas på att den här gången, nu kanske det faktiskt är dags. Sen smällen av att det inte blev så, den kan jag ta för att få vila lite.

Å andra sidan kommer det bli en väldigt lång vila om det inte är den här gången, för som så många gånger förr så har jag lovat mig själv att inte stå kvar om jag blir besviken igen. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte. En av oss ska end the bullpoop nu. Jag kan inte ta andras issues längre om de inte ens försöker.

Men om jag ser ett ordentligt försök till förändring så står jag kvar, alltid, hela vägen. För 25 år med någon will do that to ya. Fast förevigt på nåt vis. En del människor är väl helt enkelt värda besväret. Ifall dom anser att man är värd ansträngningen det tar att förändra något så stort som nästan hela livet.

That first step (dag 150)

2010-01-29T04:25:00.003+01:00

My best friend gave me the best advice
He said each day's a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride

Det är 150 dagar sedan nu. Som jag tog det där sista pillret. Jag vet att jag höll i det länge. Och jag vet att det höll på att blåsa iväg när jag skulle ta en monumental bild, jag menar, man måste minnas sitt sista piller. För 150 dagar sedan tog jag det största kliv (nej inte bokstavligt såklart) jag någonsin tagit. Jag hoppade från en bro. Slängde mig framför ett tåg. Kastade mig in i en lavin. Och överlevde. Smällen var jävligt brutal. Hänsynslös. Jag kan inte ens börja beskriva det. Bara tänk det värsta som någonsin kan hända.

Against the grain should be a way of life
What's worth the prize is always worth the fight
Every second counts 'cause there's no second try
So live like you'll never live it twice
Don't take the free ride in your own life

Jag vaknade upp 18 dagar senare och kunde inte riktigt komma ihåg hur ont jag hade haft dagen innan. Hur ont mitt hjärta gjorde, hur det dunkade i hela min kropp av ren längtan. Jag insåg att jag hade överlevt. Men jag kände att det var slut på överlevandet. Det var då det blev dags att leva.
Det är nästan 5 månader sedan och hade någon talat om för mig då hur dom månaderna skulle kännas hade jag nog sprungit tillbaka till mina piller och gömt mig i Skåne för alltid. Men nu när jag har levt dom så skulle jag aldrig ändra på nånting. Jag har känt mer, upplevt mer, varit mer, utvecklats mer på dom här fem månaderna än vad jag gjorde på fem år. År!

If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?

Om jag visste att hela mitt liv skulle se totalt annorlunda ut på fem månader hade jag blivit rädd. Väldigt väldigt rädd. Det är galet hur man ser saker annorlunda när man inte lever i ett brus. Förändringarna har varit gigantiska. En del sorgliga. En del helt sjukt underbara. Men alla förändringar har varit rätt. Och de leder mig rätt. Jag vet det. Jag ångrar aldrig att jag tog det där klivet.
Oavsett hur jobbigt det har varit, förmodligen allt som oftast. Men det ledde mig hit, till precis nu, och det jag känner nu, hur jag mår nu. Det skulle jag aldrig byta bort mot något. Det kanske inte varar. Det kanske går över. Men då kommer känslan tillbaka igen senare. Och dessa små stunder är värda allt slit. För just nu stormar det i mig. Av bara bra känslor. Och det är sjukt underligt.

Would you call old friends you never see?
Reminisce old memories
Would you forgive your enemies?

Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you'd finally fall in love
If today was your last day

Sen jag slutade missbruka har jag fått tillbaka min förmåga att connecta med nya människor. Under alla dessa år har det sällan dykt upp nytt folk. Men nu bara ramlar dom över mig. Bra människor som jag kan se som mina vänner flera år in i framtiden. Och alla ger mig något, olika saker. En ny vän ger mig totalt lugn. Med honom kan jag vila från allt jobbigt. Hela min hjärna stänger av allt dåligt. Jag är bara nöjd och glad och otroligt lugn (ovanligt för mig) tillsammans med honom.
En annan ger mig galenskap. Jag kan vara så knäpp som jag vill, och jag gillar att vara knäpp. Egentligen är det bara syster och Tii som får stå ut med min lite smått pinsamma humor. De förstår mig. Men, det gör han med. För han är precis lika sjuk som jag. Dessutom rör han runt i mitt liv på ett sätt jag inte är van vid. Och nya saker är bra saker. Nya saker lär man sig av. Det är spännande. Dessutom är han skitsöt, maha!

If today was your last day
Would you make your mark by mending a broken heart?
You know it's never too late to shoot for the stars
Regardless of who you are

Jag får lite panik över alla år jag missat. Men sen tänker jag att alla kan dö när som helst. Och jag ska bara vara jävligt tacksam att jag inte dog den där gången i maj. Och jag är otroligt glad över det. Hade jag inte varit så nära så hade jag aldrig blivit peppad heller. Även om jag fortfarande drömmer mardrömmar om skiten så lärde jag mig nåt väldigt viktigt. Att jag är dödlig. På riktigt.
Men det är inget att hänga upp sig på. Man behöver inte vara korkad och spela med sitt liv jämt. Men man kan inte gå runt och tänka att allt kan döda en. Man kan bara försöka göra allt man vill så man inte dör missnöjd. So what om man inte hinner med allt man tänkte, ingen hinner med allt. Men att veta att man gjorde det bästa av tiden man hade känns väldigt viktigt för mig nu. Jag har så mycket vilja nu, men så fruktansvärt lite ork. Av massor av olika anledningar. Men jag har en plan och jag vet att jag kommer lyckas med nåt av allt jag vill. Om det så bara är finsk karaoke (vilket jag ska göra nångång, fanimej).

So do whatever it takes
'Cause you can't rewind a moment in this life
Let nothin' stand in your way
Cause the hands of time are never on your side

Det är aldrig försent att börja om. Tack gode jävla gud för det. Klockan är 5, jag borde sova. Och jag ber om ursäkt för denna uppsats och alla grammatiska fel den kan hända innehålla.

Soundtrack:
Nickelback - If today was your last day

Listor och fail-fives (dag 146)

2010-01-26T00:40:00.009+01:00

Jag blev tillsagd att blogga. Så jag tänkte försöka göra detta. Om lite allt och ingenting.

Not so good stuff:
1. Det är sjukt svårt att hitta lägenhet i den här staden.
2. Det suger att vara fattig.
3. Det är inte heller så kul att det är vinter.
4. Det är väldigt värdelöst att jag fortfarande har en infektion (i mitt skelett förmodligen).
5. Jag har fått väldigt ont i ryggen sen jag slutade sova så himla mycket och faktiskt sitter upp 4 timmar extra per dag. Inte okej.
6. Jag råkade smälta min mobil på spisen.

Not so bad stuff:
1. Jag ser fram emot att få en "egen" lägenhet. När det nu händer.
2. Trots att jag är fattig och i stort behov av möbler så vet jag att det ordnar sig och att det kommer bli awesomely fint hemma hos mig. Det gör mig glad.
3. Vi är snart klara med en tredjedel av den värsta delen på året. Så snart är det vår!
4. Jag börjar känna mig väldigt stabil i huvudet och jag känner att jag har hittat tillbaka till mig själv, och hittat massa nya bra saker med mig själv.
5. Jag sover mindre, vaknar lättare (somnar förvisso svårare, petitesser).
Mer vakentid till mig!
6. Det är snart fredag, vilket innebär att Micke, som tyckte att jag skulle blogga om honom (well, now I do!), ramlar in i stan igen. Detta gör mig faktiskt, ärligt talat, väldigt nöjd.
7. Min länkhjul rullar igen!
8. Jag råkade smälta min mobil på spisen vilket ledde till asgarv och åter asgarv. Och den fungerar faktiskt fortfarande. Plus, allt går att fixa med lite rosa Hello Kitty-plåster.

Så bra vinner. Obra förlorar. It's all good med andra ord.

Dagens korkade samtal:
Syster: Epic moment! Jag insåg precis att jag kan skillnaden på Starwars och
Star Trek! Fantasy-five!
Jag: Haha, eller vänta, fail, jag tar tillbaka den fiven! Snarare sci-fi-five.
Syster: Menåååh.
Jag och syster: Sci-fi-ve?

(Några timmar senare)
Syster: Jo men jag vet i alla fall att Star Trek är det med den håriga typen!
Jag: Nej.
Syster: NEEEEJ FAAAAAAAAAAAAAAN!

Min syster failar på att vara nörd. Totalt. Jag är o-stolt.

Lilla pratkvarnen pt 1 (dag 139)

2010-01-19T02:32:00.005+01:00

Jag är hos Ika. Sen i fredags eller nåt. Jag har nattduschat. Which is awesome! Man blir så avslappnad och korvig. Så jag kommer somna så fett. Typ alldeles strax borde jag det. Sov 4 timmar inatt och det lär inte bli så mycket mer i natt heller. Upp tidigt och så ska jag till doktor Ullis. Sen försäkringskassemöte. Och jag har inte mina papper jag skulle ha för jag har inte varit hemma.

Men det glada nyheten är att jag nu sitter vid min kära älskade laptop som inte är använd sen i maj (ungefär från den dagen jag tyckte det var en splendid idé att nästan dö av en överdos, ja jag har nog inte direkt skrivit om det i min blogg förut, det var för jävla läskigt faktiskt) för den har varit kaputt. Den är seg som helvetet själv, men den är min och jag har saknat den som fan. Jag är lycklig nu! Vista och jag är dock sååådääär bra vänner.

I övrigt rullar livet på (rätt trögt, mina länkhjul har hårbollar i sig och vill inte rulla alls). Tiden går lite sakta och jag hoppas bara på att jag får som jag vill om ca 10 dagar. Denna gången ska jag inte självdö på Nisseterminalen. Nej. Jag är för häftig för det (säkert). Ja, jag saknar dig faktiskt. Om man kan få lov att erkänna sådant trams, i sin egen blogg. Halleda! (Helt värt fem spänn).

Helt fascinerande (dag 137)

2010-01-16T01:59:00.005+01:00

Det finns ingen logik. Det finns faktiskt ingen förklaring alls. Och det är inte som det brukar vara. Det är konstigt, ovant och skrämmande. Men helt okej. Varje gång nånting "nytt" händer så står jag där och undrar om det ska vara sådär. Med nytt menar jag sådant som inte hänt mig än i pillerfriheten.

Det händer mig mer eller mindre varje dag. Nya saker. Men vissa saker vänder en upp och ner och ut och in. Och jag fascineras inte bara av vad som händer i mitt huvud. Utan hur det hände från första början. Vad är det som sätter en sten i rullning egentligen? Varför möter vi de människor vi möter? Och hur kommer det sig att de påverkar en på så olika sätt? En del inte alls. Och en del mer än man nästan hade önskat.

Och the timing. Den är ju också fascinerande. Så kass, men precis rätt. Jag behövde bli lite galen och det är precis vad jag blir av det här. På det där ganska underbara viset.

Combined awesomeness, det vet du.

I'm tripping on words (dag 126)

2010-01-06T00:04:00.004+01:00

Jag är för trött för att skriva nu för tiden. Vinter. Den tar livet av mig. Suger ut orken. Så, jag har inte direkt nåt att skriva. Jag stjäl ord igen, för att på något vis komma igång kanske.

What day is it? And in what month?
This clock never seemed so alive
I can't keep up and I can't back down
I've been losing so much time

Tiden går fort, men sakta. Och jag kan inte stanna mig själv. Jag vet inte hur man gör. Det är nog något jag måste lära mig. Men jag mår bra. Faktiskt väldigt okej. Även om jag inte hinner med mig själv. Jag känner mig stabil i huvudet nu. Inte lika bipolär. Stabil. Fast fortfarande tokig, på ett förhoppningsvis bra sätt. Sådär som jag alltid har varit. Som när vi satte post-itlappar över hela Angered centrum med fina budskap. Eller åkte omkring två på samma invalidfordon istället för att bara ta varsitt. Ja, lite så. Det försvann ett tag, jag trodde jag blivit vuxen. Jag hade fel tror jag. Jag har ju tagit krumelurpiller. Jag ska aldrig bli vuxen.

Soundtrack:
You & Me - Lifehouse

Intensiva små hjärnceller (dag 111)

2009-12-22T04:28:00.005+01:00

"I'm great, I got that 'excited/scared' feeling. Like 98% excited, 2% scared. Or maybe it's more. It could be, it could be 98% scared, 2% excited but that's what makes it so intense, it's so - confused. I can't really figure it out." - Oscar, Armageddon (1998)

När man själv har slut på ord liksom.

Kiss the future (dag 105)

2009-12-16T04:07:00.003+01:00

Saker att se fram emot har alltid varit något jag var tvungen att ha för att orka andas. Nu har jag nog en del att se ifram emot. Mestadels är det saker jag inte har en aning om än. Som hur mitt liv ser ut om tre månader. Om tre månader har jag levt utan piller i mer än halvår. Det är ju faktiskt en stor grej. Jag är alltså väldigt bestämd på att jag ska ta mig till ett halvår. Efter det ett år. Jag kommer väl få hålla på så i all tid och otid för att motivera mig själv på något vis.

Ibland kommer suget. Bara sådär. Men jag saknar inte det. Jag saknar inte paniken. Att mitt lugn var så beroende av vita små piller. Att jag aldrig fann en lugn stund utan dom. Nu händer det att jag kommer på mig själv med att slappna av, känna mig lite tillfreds. Ibland. Men det är precious moments. Men bara att få vara den biten mer independent ger mig ork att klara bryta mig loss från alla möjliga underliga saker som har jobbiga grepp på en, utan att man vet om det på nåt vis.

Framtiden. Det är snart jul. Det ger jag blanka fan i. Ingen jävel får nån julklapp av mig. Jag försöker vara en lugn och harmonisk människa (haha!), då hjälper inte julen mig ett jävla poop. Så nej. Sen är det nyår. Ja det kanske blir ett helt tokigt äventyr det också? På något vis brukar ju alltid nyår se rätt stört ut för mig. Det var den där gången med polisen. Och den där långa promenaden på många många kilometer rätt ut i smålands skogar, i nästan 20 minus. Då när jag och alla andra på festen höll på att bli dödade minst 3 gånger var, av samma jäkla dumskalle. Jag förvånas fortfarande när jag tänker på hur lite hjärna han måste haft.

Sen är det 2010. Hej. 25 år. Tjugofem. Jag hoppas jag fortfarande lever. Att fylla 25 vore rätt coolt att klara, när man nästan dött så många gånger som jag nästan dött. Jag är lite rädd. 25, då ska man ha gjort det och det och det, man ska ha jobb, bil, lägenhet, gärna en äkta make, och tre kids. Kanske är därför min åldernoja håller sig så låg ändå. Jag är verkligen inte där i skallen. 25, haha. Som om. 21? Max. Det var där tiden stannade och brusade bort.

Sen är det Sweden Rock i juni. Börjar bli standard nu. Och det går inte byta bort, det går nog inte att skita i. Det är och förblir himmelriket på jorden. Musik och sol.

Men det är alla småsaker emellan som jag är mest nyfiken på. Hurdan kommer jag bli? Hur kommer jag må? Vad kommer jag göra? Vilka människor kommer finnas omkring mig? Hur kommer Eirah bli? Kommer jag någonsin klara av att vara nöjd ensam? Jag undrar. Och jag vill inte ha några svar i förväg. För det är ju lite hela grejen. Att ta reda på allt det där.

Jag är ganska glad. Eller nu ska vi inte överdriva, det är vinter. Jag mår ganska bra, i huvudet. Faktiskt. Hur stört är det?

En sällsynt stund (dag 95)

2009-12-06T04:09:00.004+01:00

"See, with sensitivity comes these feelings, and with all these feelings comes the desire to want to shut them out."

Jag har en sällsynt stund. Faktiskt en stund jag inte upplevt en enda gång under mina tre månader som drogfri. En stund där jag inte kan se en enda anledning till att leva just drogfri. Inte en enda. Och jag kanske behöver en sån stund. Jag kanske måste se att det kommer komma sådana stunder också. Jag tror jag har haft tur. Jag tror inte så många har det så pass "enkelt" dom första tre månaderna som jag har haft. Notera "enkelt". För allt är relativt.

Men just nu vill jag inte känna. Jag vill inte att någon ska stå mig så nära så att det gör ont. Mina piller gjorde båda sakerna för mig. Stoppade känslorna, och släppte aldrig någon tillräckligt nära för att göra mig illa. Den enda som kunnat komma åt mig under mina år i bruset har varit mamma. För det är min mamma. Men ingen annan har kunnat göra mig någonting. Och nu kan vem som helst göra mig illa. Jag är helt tillgänglig för världen.

Så medan jag vänjer mig vid att saker kan göra ont, kan dom som fortfarande vill stå mig nära vara lite extra rädda om mig? Egentligen vill jag inte be om mer, jag vill inte be om några tjänster, jag vill egentligen inte behöva någon "särbehandling". Men faktum är att jag behöver den just nu, för att överleva det här. Och jag skulle inte be om någonting jag inte skulle kunna ge nån annan. Men för att jag ska kunna ge någonting alls, så måste jag överleva med förståndet i behåll, och då behöver jag bara att man är rädd om mig. Det är alltid ett fritt val, man måste inte, för det är inget tvång på att vara med i mitt liv. Men om man vill gå, så är det nog läge att göra det nu. För det kommer förmodligen bli värre innan det blir bättre.

"But I gotta tell you from us sensitive creatures, it's a real bitch sometimes; having to choose between sitting in our feelings and twisting one up, throwing one back, dying unarmed. In some ways, the drugs end up replacing you. It's true. Sad, but true. We worship them. Live for them. Sometimes even, die for them. They become our closest friends, and then at some point we have to let them go. So, in a way, getting sober is .. a kinda death. It's like killing your oldest and best friend, and maybe we're too sensitive for that." - William Banks talar med Gud i The Cleaner

Men det kanske är värt det. Det kanske är värt att stanna hos mig. För jag kanske är en awesome människa egentligen, under missbrukarpersonen, under missbrukarpersonen-som-precis-är-i-övergången-och-därmed-beter-sig-totalt-galet-personen. Där kanske det finns en asbra människa som alltid skulle ställa upp för dig. Kanske.

Words of wisdom (dag 70)

2009-11-10T21:17:00.003+01:00

Det är underligt hur jag förväntar mig att dessa dagar ska vara nåt särskilt. Bara för att det är en nolla på slutet. Tänk vad coolt när det är tre nollor efter!
På något vis har räknandet av dagar hållt mig uppe. Men jag vet att jag har alldeles för höga förväntningar på dag 90. Som om allt skulle sluta vara jobbigt för att det gått tre månader. Men det är halvvägs till ett halvår, och på ett halvår skulle jag ju ändå vara ganska okej?

Jag känner mig ganska okej ändå, redan. Jag har inga seriösa tankar på att jag vill falla tillbaka. Inte ens när saker är skit. Det är då jag stannar upp och tänker "Gud vad du är duktig nu som klarar av detta utan sinnesförändrande substanser Josephine!". Ja, jag peppar mig själv genom att tilltala mig själv med namn. Men det är ganska okej.

Faktum är att det mesta är rätt poopigt just nu. Jag är klen för min nedrans infektion. Jag är förvirrad för att jag har noll koll på mig själv och vad jag vill eller vem jag är. Allt runt omkring är ett stort kaos. Jag är ett kaos. Och till råga på allt är jag i väldigt stort behov av möbler (vem vill skänka mig en säng?). Men jag känner i alla fall att jag lever och det är en underlig och ganska berusande känsla i sig. Och varje gång jag går igenom nåt jobbigt så gör jag det snyggare än gången innan. Jag lär mig! Och jag lär känna mig själv mer och mer hela tiden, för varje jobbig sak jag klarar så fattar jag nåt nytt.

Alla problem är problem och inget mer, egentligen. Men det är andra problem än de förut. De som var onaturliga. Sånt man inte är gjord för att behöva tänka på. Men vanliga mänskliga problem är sådant som man alltid kommer ha. Och jag tänker alltid att alla går igenom sin skit. Min är inte så speciell. Och jag gillar min skit. För den är min och den påminner mig om hur lätt det är att leva normalt om man jämför. Men man kanske måste ha vulkanräserskit för att tycka det. Jag uppskattar omskakningen hur som helst. Jag uppskattar dessa förvirrade känslor för jag har tamigfan saknat dom!

Jag försöker just nu lära mig att inte brusa upp. Att centrera mig själv och inte bli tokigt förbannad när det inte är någon idé. Att stanna och tänka. Det är inte alltid lätt. Jag är en jäkla bitch rätt ofta, det försöker jag tona ner lite. Men det är inte lätt det här. Att lära mig att backa är svårt. Jag är lite av en ångvält när jag är förbannad och när nåt går emot det jag verkligen tycker är rätt. Men ibland är det faktiskt ingen idé. Man kan skrika, sparka och slåss hur mycket man vill och det kommer inte leda någonstans, och då är det bara slöseri på min energi som är ganska värdefull. Så jag försöker att vara lugn. Vilket skämt! =D (Ja, jag förärade bloggen med en smiley, för en gångs skull, jag inser att min sarkastiska ton inte är lätt att urskilja alla gånger. Tips: Jag är alltid sarkastisk mer eller mindre).

Idag nynnar jag på en klassiker från 1970, dagen till ära. Den passar bra också. The Beatles finaste Let it be. För det är ju precis det jag måste lära mig.

Jag saknar dig (dag 61)

2009-11-01T23:51:00.005+01:00

Ibland tror jag inte att jag vill leva utan dig.
Ibland är jag säker på att jag vill det.

Ibland saknar jag dig.

Ibland tror jag inte att jag kan leva utan dig.
Ibland är jag säker på att utan dig är enda sättet.

Ibland saknar jag dig.

Ibland tror jag inte att jag kommer lära mig leva alls.
Ibland är jag säker på att jag redan kan.

Ibland saknar jag dig bara.

Ibland tror jag inte att mina känslor går att leva med.
Ibland är jag säker på att utan mina känslor skulle jag inte leva alls.

Ibland saknar jag lugnet. Tysnaden. Intet. Att finnas. Att inte finnas.
Ibland saknar jag att inte känna något annat utom den perfekta känslan.

Ibland är jag säker på att jag kommer att dö utan dig.
Alltid är jag säker på att jag inte kan leva med dig.

Men jag saknar dig ibland.

Rubik's cube (dag 54)

2009-10-25T23:18:00.006+01:00

Jag är ett levande mysterium, för mig själv. Jag litar inte ett apslem på mina egna känslor. Mina tankar är så snabba att jag inte hänger med. "Ah shit vad kul detta är!", "Röda gardiner kanske?", "Synd att Nicklas åkte ut..", allt detta på en sekund. En sekund. Så hur ska jag veta vad mina känslor säger om saker och ting? Hur ska jag veta om jag reagerar på ett normalt sätt? Hur ska jag veta vad jag vill med allt i mitt liv? Hur ska jag veta vem jag vill vara? Hur ska jag veta någonting när jag inte kan lita på min egen magkänsla? Jag har alltid litat på den. Men nu kan det svänga på en sekund, det kan svänga flera gånger på en sekund. Jag hatar att jag inte kan lita på mig själv.

Jag vet en sak nu: jäveljäveljävel vad jag skulle ge för lite brus nu. Bara lite. Ett piller, ett enda och jag skulle falla ner på knä och tacka gudarna och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag vill ut och skrika. Ge mig, ge mig, ge mig. Jag har inte ens en jävla Atarax att ta till. Jag hatar när ångesten snärjer mig, kväver mig och varje muskel spänner sig som en tonåring på anabola. De spänner sig för att det känns som jag ska falla sönder. Hela kroppen kämpar för att hålla ihop mina molekyler. De vill fly. Åt alla håll. Varsitt håll. För de orkar inte med varandra. Det är som ett slagfält. Hela min kropp och hela mitt sinne är ett stort jävla krig. De kan inte fly från varandra, så då slåss de istället.

Det ironiska är att det känns som att jag inte kan tänka klart.. utan piller. Verkligheten talar dock om om skillnaden. Att jag tänker nu. Och jag tänker förmodligen för mycket. Ganska uppenbart att det kändes klart med piller. Fanns ju inte en tanke som kunde störa. Nu är dom för många. Och allt är jävligt diffust. Jag bara saknar idag.

Your struggle to be free (dag 50)

2009-10-21T22:10:00.005+02:00

Hade jag inte haft feber hade jag sprungit runt idag och skrikit av lycka. Och jag hade firat mig själv och så hade jag talat om för mig själv hur jävla bra jag är. Okej, det sista gör jag hela tiden. Men vi firar med ett citat direkt från Österrike, idag, damer och herrar: The great Tii said (om att charma folk):

"Det är bara att lova guld och gröna skogar,
sen att man bara har ett kalhygge att erbjuda är ju inte relevant!"

Så 50 dagar, det känns som en hel livstid. 50 dagar är ingenting egentligen. Mot hur många dagar jag slösat. Men på 50 dagar har jag hunnit med så mycket och jag har mått väldigt bra många stunder. Stunder jag inte skulle byta mot några piller i världen, oavsett hur mycket jag vill ha dom när jag inte mår bra.

Dagens tema är ungefär "Vem är Elwah?". En fråga jag ställer mig väldigt konstant nu för tiden. Jag inser att jag inte alls är lika häftig som förut. Jag är en tönt. Jag känslostormar konstant, nog för att det säkerligen tonar ut sig med tiden. Jag reagerar inte på samma sätt på saker längre. Kanske för att nu känns det. Det gjorde det inte förut. Det är inte svårt att vara häftig när man är död.

Minnen gör en till den man är, känslan i minnet ganska viktig dock. Så även om jag minns vad jag tyckte och vad jag tänkte så känns inte alla dom sakerna rätt längre. Förut kunde jag säga rakt ut vad jag tyckte. Jag vill vara en person som kan det. Men nu är det inte lika lätt att vara ärlig längre. Speciellt när det jag måste säga till folk sårar dem. Och det är inget jag vill göra. Men jag kan aldrig kompromissa mig själv heller, så att det är jag som lider genom att vara tyst. Det funkar inte riktigt för mig. Det får vara ganska extremt för att jag ska backa och lida i tysthet. Så hur jobbigt det än känns nu, så försöker jag säga det jag känner.

Det som skrämmer mig är att även om jag ser ut som vanligt, rör mig som vanligt, uttrycker mig som vanligt, så är det inte jag. Och jag är rädd att folk inte accepterar förändring. Inte så snabbt. Jag förstår att det är svårt att hänga med. Det är svårt för människor omkring mig att inte se mig som de alltid gjort. Och det är inte underligt. 50 dagar för mig är en evighet. 50 dagar för alla andra är en blinkning.

Jag är väldigt rädd för att jag inte ska vara den personen de faktiskt vill att jag ska vara. Att jag inte ska vara den vännen, den dottern, den systern, flickvännen som de älskar. Men, jag tittar på det som var jag och undrar hur man kunde älska det där. Men tydligen gjorde folk det. Själv tittar jag bara tillbaka och tänker att jag inte tänker vara henne, aldrig mer. Jag skäms för vad jag gjort, mot den är faktiskt är jag. Som ligger så djupt begravd att jag får gräva varje dag för att veta vad jag känner, vad jag tycker, hur jag är, hur jag reagerar.

Go spread the news, oh and don't forget your shoes
It's going to be a long walk. And you know what you could lose
.. When you've got mountains to move

Oavsett hur jag är när jag är någorlunda färdigbakt så är det så mycket bättre än det jag var. Och tanken (nu kommer det en sån där elak grej) på att ändringen kan få folk att vända mig ryggen får mig att känna att då är det lika bra. Om de gillar det där mer än mig så har de bara bad taste och är inte människor jag borde omge mig med. Men alla omkring mig verkar göra sitt bästa för att ge nya jag en chans. Och jag är väldigt tacksam för det.

Bloggtitel från:
50 ways to leave your lover - Paul Simon

Soundtrack:
Mountains to Move - Gavin DeGraw, Free

Dirty Harry in da house (dag 44)

2009-10-15T14:04:00.009+02:00

Jag tror att jag kommer orka städa idag. Faktiskt. Det känns som att jag kommer orka. Ska bara sluta må illa efter antibiotikan. För jäss, jag har fått tillbaka min fina älskade infektion. Nionde gången i år. Inte illa faktiskt. Denna gången stör det mig mer, för medan jag trappade ner så var allt redan skit ändå, så att jag var dubbelt så klen, hade konstant astma och feber märkte jag inte direkt av på det viset. Det spelade ingen roll då.

Men när saker började vända efter nedtrappningen och jag började känna mig bättre både fysiskt och och psykiskt hade jag dagar där jag kunde känna aha! Det är så här det är att vara en frisk och normal människa! (Okej, 'normal' är relativt, jag kommer ju aldrig direkt sluta sitta i rullstol, men för mig är ju det ett normalläge). Jag var och tränade första gången då när jag faktiskt var helt frisk och jag orkade mycket mer än jag trodde. Andra gången jag tränade orkade jag knappt hälften. Och förra gången tvingade jag mig att orka boxas lite. Jag vet att man inte ska anstränga sig med infektioner och sånt men om jag inte hade boxats hade mitt huvud exploderat.

Det verkar gå lite hand i hand, huvudet och kroppen. Den där dagen, när jag tränade och var frisk var den bästa dagen jag har haft på flera år. Jag vill ha fler sådana dagar. Och jag insåg att det är nog inte så underligt att nedtrappningen var så jävla jävlig eftersom jag har varit sjuk nästan konstant. Det gör ju inte en direkt mer pepp kanske, även om man inte riktigt lägger märke till att infektionen tar så mycket på ens krafter. Men nu märks den, väldigt väl. Bara hoppas att antibiotikan gör någon nytta nu.

Jag känner mig ganska samlad när det kommer till att leva utan piller. Jag trodde det skulle uppta varje tanke jag hade för evigt. Men det gör det inte, otroligt nog. Att vakna upp och inte ta dagens första är inte svårt. Det är så lätt så att jag glömmer ta de mediciner jag verkligen borde hålla koll på. Det är inte så bra kanske. Jag trodde att varje gång något inte blev som jag ville så skulle jag tänka att piller kunde rädda mig. Varje gång något blev jobbigt. Men faktiskt inte. Jag tänker på dem mindre och mindre. Och jag är väldigt tacksam för det.

Det betyder inte att detta är lätt. Inte ens lite lätt. När tankarna på piller skingras så dyker det upp nya, och jag kan inte sortera dem. Jag har ingen aning om nånting. Hela mitt inre är ett kaos, för jag vet fortfarande inte riktigt vad som är jag och vad som inte är jag. Jag vet inte vad en del känslor betyder när de dyker upp, för jag har glömt. Jag försöker lära mig att få lite rutin. Lära mig att fixa saker. Lära mig att leva. Det är det svåra nu. Men om det blir lättare och lättare att leva utan piller så borde det bli lättare och lättare att leva med mig själv och den jag är, eller håller på att bli. Jag har inte fått några mer sådana psychochickutbrott heller, bara vanliga utbrott där jag inte skrämt skiten ur mig själv. Om jag bara stannar upp och försöker analysera känslor som ramlar över mig. Jag stannar upp, analyserar och arkiverar för nästa gång. Det verkar fungera ganska bra.

Det här går fint! Om jag bara kunde få tag i en pickadoll och skjuta den förbannade infektionen in tha face!

"I know what you're thinking. Did he fire six shots or only five? Well, to tell you the truth, in all this excitement, I've kinda lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya punk?" - Harry Callahan, Dirty Harry

40 boys in 40 nights (dag 40)

2009-10-11T21:04:00.003+02:00

Sometimes I nibble and sometimes I bite
I kinda, sorta, wanna get skintite

40 dagar clean! Jag rockar. Fast inte idag. För jag är på "dagen efter". Helvetet utan slut, det enda som får mig att önska att det faktiskt var slut. Baksmälla. Så jag ska nog sova. Ungefär nu. Men först dagens absolut bästa citat, från min egen mamah, min motherbird, mor lilla:

"När jag var ung på 70-talet levde vi som slampor allihop!"

Soundtrack:
The Donnas - 40 boys in 40 nights

My darling, my dear Pandemonium (dag 34)

2009-10-06T00:30:00.004+02:00

Kaos. Det är kaos. Inte nödvändigtvis ett dåligt kaos. Inte heller alltid bra. Men det är alltid kaos. Och på nåt sjukt och vridet vis älskar jag kaoset. Jag älskar när det gör ont. Och jag älskar när jag får skratta. Och jag skrattar så sjukt mycket! Åt allt roligt. Jag kan inte ens börja beskriva alla sjuka grejer som jag ser omkring mig, alla roliga kommentarer folk fäller, hur kul det är när någon säger fel eller snubblar. Jag ser så mycket mer nu. Jag tittar mig omkring och jag fascineras av att jag har blivit äldre. Alla som är under 20 känns väldigt små. Hur blev det så? Det gör mig inget har jag insett. Att åldras känns som en bra grej. För vad är motsatsen? Att inte leva. Och det är inte ett alternativ.

För det är därför jag gör detta. Jag har undrat många gånger själv. Men jag tror det är för att jag väljer livet. Och jag levde ett väldigt isolerat liv med mina piller. Jag var en ensam människa. Och jag trodde jag var sådan. En ensamvarg. Men nu upptäcker jag massa nya och märkliga saker med mig själv. Jag är en sjukt social typ. Och jag blir lätt uttråkad (extra lätt nu i början). Jag måste ha saker att göra, minst en grej om dagen som ska innebära att jag lämnar hemmet för annat än promenad med Eirah. Jag tror att jag är rätt fantasifull egentligen. Jag verkar ha väldigt lätt att känna av människors känslor. Detta är saker jag inte visste om mig själv.

När vi var i stan förut, jag, Ika och Klara så diskuterade vi hur kul det är att ha fel uppfattning om folk, alltså när man upptäcker att dom är rätt awesome fast man trodde att dom var raka motsatsen. Jag har haft en felaktig uppfattning om mig själv i flera år. Jag har trott att jag måste sova extremt mycket på nätterna. Utan piller (och utan infektioner så klart), så klarar jag en dag med 6 timmars nattsömn. Det är ju ingenting! Innan sov jag 12 timmar och jag var fortfarande trött. Snacka om tidsvinst. Och den vinsten behöver jag, för jag har en hel del att ta igen. Jag har trott att jag var en ganska känslolös människa, som inte brinner för något eller någon. Jag brinner för allt nu. Jag tycker mer om människor helt plötsligt, jag känner deras känslor på ett sätt jag hade glömt att jag kunde, jag älskar mina systrar mer än förut (trodde jag inte var möjligt). Jag blir mycket mer upprörd för orättvisor nu. Jag skrattar mer åt saker som är roliga. Det är kaos. Helt kaos.

Och jag älskar det. Jag älskar att få lära känna mig själv. På riktigt. Och det är inte så skrämmande heller. Mest spännande. Som ett litet äventyr. Även om nåt gör mig arg så är det något som har väckt den känslan och bara känslan i sig är lite galen. Och jag älskar galet. Tills allt brister och jag blir galen på riktigt i några minuter. När all sans och logik försvinner och jag känner det, hur tankarna blir ologiska och alldeles för röriga för att jag ska kunna hantera dem. Stress och rastlöshet, det är de saker som gör att galenskapen kommer. Och när den är i antågande finns det inget jag kan göra. Jag kan hoppas att jag i tid hinner ta en atarax och att den håller galenskapen borta, i alla fall lite.

När det är försent, det har hänt ca 5 gånger sedan jag slutade, så försvinner allt som är jag. Någon annan tar över och jag tittar förundrat på och undrar vem denna galenkvinna är, och varför hon inte är nedbunden på ett mentalsjukhus old school. Det är som att se en galenkvinna från tv. Inte en riktig person. För inte går det att ena sekunden vara helt normal och sansad och till och med en ganska klok och stadig människa (vill jag tro), till en helt outtacontrolpsychochick on wheels.

Kontroll, det är något jag tror alla vill känna, att man åtminstone har kontroll på sig själv. Men jag tror att alla tappar den ibland. Och man kanske super sig full och gör bort sig. Eller börjar skrika på någon. Eller kasta grejer. Eller börjar slåss. Jag super inte och gör bort mig när detta händer, för då har jag ännu mindre kontroll. Men jag gör allt det andra, på en och samma gång. Jag skriker rätt ut i luften (ny grej för mig, har aldrig hänt förut), jag kastar saker och jag slår (mig själv för oftast är det ingen annan där). Och kolla. Slå. Sig. Själv. I. Ren. Frustration. Och. Ilska. Det är inte friskt. Det är galet. Det är sånt galenkvinnor på instutitioner gör! Inte jag. Efteråt är allt ett blurr och jag minns knappt vad jag gjort eller varför eller hur. Men nu sitter jag här med en ömmande hårbotten efter all stryk jag gett mig själv och undrar varför crazy lady inte sitter inlåst. Hon misshandlade mig fan! Det känns så. Som att någon annan tog ut sin skit på mig. Nej. Jag är galen.

Förutom dessa gånger så har det varit okej och ibland till och med väldigt bra. Jag känner att ett utbrott i veckan, som varar några minuter, inte är nånting nästan. Och det kommer tydligen bli bättre. Skulle det bli oftare får jag väl söka akuthjälp.. Jag är bara rädd att de tänker "Ja, ett psykfall, henne ger vi benso!" och att jag inte ska kunna säga nej. Hade jag kunnat skaffa mig en stämpel i pannan med texten "Do not feed the addict" eller nåt så hade jag gjort det. För då hade jag sluppit säga det själv. Slippa få alternativet att ljuga om det (för gudarna ska veta, och de gör de säkert redan, att jag kan ljuga om det), slippa få välja att misslyckas. Å andra sidan känns det inte som det är världens vinst heller om det inte är jag som tackar nej och kan stå emot.

För poängen är väl att jag ska vilja detta? Och det gör jag ju. Men inte när jag är galen. Då vill jag inte. Då vill jag ge upp. Och jag hatar maktlösheten i det läget. När jag (denna jag som inte är galen) bara ser på när galen-jag rasar ihop och tänker springa iväg med min kropp och ge upp. Och när galen-jag misshandlar normal-jag till en killerhuvudvärk som varar i ett dygn. Då är jag maktlös och jag har inte kontroll. Då är jag inte okej.

Men den glada nyheten är att jag oftast kan säga att jag är okej. Inte nära hur jag har planerat att må. Men okej, och det är sjuhelvetes mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på alldeles nyligen.

The unattainable (dag 26)

2009-09-27T23:26:00.007+02:00

Inte lika bra dag. Det tar tag i mig. Och ibland skäms jag. Bara för att jag är jag. Och jag är inget. Och jag tänker att jag inte hade brytt mig om bruset fanns där i mitt huvud. Och jag får ångest. För det är inte ett alternativ. Jag har inte direkt någon dealer att ringa. Så har det aldrig sett ut för mig. Och jag lever efter "There will be no falling apart right now - failure is not an option".

She seemed dressed in all of me - Stretched across my shame
All the torment and the pain - Leaked through and covered me

Raslösheten har gnagt i mina händer och armar hela dagen. Orken har varit noll. Jag får inte sova för jag är varm och trasslar in mig i täcket. Vaknar och flåsar som tok. Drömmer mardrömmar.

Tillslut fick den tag i mig totalt. Och så fick jag sjukt ont i mina händer. Och det påminner mig en hel del om abstinensvärken. Det känns lite likadant. Och rastlösheten är som myrorna. Och vad hjälper? Piller. Vad tänker man på då? Piller. Piller. Piller.

I'd do anything to have her to myself - Just to have her for myself.
Now I don't know what to do - I don't know what to do
.. When she makes me sad.

Ångesten över saknaden river. Och jag tänker att nu skulle jag ju vara stark. Jag skulle inte falla ihop. Men jag vet att det inte är nåt jag kan välja. Jag kan välja att resa mig igen efter. Jag kan inte välja att inte sakna. Jag kan bara välja att lipa och låta det gå över. Eller ta projektet att få tag i piller. När jag väl skulle lyckats med det, för skulle jag, då skulle jag inte vilja ha. För det svänger fort. Suget. Det är där, och byggs på. Man tror att det tänker stanna alltid. Men precis när man får panik och bryter ihop. Släpper spärren och börjar böla. Då tonas det ut. Och jag har vunnit. Men ett fel, ett enda problem som jag inte vetat hur jag skulle hantera, så hade skiten vunnit.

She is everything to me - The unrequited dream
The song that no one sings - The unattainable.
She's a myth that I have to believe in
All I need to make it real is one more reason.

Jag kämpar för att hålla ihop mig själv. För att tona ner mig själv och min ångest. Men tillslut är det där i alla fall. Och det är nog lika bra. När jag kvävs av snorlipen. Och samlar ihop bitarna. Och jag vägrar vara hon den där som misslyckas. Som inte tar sig ur skiten. Jag vägrar vara ingen. Jag har drömmar och suget står ivägen. Men om jag håller ut nu så kommer det bli bättre. Jag ska bara lära mig att ett ihopfallande inte innebär ett misslyckande. För panikutbrotten innebär inte att jag knaprar piller. Jag hyperventilerar och skriker istället för att ta piller. Och vad som helst är bättre än piller.

But I won't let this build up inside of me - I won't let this build up inside of me.

A catch in my throat, choke,
Torn into pieces, I won't. No.

I don't want to be this but..
I won't let this build up inside of me.. won't let this build up inside of me.

Om jag bara släpper på fasaden lite oftare så kommer jag nog inte explodera på samma sätt. Jag ska lära mig att hantera suget. Ångesten jag får av suget. Ångesten jag får av saknaden. Jag saknar lugnet så otroligt mycket. Jag kan inte ens beskriva det. Någonstans vet jag att jag helst aldrig mer ska uppleva just det lugnet utan hitta ett annat lugn. Men någon annanstans i mitt huvud hör jag en röst som vägrar inse att den har förlorat. Den säger åt mig att när jag väl få uppleva det igen. När jag väl får piller igen så kommer lugnet vara tusen gånger så underbart. Som i början, igen. Som att vara nykär. Men det är en fantasi. Fantasiförnekelsen. Missbrukarjävulen som inte förstår att kriget är över och detta är uppstädningen av liken. Nu brinner eldarna och sorgen efter dom som inte klarade sig är här.

She isn't real -I can't make her real.
She isn't real - I can't make her real.

Jag tror jag ska göra om mitt motto till:
"It would be alright to fall apart right now
But failure is still not an option"

Soundtrack:
Slipknot - Vermilion, Pt 2 (Vol 3: The Sublimial Verses)

Små glädjeskutt i rätt riktning (dag 23)

2009-09-24T14:25:00.003+02:00

Fan vad stört. Jag mår bra idag. BRA! Det har inte hänt nåt särskilt. Jag bara vaknade och mådde bra. Kanske för att jag somnade med en känsla av trygghet och tankar om att det här kommer bli bra. Det kommer ta tid, men skit samma, det här kommer bli bra.

Det har gått tre veckor och två dagar. Snart har det säkert gått tre månader. Och sen ett halvår. Och om ett halvår ska jag vara en fungerande människa. Det är mitt mål. Att få fylla 25 och känna att livet inte är förstört och att jag lever.

Varje millimeter i rätt riktning ger mig små glädjekickar. Det räcker med så otroligt lite för att hoppet ska fara upp i taket. Och jag känner saker jag inte kunde känna för två veckor sen. För en enda vecka sedan var dagarna fyllda av ångest och rädsla och jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna vara lycklig igen. Jag trodde inte jag skulle få känna mig fri. Men idag känner jag allt jag trodde jag aldrig skulle få uppleva igen. Jag känner mig lite hög på livet.

Och just nu tänker jag att om jag aldrig hamnat i helvetet så skulle det inte kännas så här bra. Att finna glädje i så lite som ett lite bättre dag än den före är sjukt stort. Och det känns nästan värt det. Jag känner mig tacksam för skiten. För annars hade jag aldrig uppskattat en dag som den här.

Nu ska jag träffa min sjukgymnast. För jag ska börja träna. Naturligt antidepp och allt det där (fick order av ssk C på beroendeenheten). Och jag ska göra allt för att må bra med så lite mediciner som möjligt. Jag tycker inte det är kul att träna. Det har jag aldrig tyckt. Men det är petitesser, för om det gör mig bättre så ska jag göra det. Vad är lite träning mot allt annat som varit? Har jag tagit mig igenom det så kan jag göra vad som helst. Skit, nu drabbades jag av storhetsvansinne igen!

Plötsligt är du där (dag 20)

2009-09-22T01:35:00.010+02:00

Min mamma brukar säga 'Det ljusnar där borta'. Och ibland 'Slit inte ditt hår i onödan, det hjälper inte att vara flintskallig'. Det är en klok kvinna!

Låten Lift me up av Kate Voegele (kvinnan of my dreams) har blivit lite som ett ledmotiv för allt jag gått igenom det här året. Men först nu börjar jag kunna se att den verkligen passar. Jag har väntat på den dagen. Och nu, när jag går in på tjugoförsta dagen känns den helt rätt.

This road is anything but simple
Twisted like a riddle, I've seen high and I've seen low
So loud, the voices of all my doubts
Telling me to give up, to pack up and leave town

Jag skrev att på dag 21 får det vara nog. Då ska jag inte tillåta mig själv att falla sönder hur som helst. Jag ska verkligen försöka må bra. Jag ska ha sörjt klart. Sen den dagen så har det varit helt okej. Med ett och annat sammanfall, som dock inte varat så länge. Jag vet att jag inte kan styra till hundra procent hur jag mår och hur jag kommer klara detta. Men jag tänker försöka. Det finns vissa grejer man kan kontrollera, och jag har alltid trott på the power of the mind, use the force och allt det där. Så jag tror faktiskt jag lyckats rätt bra.

Even so, I had to believe
Impossible means nothing to me

Jag har hållt mig sysselsatt. Jag har socialiserat mig. Jag har gjort saker. Och det mår jag bäst av så det tänker jag fortsätta med. Tiden har nog gjort sitt. Tre veckor, då börjar andra vanor sättas in. Gamla suddas ut. Jag saknar inte den där stunden lika ofta. Den där stunden på dagen (som först var många stunder), då jag fick sitta still och vara lugn. Stänga alla problem ute, för då fick jag piller. Nu när jag skriver om det så river det i mig av saknad. Men på dagarna gör det sig inte påmint på samma vis längre. Förut var det varje sekund. Nu är det nästan inte ens varje minut.

Somewhere, everybody starts there
I'm counting on a small prayer
Lost in a nightmare
But I'm here, and suddenly it's so clear
The struggle through the long years
It taught me to outrun my fears

Jag har min syster här, och när hon inte är i skolan så har jag ju alltid någon att prata med, ta en cigg med. Skratta med. Utan henne skulle detta vara plåga. Hon tar lite av lasten ibland, bär min packning en stund genom att få mig att skratta. Eller så åker vi till stan. Men vem går på stan med sin syrra liksom?! Det hörde vi någon säga, när vi var på stan, med just varandra. Det var underhållande, vi som springer på stan jämt.

Everything worth having
Comes with trials worth withstanding

Men det är en lång väg det här, och jag vet det. Jag vet att jag bara börjat. Och jag vet att det kommer komma gropar i gatan. Jag kommer fastna och jag kommer ramla. Men jag tar mig upp. För jag vill. Jag vill verkligen bara må bra. På riktigt.

So can you lift me up
Turn the ashes into flames
‘Cause I have overcome
More than words will ever say
And I've been given hope
That there's a light on up the hall
And that a day will come
When the fight is won
And I think that day has just begun

Looking up is not enough
No, I would rather rise above

"Det heter immigranter!" (dag 16)

2009-09-18T00:17:00.006+02:00

Idag har varit mindre jävlig. Vi säger tack för det och skriver ner det för att få lite perspektiv. För att se att det inte alltid är så jobbigt. Detta kanske till och med betyder att det är på väg att bli bättre? Det är inte bra på något vis. Men det är mindre skit, so I'll take it..

Jag väntar och ser. Om jag inte är människa igen om ett halvår, ja, då börjar jag knarka igen. Jag har sagt att jag får det. Förhoppningsvis så mår jag bättre, jag mår bättre av den tanken i alla fall. Och gör jag inte det så har jag svårt att se att det kommer vara lika miserabelt som när jag faktiskt knaprade piller i räserfart. Vilket i sin tur innebär att jag inte kommer börja med det igen heller. Värt att göra saker ännu värre. Förstår ni logiken?

Jag har dessutom gett mig själv till dag 21 att vara så här nere. Jag kan mesa och boo-fucking-hoo poor me-gnälla fram tills dess. Jag kan bli arg för att jag mår dåligt och låta mig själv glida iväg in i den helt crazy minipsykosen jag brukar gå in i nu, men bara fram till dag 21.

Men jag vet inte om jag kan kontrollera det. Jag vet inte om det är jag som släpper tagit och låter mig själv gå in i panik, eller om jag inte har nåt att säga till om. På något sätt känns det lite som att jag tillåter det. Bara för att få ut skiten. För att avreagera allt jag håller inne med hela dagarna när jag nickar och ler och säger att det här går så jävla bra! Jag blir inte knäpp med flit, men jag försöker inte stoppa det heller. Måste bara hitta rätt sätt att göra det. Men jag tror jag har en ledtråd på den punkten.

Dag 21 är det dags att acceptera att det är så här det ser ut nu. När jag accepterar jobbiga grejer så blir dom mindre jobbiga. Det var så jag fick bukt på min ångest och min panikångest (ja, två skilda grejer). Jag vet inte varför det funkar. Men det gör det. Lite som jaja var där du då och skrik mig i örat, men jag ska göra detta nu. Det betyder nog inte att jag kommer sluta gnälla i min blogg. Den går ju lite ut på att skrivterapia. Men! Jag tänkte i alla fall avsluta med något som fick mig att skratta i flera minuter. Tills jag höll på att rossla sönder mig av astman. Men det var ganska underbart. Att verkligen verkligen garva. Och känna det i själen.
(Poetiskt, jag tror jag kräks på mig själv.)

Fey (mah sistah) i telefonen (och tro nu inte att hon är rasist): Jag träffade några blattar ute då..
Mamma (mah mama) avbryter någonstans långt borta med tantig och pipig röst, (och här kommer uttrycket "piped up" till användning): .. Det heter immigranter!
Då dog jag. Av skratt. Det blev ännu roligare när systra mi skulle fortsätta historien.

Fey: Och jag tänkte, vad är det här för galna immigranter?
Jag: HAHAHHAHAHHA!

Ja och sen var det ju kört. För då fick det ju heta immigranter, hela tiden. Men liksom.. Who says that? What does that even mean?! Och nej, jag minns inte alls historien hon berättade om dessa.. immigranter.

Poison kisses (dag 14)

2009-09-16T02:48:00.003+02:00

One day we will run out of tomorrows
And yesterday's become the stuff our dreams are made of

Until today, I lived in the shadow world
Now heart is speaking, brain's defeated, independent thought deleted

Det har känts lite bättre, idag och igår. Lite mindre krypningar, lite mindre rastlöshet. Eller lite mindre hopplöshet. Inte kul eller lätt, inte ens lite bra. Men inte lika jobbigt att hålla ihop sig själv. Inte riktigt samma ansträngning för att stänga ute de där rösterna som gapar och skriker i huvudet på mig. Jag lyckas blockera ut missbrukarjävulen, ibland. Men det är en extrem mental ansträngning. Jag håller ihop mina molekyler. Allt för att inte flippa sådär som jag gjorde nån natt förra veckan. Det känns som det är mycket som pågår i mig. Kriget för det första. Med den där rösten som viskar i mitt undermedvetna hela tiden. Som ibland höjer rösten och ibland verkligen skriker med styrka.

One too many poisoned kisses
And I'm drowning in your deepest sea
I found my destiny, something I'm here for
I'm knockin' on my heaven's door.

Jag vet ju varför jag gör det här. Och oftast är det bara rastlösheten (jag har inget bättre sätt att förklara känslan) som jag måste kämpa mot. Ibland är det rejält sug. Ibland är det sorg och panik. Men jag vet oftast varför jag gör det här. Oftast.

Ibland tappar jag kontrollen. Som nu. Det är väldigt obehagligt för jag vet inte vad jag gör när det blir så. Sist var Rob jämte mig och stoppade mig när jag började slå mig själv i tinningen och säga "Tyst tyst tyst!". Denna gånger smög det på mig och jag hann inte med. Paniken och rädslan och känslan av att bara vilja bort. Det enda jag kunde känna var "Ge mig nåt, ge mig nåt, ge mig nåt. Vad som helst. Vad som helst. Vad som helst." Och jag mumlade det, till gud tror jag. Som om gud skulle hjälpa mig på den punkten. Och jag började slå med knytnävarna på mina armar. För myrkrypningarna ville inte sluta, och det gjorde ont (ja fråga inte mig om logiken att slå sig själv när det gör ont redan).

Fru Kodein sjunger för mig.

Why do you fear to long for my love, please be strong.
If your heart can hear a song, you can't go wrong.
So repose your trust in me, save this love, live and see
If the life beyond this dream is what you seek.

Fill your deepest wishes, come take my poison kisses
Life is too short, this golden hour lasts for a lifetime.

Och det enda jag ville inatt var att göra som hon vill. Jag vill så gärna ut ur mitt eget huvud. Ibland känner jag att jag faktiskt inte orkar detta. Att jag faktiskt inte vill orka detta. Jag vill ge upp. Jag känner allt detta, och ändå så har jag inget val. Jag har bestämt mig för detta och kan inte gå emot det beslutet, oavsett hur mycket jag ångrar mig på vägen. Och det sliter mitt hjärta i bitar. Sliter min ork i bitar. För ibland orkar jag inte. Och en timme lugn och ro.. Vad skulle jag inte ge för en enda timme lugn och ro.

Inatt orkar jag inte. Jag vill bara ha den där lugna stunden. Den där när alla problem är små, när jag är tillfreds. Jag har inte varit tillfreds på ett tag nu och det tar knäcken på mig. Jag måste ha ett annat sätt att känna mig så lugn och samlad på. Men jag vet inte hur jag ska hitta det sättet. Och då tappar jag all kraft. För jag vet inte. Och jag saknar det så fruktansvärt mycket. Det känns som någon dött ifrån mig. Det känns som mitt hjärta går i tusen bitar och som att det aldrig kommer bli bra. Och jag är medveten om att jag låter som en gnällig tonåring när jag säger så. Och jag vet också att det kommer bli bra. Nån gång. Jag vill bara att det ska vara nån gång nu och att mitt hjärta inte ska kännas så överkört och mosat.

Give me your poison kiss
Now, come night, I need my sleeping wish
Help me dream again, somehow
.. Kiss me now

Jag hoppas jag får sova inatt. Natten är förvisso nästan slut. Men att jag får sova nånting nu. Snart. Utan att drömma mardrömmar. Mardrömmar där Fru Kodein verkligen är min fru, en människa, fast läskig sådan. En som jag inte kan leva utan. Ja det är ju inte så svårt att tolka egentligen men det är obehagligt ändå. Eller när jag drömmer att jag har massa piller hemma och sen vaknar och inser att jag inte har några, inte heller kan jag få tag i några, och dessutom så vill jag egentligen inte. Det är paniken och missbrukajävulen som försöker övertala mig att jag vill.

Nej, snart ger jag upp. Alltså som i att försöka förklara det här. Jag kan inte ens förstå det själv, det finns för många aspekter och jag kan inte sortera upp vad som är vad och varför. Det går inte, hur ska ni förstå alls när jag inte förstår själv?

With your poisoned lips
Come night, I want my missing wish
Help me get one kiss, somehow
.. Hold me now

Det ironiska är att jag precis när helvetet bröt ut fick kommentaren "Du är den starkaste personen jag har pratat med! Eller hört talas om också. På något mysko sätt så ser jag ljusare på världen. Skall göra ett tappert försök att sluta låta små skitsaker styra humöret". Det var inte direkt så jag kände det. Men det skimmrade i alla fall till någonstans i huvudet. Jag lugnade mig när jag svarade också, så oavsett så hjälpte det mig. Jag blev lite glad, även om jag obviously inte orkar vara stark alltid. Men jag kände att jag kanske kan försöka lite till.

Sonata Arctica - No dream can heal a broken heart, The days of grace 2oo9

Well, hell! (dag 12)

2009-09-13T23:27:00.005+02:00

Idag vaknade jag halv åtta. Och jag tänkte "hmm, jag mår faktiskt helt okej". Sen rörde jag mig och plötsligt kände jag hur en kanonkula träffade mig i ögat. Well, hell! Jag mådde, som man säger, som jag förtjänade. Förtjänar?! Ingen (jag säger ingen!) förtjänar att må så. Jag tänkte att det är inte så katastrofalt, huvudvärk är inget mot hur jag annars kan må, när jag mår som jag förtjänar. Jag börjar nog bli gammal nu. Senaste året har jag inte druckit en enda droppe alkohol utan att känna mig krigsskadad dagen efter. Vilket har resulterat i att jag inte dricker ofta. Och det är ju bra. Förutom att jag är så fruktansvärt ohärdad att jag blir rätt kalas av extremt lite.

Jag tänkte att om jag slängde i mig lite Treo och Resorb så skulle jag må finfint sen. Och faktiskt, efter att Resorben tog en sväng i magen, en kort sådan, och Treon fått stanna i magen så började jag må lite bättre. Vid ett var jag helt slut och gick och sov lite till. Har inte varit hundra på hela dagen, bara känt mig förgiftad. Det är en speciell känsla i kroppen. Dessutom är jag alltid så sjukt nere dagen efter. Det är sällan värt det. Fast igår hade jag kul. Men huu, jag tycker inte det är värt det.

Ah hell! (dag 9)

2009-09-11T15:17:00.004+02:00

Jag gick runt och tänkte att antingen självdör jag, eller exploderar, vilket i slutändan är exakt samma sak. i och för sig. Jag bestämde mig för att drunkna was the way to go(!), så jag lipade som en gris tills jag somnade. Idag känns allt mycket bättre. Kanske för att jag ska hämta nya Atarax. Vilket kanske är en pluttmedicin om man jämför, men den tar bort myrorna. Myrorna hatar vi. Kanske känns det bättre för att proppen slets ur, trycket lättade (det här påminner rätt mycket om kissenödighet nu när jag tänker efter). Vem vet. Hur som helst så sög dag nio getballe.

Up high (dag 8)

2009-09-11T00:58:00.003+02:00

I don't wanna be the girl that has to fill the silence
The quiet scares me 'cause it screams the truth
Please don't tell me that we had that conversation
'Cause I won't remember, save your breath
'Cause what's the use?

The night is callin'
And it whispers to me softly, "Come and play"
But I, I am fallin'
And if I let myself go I'm the only one to blame

I'm safe up high, nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain inside, you're like perfection
But how do I feel this good sober?

When it's good, then it's good, it's so good 'til it goes bad
'Til you're trying to find the you that you once had
I have heard myself cry 'never again'
Broken down in agony, just tryin' to find a friend

Pink - Sober, Funhouse 2oo8

Opium of the people (dag 7)

2009-09-09T16:12:00.003+02:00

Så, om igår. Det var tisdag. Tisdagen efter. Efter sista pillret. Att ha klarat en vecka kändes på något vis otroligt bra. Men på ett annat vis kändes det bara för jävligt. Jag står och stampar på samma punkt. Jag känner likadant som jag gjorde den dagen. Det ilar i kroppen av rastlöshet och lite småpanik. Jag har inte orken att göra så mycket av rastlösheten. Jag känner mig fortfarande precis lika nere och sorgsen. Varför sorgsen? Jag vet inte. Jag borde vara skitglad att jag klarat mig en vecka. Kan jag klara en vecka kan jag klara för evigt. Det är något jag är väldigt säker på.

But I need some balance - Back it off
Fill your lungs 'til it makes you cough
Tell me everything's gonna be alright
'Cause I don't think I'll make it through tonight

The only way - Is all the way

Men jag är rädd att jag alltid ska känna det som att halva min personlighet har blivit bortsliten. Jag är rädd att jag inte ska lära mig att hantera allt jag känner. För alla dessa jävla känslor. Jag hatar dom. Men samtidigt. Att kunna känna ordentlig lycka är värt det. Och jag vill inte bli av med känslorna, även om jag får ett sug efter att döva dåliga känslor när dom kommer rusandes. Jag vill lära mig att hantera allt helt enkelt. Och jag har ingen aning om vart jag ska börja.

Oh - my - God
It's judgement day and I'm not prepared
Everybody out there's running scared
So - Take a little bit off the top
I don't care, just make it stop

Jag kanske bara borde vara nu. Kanske låta tid göra lite av jobbet. Så kanske det bara går bättre av sig självt. I alla fall så här i början. Jag kanske bara ska koncentrera mig på att göra saker jag tycker om att göra. Hitta nya favoritstunder på dagen. Annat är "russtunden". Nåt som bara får mig att känna mig tillfreds. Jag vet att jag kommer behöva jobba hårt med allt det här. Men för stunden så kanske det bara är tid som kan göra jobbet?

I won't give another soul.. to you
I won't give another life.. to you
You have to stop
Stop!

Slipnot - Opium of the people, Vol. 3: (The Subliminal Verses) 2oo5

.. Silence (dag 6)

2009-09-07T23:36:00.006+02:00

Äntligen är denna skitdag över. Jag har blivit stressad och lite pressad. Inte ätit och inte sovit klar. Irritationen var ett faktum. Bitchigheten lika så (sorry about that lillasyster). Fick hur som helst handlat, en tripp till stan var nog det som gjorde att jag inte självdog av tristess. Faktum var att jag skrämde mig själv med tankar om att det vore skönt att bara .. dö. What the fuck liksom?! Jag säger ju att jag inte vet vem jag är längre.

Jag förstår inte riktigt varför någon slags depression slängde sig på mig i samma sekund som jag slutade med kodeinet. Kanske nån slags undermedveten sorg kanske? För jag känner mig oftast rätt nöjd med att kunna räkna dagar. Dagar utan piller. (Okej, inte helt utan piller. Utan piller med knark i).

Jag. Mitt medvetna jag. Det aktivt tänkande jaget.
Missbrukarjävulen. Det undermedvetna jaget. Som smyger in idéer och känslor utan att förvarna mig.

Jag har inte, en enda gång under nedtrappningen, tänkt att detta inte varit värt det. Att det inte är detta jag vill. Att det vore bättre att fortsätta som jag gjorde. Inte jag. Men missbrukarjävulen viskar idéer och jag drabbas av sug och känslan av att bara vilja ge upp ibland. Som jag kan avvärja med aktiva tankar och aktiva val. Jag kan stå emot. Just nu. Jag är ganska rädd att tristessen ska bryta ner mig. Samtidigt är jag för jävla trött för att bryta tristessen. Jag vill ha semester nu. Inte ha en jävla massa olika tider att passa på vårdcentral, beroendeenhet, sjukhus, habilitering. Jag vill vila. Och spela Aion.

Men jag har aldrig känt att jag vill tillbaka. Inte detox just to retox. Hade detoxen varit över på en vecka, ja då kanske jag hade känt att jag kunde gå tillbaka för att få en extra kick. Men 10 månader. Mer än 10 månader. Aldrig att jag slänger den fighten i sjön. Jag har klarat ett battle nu. Men the war är far från over. Och 6 dagar är nog ingenting för de flesta. Men veckan har sniglat sig fram. Den här veckan har varit den längsta månaden i mitt liv. Men i efterhand känns det som om den bara flöt förbi. Tid är en underlig grej. Det känns som man bör ta vara på den. Därför är det inte värt en retox. För om jag klarar 6 dagar, så kan jag klara 6 månader. Och det är mitt mål. Förmodligen kommer jag då sätta ett mål 6 år i framtiden. Höhö, 666. The number of the missbrukarjävel!

Jag behöver inte höra att jag kan göra detta. Jag vet redan det. Jag har aldrig tvivlat på min egen förmåga. Jag vill bara må bra. Och just nu går det så fort upp och ännu fortare ner att jag blir åksjuk. Jag är inte van vid mitt humör. Jag skrattar som en galning en stund och är vansinnig nästa. Dessutom har jag börjat prata väldigt aggressivt med mig själv, och det känns lite underligt. Jag har alltid pratat med mig själv när jag blivit stressad och arg. Men inte på det här viset. Och jag mår verkligen inte bra av alla dessa känslor, how do people do it?!
Tack gode gud att jag ska till ssk C på torsdag.

It truly makes the most beautiful music
Everything it has to give
It's everywhere hiding the listener
Without it I could not live
.. Silence

Jag har gjort en huslig grej idag! Jag har vikt tvätt. Mm, impressive. Jag har gått runt i tystnat också. Jag har vågat känna efter lite. And I didn't like it one bit. Men jag behöver tystnaden ibland. Jag vet det. För jag stänger ute allt med musik. Och det kommer bara tillbaka för att bita mig i rumpan senare. Så jag tvingade mig. Men det var svårt när Rob hade städmani. Min lugna måndag i soporna! Ja, jag vet jag är så löjlig. Det är bara det att jag är så van att veckodagarna är mina dagar. Mina ensamma dagar. Och trots att glasväggen håller på att ramla sönder (den som skiljt mig från alla runt omkring mig under pillertrill), och det där att jag under missbruk haft en minskat behov av kontakt med folk omkring mig, så är jag lite samma 11 (wohoo). Jag behöver min ensamhet.
Så när jag vaknade och insåg att Rob inte var på jobbet så blev jag stressad. Jag blev ännu mer stressad när han satte igång med tvätt och grejer. Jag måste ta det lugnt när jag har gått upp. Det bara är så. Jag vill bara sitta i pyjamasen och vakna till liv. Jag vill inte sitta och se honom göra allt jag borde hjälpa honom med men vara för trött för att göra det. Då blir jag stressad och då börjar min dag riktigt kasst.

I know not who I am (dag 5)

2009-09-07T22:12:00.010+02:00

Fredagen den tjugoåttonde augusti 2oo9
10 dagar sedan
Jag har inget att tillägga om dag 5 (dag 5 var igår)

As you tear and tear your hair from roots
From that same head that you have twice removed
Now, a lock of hair you said would prove
Our love would never die
.. (Well, ha ha ha)

Det är nära nu. Jag känner det i luften. Eller ja, jag vet att det är fredag nu och på tisdag är det tisdag. Vilket logiskt nog gör det ganska nära nu.. ganska nära nu. "Ganska nära nu"?! Det är inte "ganska nära". Det är här. The Codeiostrophy. Det sista kodeinet forever and ever. (I mina drömmar i varje fall. Om medicinforskningen går i extreeeeemt rasande fart så jag kommer slippa opioder när jag får ålderskrämpor, eller bryter ett nytt ben).
Okej, vi säger "det sista kodeinet.. for now". Det känns inte lika sorgligt då. Jag menar, det är nästan så jag vill slänga fram gitarren och brista ut i ett "GOODbye, my LOVer (en två tre fyr) GOODbyye my FRIend", ja ni vet resten, så att grannarna vaknar och undrar vad fan jag sysslar med. Och sedan komplimerar mig för den strålande sånginsatsen förstås. Det måste dom göra i så fall.

And I sing and sing of awful things
.. The pleasure that my sadness brings
As my fingers press onto the strings
Yet another clumsy chord.

Han vet sin skit, den där Conor. Jag sjunger om hemska saker. För att påminna mig om sorgen, som ger mig en utter and complete satisfaction (ja, svengelska, alltid.. alltid: Svengelska. Om jag kunde gifta mig med Svengelska, så skulle jag). För att: På tisdag är det tisdag. Och jag menar. Det är verkligen tisdag. Nu är den här. Dagen. Jag vet att det kommer komma några jobbiga veckor efter det. Men tjena Sven, det kan inte slå 10 månaders nedtrappning. För att, oavsett hur plågsamma de veckorna blir så kommer det inte vara 10 månader av konstant sug och abstinens (har precis lärt mig skilja på dessa två saker, yay me!).

Idag fick jag ett psykbryt i köket. Det var väldigt kort (men intensivt) tack och lov. Jag har nämligen PMS. Och jag har alltid trott att jag inte har så farlig sådan. Men det senaste året har det blivit värre och värre för varje månad. Och jag kunde inte förstå varför. (Nej, vad kan det vara?! .. Grattis 11, som vanligt the mind in the game). Jag har trappat ner en medicin som dunklar sinnet deluxe. I hur länge? 10 månader you said? Well, ja. Så. Jag känner mer. Jag känner alls.

Helt jävla plötsligt vaknade jag upp och frågade mig (för ett tag sedan), varför jag har blivit så känslig när det kommer till vad folk säger. Till att Rob inte är hemma? Varför brydde jag mig helt plötsligt om vad folk sa? Varför blev jag en tönt? Och framför allt, varför fan är jag så arg i brudveckan? .. Nutida 11 har svaret till dåtida 11. För att du vaknar nu! Jag klandrar dig inte, dåtida 11, du har faktiskt knarkat ner ditt sinne i många år nu. (Note to self: No shame, no pain - no game.)

Haligh, Haligh, an awful lie.
This weight would now be satisfied.
I'm gonna give you only one reply
.. I know not who I am!

Jag gapade ut mellan svordomarna "Jag klarar fan inte alla dom här känslorna!". Och stundtals så menar jag det precis så. När jag blir väldigt arg och vresig, eller sårad (jag kände mig sårad av tanten i kassan på Vårdcentralen en dag t ex, moget) så blossar känslorna upp så bizarrt mycket. (Ja, jag använder det ordet i dagligt tal också. Det gör systra mi också.) Hur som helst, då, precis i den sekunden där det är som värst. Ni vet innan man börjar lugna sig lite. Precis då vill jag bara gå ut och skrika.. Jag vill skrika efter piller, sweet sweet lugn, vitt brus, modet. Men så vaknar jag upp och tänker att tantjävelen inte ska få förstöra årjävelkampshelvetet jag har haft, för tantjävelens bitterhet är fan inte värd ett misslyckande. (Och ja, jag svär lika mycket när jag pratar, när jag tänker, när jag skiter och när jag sover.)
Kontentan, jag vet fan inte vem jag är längre. Jag är en dork! Jag hatar det. Jag kan inte kontrollera mig alls. Jag är så sjukt otrevlig ibland, för att jag blir sårad av nåt töntigt som en tant i en kassa på en vårdcentral t ex. Och jag vet vem som tar 98 % av all min skit just nu, det får änna bli ett eget inlägg.

But I talk in the mirror
To the stranger that appears.
Our conversations are circles
Always one sided, nothing is clear.

Helt plötsligt kan jag skriva igen. Miles and miles! För att jag känner hur jag mår. Och helt ärligt, varje gång jag skriver är det för att jag inte mår bra. Men, jag känner hellre hur dåligt jag mår och kan skriva. Än dövar det och tappar all kreativitet jag har. Jag har inte velat skriva. Inte fotografera. Inte umgås. Knappt läsa. Jag har tittat på tv-serier i flera år nu. That's it typ. Nu fotograferar jag och skriver som en tok. Min kusin undrade hur jag kunde skriva så långt. Jag undrade hur tusan hon kunde springa så långt. Vi har ju alla våra sätt för att få skiten ur oss, och jag kan inte springa, så det blev så här. Maha!

Nåväl, sluta ramla av banan nu. Jag har ju mina grundvärderingar. Jag vet vilka människor jag tycker om. Jag vet att jag älskar mina gigantiska rosa hörlurar, Eirah, Leia, Lenore, Lovah och Rob. Men sen är det lite stopp. Jag vet inte vad jag tycker om nånting längre. Jag vet inte vad som är "min attityd". Jag vet att jag kunde uppfattas som distanserad, svår att lära känna men ändå lätt att prata med, någon som inte bryr sig om vad folk tycker, som säger ifrån och faktiskt är rätt tuff. Och bitchig. Hur mycket av det var mina piller? Jag fick mod av dom när jag var blyg. Jag fick lugn när jag hade ångest. Men är jag alla dessa saker ovan? Är jag ambivalent nu för att jag trappar ner och är i en övergångsperiod? Kommer jag då hitta tillbaka till mig själv och vara den där distanserade människan? Nånting säger mig: Nej. Jag läste idag att kodeinmissbruk kan leda till att man inte känner behovet av andra människor, man är nöjd med piller. Kan det vara så? Jag kanske är en asklängig flickvän egentligen? Eller kanske en asklängig kompis. Nu drev jag mig själv till panik. Lyckat.

Except we keep coming back
To this meaning that I lack.

She says the choices were given
And now, you must live them
Or just not live
.. But do you want that?

Okej.. Kan ni (mina vänner och min familj, det är ju faktiskt mer eller mindre er jag skriver för) bara lova mig en sak? Jag kan inte göra detta helt själv, jag har försökt och ni såg hur det gick sist. Ni som faktiskt såg det vet också att det inte var vackert. Det kan ju bli så att jag faktiskt kommer vara lite psykiskt störd ett tag framöver. Jag ska finna mig själv i den "normala världen" och allt det där. Ibland kanske jag inte kan reagera "rätt", för jag vet förmodligen inte hur jag ska hantera en del känslor. Sådana där känslor som kommer med vuxenlivet men som jag totalt missat i mitt vita brus. Kan ni tala om för mig när jag gör nåt galet? När jag reagerar som en barnrumpa, eller bara som en galning.. Då kanske jag kan behöva ett "Ehum, din inre knarkare har gömt undan den här känslan för dig förut så detta är förmodligen nytt för dig.. Men lugna ner dig kvinna!". Typ nåt sånt.

Tänk om jag inte gillar new improved 11? .. Tänk om.

Soundtrack:

Bright Eyes - Haligh, Haligh

I've got places to be, battles to win, a life to live (dag 4)

2009-09-06T01:30:00.003+02:00

Så jag vaknade upp idag, lördag, och slogs av rastlöshet direkt. Att inte åka iväg och hämta piller känns underligt efter ett par dagar. Jag har ändå gjorde det varje vardag i minst 10 månader. Jag hade lite konstiga krypningar i kroppen och kände att om jag skulle sitta framför datorn hela dagen skulle jag förmodligen dö av tristess. Grejade iordning mig lite i långsam takt. Tog en långpromenad med Eirah. Sen tog jag vagnen in till stan. Och på vagnen kändes det som jag fick en knytnäve i magen och en spann kallt vatten över mig.

Jag skulle inte hoppa av på mitt vanliga ställe. Jag skulle inte tralla in och hämta piller, sedan sitta och mysa på lugnet vid vattnet med några cigg. Min lugn och ro. Helt borta. Jag höjde musiken och hörde orden "this is my awakening". Därför blir Awakening med Nocturnal Rites dagens friterade citat. För den påminde mig om att det var jag som ville detta. Och jag vet att det är rätt. Jag vet att det är bra. Jag kan bara inte känna så just nu. Ni vet, logiskt tänkande vinner inte alltid över den desperata längtan efter lugn och ro.

I’ll end my journey here
Because time and tide it waits for no man
There’s something strange in me
I know the things that should not be

Enligt magisteruppsatsen "Kvinnor med kodeinmissbruk. En fenomenografisk studie om kodeinmissbrukande kvinnors uppfattning av missbruket" av Marie-louise Litzén, så är jag inte ensam om att ha murat in mig själv. Och trott att detta är den jag är, "självständig", behöver ingen nära mig (förutom mamma). Fast jag inser nu att jag har rätt svårt för ensamhet. Jag gillar att sitta själv och greja med mina texter eller fotografier (då vill jag absolut icke bli störd), men att vara ensam är en annan sak. Att vara ensam i något, som att sluta med kodein. Det ingen förstår. En del har saker att relatera till lite halvt, men oftast inte.

It’s all a mindless game
Trapped inside the walls I built
Try to pull them down, but something stops me

Först var det sjukt jobbigt idag, men som jag misstänkte behövde jag bara socialisera mig lite och bli distraherad en stund för att resten av dagen skulle vara räddad. Jag vill vara bland folk. Jag kunde inte connecta med människor 'på riktigt', då. Det kunde nog uppfattas som att jag visst gjorde det, ibland såg det nog ut som om jag sket i vilket. Men inte många människor har nån aning om vad jag tänker. Jag vet för fasen inte vad jag tänker.

There’s no turning back
There’s nothing to awaken me
Insanity my friend, I can feel your gripping hand

Jag kände hur panikens kalla fingrar (jo, det var så jag beskrev ångesten förut, innan piller och.. dåliga piller) kröp upp längs min rygg och upp mot min hals. Hej igen min vän, det var länge sedan vi sågs. Det var den jag var rädd för, när jag under nedtrappning började känna känslor igen så blev jag rädd att ångesten skulle komma tillbaka. Hejdå min vän, nu åker jag till stan. Jag är glad att jag lyckades ta mig utanför dörren, mot syre och avgaser. Uppfriskande! Jag satten ner hjulet och vägrade helt enkelt ta skit från min gamle falske vän som bara försöker döda mig jämt. Du är inte bra för mig och du har ingen rätt att komma tillbaka bara för att jag inte är neddrogad nu. Jag kommer kasta Lyrica i ditt onda jävla öga!

To roam the earth alive,
But feel as if you’re dead and dreaming
Try to break away, but nothing helps me

När jag kom in till stan idag träffade jag på två bekanda dudes (och The Other Guy, som jag inte kände) som var på shoppingrond. Att dessa två kände varandra visste jag inte, sådant är förvirrande. Då den ena (som jag "känner" genom Rob) behövde en väst. Så vi gick på västjakt allihopa. Det hittades en väst. The Other Guy var tvungen att åka hem. Så vi andra drack kaffe och nikotinade nästan ihjäl oss. Det var väldigt trevligt. Att lyssna på två karlar är.. Underhållande. Det blir lite pubertalt och sådant roar mig extremt. Jag blev definitivt distraherad.

Then the feeling comes alive
I can’t hold it any more. Enemy, is it you?

Och jag fick perspektiv (kanske inte av pubertalt beteende, men av samtalet med en av dudesen). För det är inte bara jag som går igenom jobbiga grejer, en del går igenom jobbigare grejer. Att prata med någon som vet hur det är när det känns som man sprungit tio mil mer än man egentligen orkar, man ser mållinjen där borta och man har mjölksyra i hela jävla kroppen. Någon som kan relatera lite mer än alla andra man brukar prata med, det gav mig rätt mycket extra kraft idag. Från det att jag sprang in i dudesen på stan till alldeles nyss har jag inte haft nåt nämnvärt sug efter piller.. På riktigt.

End of the line, walking alone
In this void of my own
Demons of guilt, a battle to win. This is my awakening.

Och jag tänkte att om jag bara kan få gå en vanlig dag som den här och känna att jag är med när folk pratar, och inte sitter i en glaskula, inte skämmas för vem jag är och vad jag gjort. Om jag bara får några sådana dagar i veckan som inte kommer kretsa runt saknaden efter piller.. Då kan faktiskt detta gå vägen. Det kanske verkligen är värt det. Det känns som jag vaknar nu. Och nej, det var inte kortfattat och det var inte konkret idag heller. Jag jobbar på det!

Three days grace (dag 3)

2009-09-04T22:22:00.002+02:00

It feels like everyday stays the same
It's dragging me down and I can't pull away
So here I go again
Chasing you down again
Why do I do this?

Rastlös. Jag är så sjukt rastlös. Men jag är för trött för att göra nåt annat än skriva, gå ut med hunden och spela. Men jag vet att när det värsta lagt sig så måste jag börja göra nåt. Annars kommer det här aldrig gå vägen. Och jag vill verkligen att det ska gå vägen.

Jag är stressad. Jag känner att jag har slösat så mycket tid av mitt liv på att bara vara, vara borta. Nu vill jag göra, producera, mår bra! Det finns så mycket saker att göra och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Och jag känner mig ensam. Hela tiden. Konstant. Väldigt, väldigt ensam. (Det var svårt att skriva. Det brukar inte finnas nåt som är svårt att skriva. Men så fort det kommer till det, då blir det svårt.)

So many thoughts that I can't get out of my head
I try to live without you, every time I do I feel dead
I know what's best for me
But I want you instead
I'll keep on wasting all my time

Nu har tre dygn gått. Jag har slagit mitt rekord och jag känner mig faktiskt ganska okej fysiskt, lite hoppig bara. Psyket är nåt annat, förutom stolheten över mina three days grace, för den stoltheten gillar jag. Men jag har aldrig haft dessa känslor förut så jag kan inte riktigt beskriva det heller. När jag sorterat ut det i mitt eget huvud så kan jag kanske dela med mig. För jag vet helt ärligt inte hur jag mår. Jag vet inte om jag är okej.

Over and over - over and over
.. I fall for you
Over and over - over and over
.. I try not to
Over and over - over and over
.. You make me fall for you
Over and over - over and over
.. You don't even try to

Three days grace - Over and over

Coma white (dag 2)

2009-09-03T18:18:00.001+02:00

She's standing on an overpass
In her miracle mile

You were from a perfect world
A world that threw me away today
Today to run away

A pill to make you numb
A pill to make you dumb
A pill to make you anybody else
But all the drugs in this world
Won't save her from herself

Marilyn Manson - Coma White

A true saint, that I am not (dag 1)

2009-09-02T22:18:00.003+02:00

The values I should keep in high regard doesn't mean a thing to me

Do you ever feel a need to go back in time? A dream of mine.
To travel far away and one day steal back my life (..)

How much suffocated anxiety can be held within?
I was found guilty to a crime against myself.
No need to hear the words again.
I live and I'd die for my dreamland (..)

How could this backward land learn to understand my dance,
what it's like, when...

.. every single moment pains me.
Sonata Arctica - Misplaced

De sista drömmarna

2009-09-01T12:51:00.004+02:00

Jag har fått min allra sista Citodon nu. Den ligger här. Jämte mig. Hånar mig gör den. För att det är den sista. Viskar till mig gör den. Och jag vill vill vill ta den. Men jag vet att en enda Citodon inte gör det för mig, om man säger så. Vilket jag gör. Säger så. Hela jag skakar. Jag vet inte varför. Är detta verkligen så illa?

Det är så illa. Jag vill lägga mig ner och tjuta på golvet. Inte helt olikt hur jag hanterade att sluta med napp när jag var liten. Jag får en bekant känsla. Men det var inte så farligt? Så här i efterhand..

Men jag är inte i efterhand. Det spelar inte någon som helst roll hur detta kommer kännas imorgon. Eller om 20 år. Jag är inte där nu. Jag är i nu. Och nu är det så jobbigt. Exakt så jobbigt. Så att jag vill lägga mig ner. Ge upp. Hur gör man egentligen det? Ger upp menar jag?

Susanne tog en återvändsgränd, det visste hon nog för länge sen
Så mycket piller, så lite sömn. Så lite ork, så mycket dröm

Distriktsköterska M sa till mig idag att jag är framme vid ett mål nu. Hon sa inte "målet". Hon sa "ett mål". Tack. För detta är inte slutet på mitt grävande. Trots att jag är trött och inte får tillräckligt med luft, fingrarna blöder av allt kraffsande och jag är svart av jord. Jag ser en liten strimma ljus någonstans ifrån, och jag vet att det finns en ände. Det går att ta sig upp över markytan, där vanliga människor går runt och gör vanliga saker. Där man träffar andra vanliga människor och skrattar tillsammans. Men jag är inte där än.

Men detta är ett delmål. Ett stort sådant. Faktiskt det största jag stått inför. Och imorgon kommer jag börja räkna dagar igen. Inte på mitt gamla vanliga vis. En två tre fyra.. femton, det räcker till i övermorgon om jag har tur. Sexton sjutton arton. Måste få ett nytt recept måste få, få. Nu ska jag räkna nyktra dagar. Det längsta jag gått utan på ungefär 6 år är 3 dagar. Och det var inte ens frivilligt. När jag har klarat 7, det är då jag kanske börjar må lite bättre i huvudet, då ska jag fira.

Du blir så ensam när du drömmer grandiost
Du blir så hånad, bränd och blåst.

Men det finns inte direkt nåt jag vill ha. Inte nåt firande. Inget sånt. Det enda jag vill är ett par vanliga dagar i veckan där jag kan göra vanliga saker och inte tänka på piller. Det är det enda jag vill.

.. Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen

Upplevelsen

2009-08-31T19:27:00.003+02:00

"Det är kanske inte så farligt som du tror."

Nej, men spelar det nån roll? Är det inte just hur man upplever saker som är det väsentliga, för den personen? Om någon tror att nåt gör jävligt ont, för att de ser blod t ex, gör det då inte jävligt ont? Om någon är livrädd för hundar är då inte den rädslan "på riktigt", för att min hund inte är farlig? Om jag råkar såra någon, trots att det inte var min avsikt, är då den sårade löjlig?

Det kanske inte är så farligt som jag tror. Men undersökningar och oändlig research (just för att ta reda på om det verkligen är så jobbigt som jag upplever det vara, för att ta reda på om jag är klen som är rädd och har ångest, som har ont, som har en myrstack i min kropp och ett oändligt, på riktigt oändligt, sug i munnen) visar att det är just så jobbigt för de flesta av oss.

Är saker irrelevanta för att de sitter i huvudet? Nej, på riktigt eller ej så är det upplevelsen som räknas. För att det är just upplevelsen av något vi kommer minnas sen. När jag gick mitt andra år på gymnasiet mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag kan inte komma på varför nu. Men jag minns hur det kändes. Det spelar ingen roll om det var rationella tankar eller ej. Det var jobbigt. Jag kommer minnas detta som det var (för mig).

.. Minnas och må illa

Städ, tvätt, syster, SNES och abstinens

2009-08-24T02:37:00.015+02:00

Överskatta inte dig själv. Underskatta inte dig själv.

Detta är ett speciellt inlägg. Detta är ett "detta har jag gjort idag"-inlägg. Inte så vanligt från mig. Men det kan ju vara för att jag inte har nåt liv och aldrig gör nåt på dagarna, egentligen. Det kommer också vara fult av stavfel för jag är way to trött att göra nåt åt det idag.

- Nedtrappningssöndag är söndagen efter min dagliga dos har sänkts, vilket den gör varannan onsdag. Söndag är således den sista och jobbigaste dagen innan min kropp börjar acceptera mindre kodein. Sedan får jag ungefär en vecka utan abstinens, och sen är det dags igen.

Nedtrappningssöndagen är officiellt slut. Nedtrappningssöndagsvåndorna är dock inte det. Jag har en sjukt jobbig abstinens just nu och jag vet att säkert 90% av den sitter i huvudet. Fast det är så klart kroppen som lider. Jag svettas, jag snoras, det gör ont och det vattnas i munnen konstant. Känner mig som en gammal golden retriever, som jag dreglar.

För första gången på otroligt länge var jag totalt aktiv en hel dag. Som en vanlig människa ungefär. Uppe runt 10. Rob och jag samlade ihop saker som ska slängas. Han åkte och repade och jag satte igång att.. skura. Jag skurade bänkar, toan, handfat, toadörren, skrivbord, min gigantiska bokhylla och säkert lite till. Sedan grejade jag skrivbordet i systra mi's hörna. Städade bort mina grejer. Gjorde lite fint. Sen tog jag tag i min egen hygien, vilket helt ärligt inte legat så högt på min prio-lista på ett bra tag, och jag gjorde mig lite fin. Jag ringde till mamma lite förtvivlad och sa: "Det här är ditt fel! Nu har jag börjat, nu kan jag inte sluta, det har jag fått från dig!". Hon förnekade inte det. Men jag var rätt nöjd, för jag har inte kunnat börja, så sluta har inte varit aktuellt. Att städa och sånt alltså. Jag har inte orkat på väldigt väldigt lång tid.

Jag gick hela dagen och förbannade bristen på nässpray. Brist på nässpray på nedtrappningssöndagen är det sista jag behöver. Näsan är det enda abstinenssymtomet jag faktiskt kan göra lite åt, och jag får fruktansvärt ont i huvudet av att inte kunna andas.

När Rob kom hem tvingade jag honom att hänga upp gardiner i syrrans hörn och bädda hennes säng med nya (splirrans nya, precis som gardinerna), och sedan fick han sätta 4 Marilyn Monroe-bilder på väggen vid hennes säng. Jag är väldigt nöjd med mig själv, närapå storhetsvansinne, för det blev jättemysigt i hennes hörn (ja alltså, min syster bor i ett hörn av vårat vardagsrum men hon har inte varit här på hela sommaren, så detta var en surprise till henne, Jag hoppas verkligen hon gillar presenten).

Jag åkte till stan för att möta systeryster (och köpa nässpray!). Och så for vi till förorten för att recon'a lite. Kolla in vart hon ska ta vägen imorgon på första skoldagen och så. Jag känner mig som hemma i den där förorten fast vi flyttade för två år sedan. Jag trivs där och hoppas på att spendera lite mer tid där framöver.

Sen skulle vi fara vidare hem till vår egen förort. Klockan var väl 22 nånting och jag hade inte vilat en enda sekund på hela dagen, med städ och tvätt (hah! Visste att det var nåt mer, tvätten!) och hygien (foofan det är jobbigt). Jag var väldigt trött och all aktivitet hade gjort att jag stod ut på nåt vis men det går inte ignorera för evigt. Så det blev färdtjänst hem, åkte med nån crazy bingo-dam som hade vunnit tio kr. Hon var förtretad, men helt charmerande.

Väl hemma koppladea Supernintendo't in som syster hade med sig (mitt gamla älskade SNES! Okej, det är hennes nu, men en gång var det mitt). Sen spelade jag första världen på Super Mario Bros 3. Jag kom på hur vi kunde nerd'a utan att förlora viktig nerd-tid. Det finns bara en handkontroll och Mario-spelen kör man ju mest varannan bana ändå så jag kom på att medan en spelar en bara på t ex SMB3, så kör den andra en bana på New Super Mario Bros på mitt DS. Dubbel-nerding, effektiv speltid! Mycket viktigt.

Jag har lyckats distrahera mig rätt bra denna jobbiga söndag. Men det är där problemet ligger. Jag ser ut som jag fungerar ibland, som att jag vissa stunder kan leva exakt som nån annan, ja inte fan släpper jag fram mitt äkta jag med flit iallafall, så jag ser säkert rätt normal ut rätt ofta . Men även när jag skrattar, eller spelar tv-spel, skriver det här, sover, äter, röker, skiter, så känner jag det. Det gnager hela tiden. Aldrig för en enda sekund glömmer jag hur ont det här gör. Jag tror däremot att folket omkring mig glömmer och det är lätt hänt.

Men jag har börjat känna mig otroligt bitter. Jag stör mig hela tiden på att människor inte tar hänsyn till att jag kämpar med detta varje sekund. Och det är helt ologiskt, för varför ska de behöva? Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Inte för att jag sitter i rullstol, inte för att min pappa dog när jag var liten, inte för att saker varit allmänt jobbiga. Men nu, nu tycker jag bara jävligt synd om mig själv. Och jag är rädd att detta kommer göra mig (om det inte redan är gjort) till en bitter hateful hag on wheels. För det är precis så jag känner mig just nu. Helt otacksam för all hjälp jag har fått och tänk att Rob stått ut med mitt bipolära beteende. Ingen har gjort annat än det man känner borde vara rätt. Rob har låtit mig och mina tantrums vara och han stod vid min sida och sa inte ett enda ord fel när jag behövde honom som mest. Och det är fullt av sådana människor i mitt liv. Ett bra nätverk helt enkelt. Inte en hög med quitters och svikare inte. Men ändå är jag inte nöjd. Jag är inte direkt onöjd heller. Kolla, ingen koll alls. Jag svänger på en sekund i vad jag tycker och tänker. Mina känslor far precis lika mkt åt alla håll.

Attityden är det jag vill göra nåt åt. Jag vill inte känna mig bitter för att människor inte förstår, jag vill inte bli på dåligt humör av uppmuntande ord. Jag vill absolut inte bli en bitter hagga.

The baksida of pepping

2009-08-23T12:32:00.003+02:00

Jag är lite rädd att ifall jag får höra "du är så duktig!", "jag är så stolt över dig!", "du är snart klar ju!" eller liknande en enda gång till så kommer jag förmodligen kräkas. Jag menar inget illa, det är bara så jag känner just nu.

Systra mi said

2009-08-22T15:11:00.003+02:00

Fey: Och jäklar, I'm going back to madness and you're comin' with me, sister!

Det kändes bara viktigt att komma ihåg just nu.

2009-08-08T02:13:00.003+02:00

Följ min blogg med bloglovin

The years behind me have made me disabled (my will and strength lives in me)

2009-07-27T01:37:00.029+02:00

Neil Young once sang:

Rock and roll is here to stay
It's better to burn out
- than to fade away
[...]
They give you this, but you pay for that
And once you're gone, you can never come back
[...]
It's better to burn out
- than it is to rust
[...]
Rock and roll can never die
There's more to the picture
.. Than meets the eye.

Tänkte börja mitt inlägg på ett OTH/GA-vis (One Tree Hill & Grays Anatomy). Lucas säger väldigt ofta "Blaha blaha once wrote/said". På något vis är det alltid så, folk som skriver refererar, och vi refererar järnet jämt. Det finns alltid nåt att citera och upprepas. Kloka ord, användbara ord, värdefulla ord. Ord som inspirerar att kombinera ihop egna ord. Men jag läser sällan fina författare att citera, jag lyssnar på musik. Och därför blir det alltid låtskrivares ord som upprepas. Nu har jag dock läst en bok som jag säkerliger kommer citera tusen gånger, tills hela boken står här i ett virrvarr av ord. Men så är ju författaren egentligen, eller snarare också och från början, låtskrivare. Jag har massa saker jag vill citera, men jag väntar på rätt tillfälle, när orden verkligen passar in, när de ger undertryck för hur jag mår. Och idag får Neil Young (och lite Negative längre ner) stå för det.

För övrigt jag gör hellre det. Jag brinner hellre upp än tynar bort. Jag exploderar hellre i hjältedåd (jag hoppas fortfarande på att få bli en superhjälte) än rinner bort i feghet. Jag vill inte bli uppäten av världen. Eller bortglömd och ignorerad. Jag vill göra rätt för mig, och jag menar för mig. Jag vill bete mig rätt, göra rätt val. För mig själv, så jag blir en bra människa, så jag kan vara stolt över den jag är och jag vill inte ha nåt att skämmas för, jag vill kunna sitta rakryggad och säga hur det var, utan att skämmas. Men det låter.. jävligt tråkigt!

Jag vill göra helt crazy saker som förr. Äventyra. Göra bort mig. Skratta. Och jag vill leva. Jag vill leva. jag har aldrig känt nånting så sjukt irriterande förut. Det ligger där under och surrar och jag hör en mening långt i bakhuvud hela tiden "När ska du börja? När ska du börja? När ska du börja?". En del av mig är där nu. Den där delen som alltid varit galen. Galen-genen är på g. Den är försöker slita sig ut i världen hela tiden och det kittlar och surrar och stör. Resten av mig är inte riktigt där än. Resten av mig kan nog inte hantera galenskap just nu. För galen-genen blir gärna lite carried away och tar det ett steg för långt. Och om resten av mig, den lite mer sansade delen av mig ska kunna hålla GG i shack behöver resten av mig lite mer tid att bli klar, och stärkt. För att stå emot livets frestelser, nu menar jag de verkligt dåliga, de som leder till mänsklig förfall och fördärv. För alla galenskaper som kommer innan "förfall och fördärv", det är sånt jag inte är klar med än. Jag måste nog bara ha en livboj till min galen-gen. Fast när jag tänker efter. Livbojen har jag nog klängt mig fast vid de senaste åren. Så jag har ju redan en. Som jag har missbrukat. Så nu ska jag nog försöka lära mig simma (bildligt talat, aldrig i livet att jag ska lära mig simma på riktigt!). Och sen ska jag bara använda livbojen när min stackars galen-gen är ute på alldeles för djupt vatten.
Det slog mig att jag blivit så himla vuxen och tråkig. Nej jag vägrar. Jag är inte klar än.

Hear me pray for the pain and to suffer
It's all a game we're destructive to each other
Life is short, an open chord, in a bad tone.
From now on - no more for me to follow
No wrong or right, there's no need to say things twice
No matter what I'll survive
.. with a devil on my shoulder.

Neil Young - My my hey hey
Negative - Devil on my shoulder

Pigs & kotts!

2009-07-22T00:09:00.003+02:00

Tii berättade för mig att hon och en kompis hade lite problem att förklara för några fransmän vad en igelkott var för något.
Tii: Så jag sa "It's a little animal with pigs on it".
Jag: "Det är ett litet djur med grisar på sig"
Tii: Men DET förklarar varför han såg så himla förvirrad ut!

You're so new

2009-07-19T15:39:00.003+02:00

Jag håller på att renovera bloggen. Den kommer bli awesome och skitsnygg.

Stay tuned.

Lover(t)

2009-07-16T21:47:00.002+02:00

Jag: Jag har robart Lovert att vi ska gå och äta mat.

Tidsmaskin

2009-07-12T18:17:00.019+02:00

Så, jag hittade något jag skrivit för fyra år sedan. Och jag insåg precis att det var värt att sparas, för det var precis då allting vände. Så här har vi det, med bilder från då.

2005, 15 juni - klockan 13:47

Kanske ska man skriva någon slags inledning, eftersom detta är första gången jag skriver här. Man kanske borde beskriva sig själv, välkomna sig själv. Visa att så här är jag.

Skriva djupt och svårt om sitt förvirrade liv. Fast kanske så har man inte så mycket att skriva längre. Så jag vet inte varför jag ens försöker ge mig på det. För ett år sedan skrev jag nog som mest. Dagbok, texter, dikter, låtar. För att jag behövde det. Jag kunde inte inte prata då. Kunde inte göra mig förstådd. Och jag skrev som besatt på nätterna. I min dagbok på helgon.net* där mina vänner kunde läsa och förstå. Jag undrar om de förstod. Jag förstår det knappt så här efteråt. De kunde fråga om det jag hade skrivit. Om känslorna jag desperat försökte sätta ord på. Men jag vägrade oftast svara dem. För orden jag skrev kunde inte uttalas. Det var förbjudet för mig att prata om det. För att då kanske fasaden skulle falla ner. Och alla skulle se att jag bara var liten.

Jag skrev bara snåriga ord för att få alla att tro att de förstod fast jag bara hade lurat dem. Jag skrev öppet men visade ändå bara toppen av isberget. Jag var inte frisk då. Jag är någon annan nu. Den själsliga astman kommer inte lika ofta längre. Nästan aldrig. Jag har glömt hur det känns att inte kunna skrika för luften är slut.

Nu skrattar jag faran rakt i ansiktet. Hahaha!

Jag jämför mina känslor med då. Och nu. Det jag läser är okänt, någon annan har skrivit det och undertecknat med mitt namn. För jag är inte samma som då. Nu kan jag se klart vad som är framför mig. Inget är kolsvart längre. Och ingenting äter upp mig innifrån. Jag läker. Och kanske är det därför jag börjar skriva någon annanstans än där jag brukar. För att börja om, där folk kan läsa om den jag är nu, utan att bli påverkad av den jag var då. När allt var svart, när jag inte kunde prata eller höra någons ord, inte ens om de var tröstande och lovade att det skulle bli bra.

Nu är jag den jag vill vara. Och jag tänker fortsätta med det.

Rock 'n' rull dudes and dudelinor!

Och btw, jag har fortsatt med det.

*helgon.net (senare känt som helgon.se) är/var ett nätcommunity för alternativa människor. Tyvärr verkar det som att helgon är och förblir livlöst. Men ett hett tips är att traska till Likström . Det är ett ofärdigt community med forum för alla typer av diskussioner. När det är klart är jag helt säker på att det kommer slå helgon.net med hästlängder. Jag trivs där redan!

Mygg

2009-07-02T22:54:00.003+02:00

Tii gör ett underligt surrande ljud och säger:
- Jag har blivit en.. mygga!

Konsten att skratta - Och att vara pervers

2009-06-30T01:32:00.010+02:00

Dagens scenario:
Robert ligger i sängen och läser om nörderier (hans ord inte mitt). Eirah ligger på golvet och låter som en gris. Jag sitter vid facebook och ugglar runt på quizen. Då dyker följande quiz upp: "Borde du vara singel??".
Jag: Borde du vara singel, frågetecken.. frågetecken. Känner du att du borde vara singel?
Rob: Nä.. (tystnad) .. Men jag känner att vi borde snuska!
Jag: SE! Det är det positiva med med att inte vara singel! 'Cause you can just say that, and.. NOT be alone in the room!
Rob: Haha! Men .. (tystnad) .. Seriously..
Jag: Ja! .. Alltså jag vet att du menade det seriously.
Rob: Ja men kom då!
Jag: Haha, jag ska fan blogga först!

Det var DÅ samtalet urartade och jag tror att jag får lämna resten av dialogen åt dess öde.
..
..
(Can't - Leave - It - Out .. Too - Funny - Not - To - Share)
..
..
Rob: Men-eh. TÄNK om jag bara börjar TA på mig själv då?!
Jag: Helst inte när jag bloggar.
Rob: Varför inte?
Jag: Det kan råka komma i bloggen.

Det var då hela jag urartade i ett enda asgarv. Varför kan man undra? Förutom the obvious (i vår störda dialog) så var det varken första eller andra gången jag sagt nåt som har låtit helt fel idag. För jag antar att de flesta fattade att jag menade att jag kanske skulle råka skriva om det i bloggen, inte nåt annat. Det är ju uppenbart att det är omöjligt att förutspå vad som i denna blogg kan råka hamna.

Men för det första idag:
Jag: Jaha, gillar han att fiska. Jag trodde han var för stimmig för det.

För det andra:
Tii: Tänk om det blir stopp i toan?
Jag: Jag har en lösning!

De var helt oplanerade, och ändå blev dom som sådana skämt som är för uttänkta. Ja och resten vet ni ju.

Fast anledningen till att jag är on fire (som Rob brukar uttrycka det) idag är väl för att jag fick en sån sjuhelvetes stöt av ett eluttag innan, gnistor flög och jag tror helt ärligt att mitt hjärta slutade slå lite. Iaf nästan. När jag berättade detta för Tii garvade hon sig själv till en hostattack. Vilket var helt rätt åt henne och henne muskelfäste. med tanke på att förra gången vi pratade om mig och elstötar så garvade hon precis lika mycket när jag sa att om jag höll i ett elstängsel borde jag bli grillad innefrån. Detta var ju då jag inte visste att titan leder elektricitet väldigt dåligt. Men det visade ju sig att Tii skulle få ett passande smeknamn här på min blogg. Ti står ju ändå för titan. Så grattis Tii!

Remake av en gammal bild á la 07, som inte alls hade med saken att göra

Men visst är det intressant. Saker blir roligare och roligare ibland. T ex, jag gillar Hokus & Pokus (serien ni vet), väldigt mycket. Men jag kan inte bara gå in på hemsidan och läsa den senaste strippen. jag måste vänta länge länge, tills det finns massor för mig att sitta och läsa. Första ler jag av, fjärde skrattar jag åt, åttonde garvar jag av.. och så fortsätter det så tills jag ligger på golvet och frustar som en häst för att jag fått skrattastma. Idag t ex gjorde Rob färdigt en video från deras spelning. Det är en dude som introducerar Robs band för publiken på ett minst sagt originellt vis. Till slut fick vi bestämma att jag inte skulle se den mer idag, för jag kanske skulle bli immun, eller rent av skratta ihjäl mig, bokstavligt talat. Skrattastma är allvarliga grejer! Men se själva hur kul den här killen är (alltså, seriously, jag menar det, han är awesome!) -- > Celestial Decay - Child of the night (live)
Tänk er en präst med små lungor och rösten av Bagheera, i en monolog om stort, smått, penisar, aliens och gud. Det kan inte bli annat än en filosofisk upplysning utan dess like. Eller kan det?

Saken är den, har man redan skrattat en gång så har man lättare för en andra och tredje. Så om man bara fortsätter att se det roliga i allting så får man helt enkelt sjuhelvetes skoj. Så nu ska jag försöka med det. Eller okej, jag ska följa Robs snarkande exempel faktiskt. Hoppas att imorgon blir en lika rolig dag som denna!

Going out with an .. "Awesome.."

Change (you)

2009-06-16T01:48:00.005+02:00

It's the most difficult, complex and
exhilarating change one has ever made
It hurts
It is hard
... And it makes the skin crawl
It is pounding
It stops
...And eventually it peels the skin right off
It is taking a leap
It is to look underneath
...And to see the outside
It is frightening
It is death
...And being reborn
It is life
It is opening your eyes
It is to dare to see
...And to feel
To face fear
To face yourself
To come out of hiding
...And to dare to heal
It is to cry
To break your own heart
To leave behind
To walk away
...And it hurts
But every new huff of air is magic
Every new day worth more
Worth pain
Broken hearts
Fear
Numbness
...And struggle
But dare to heal
It is what will become the new, the real
......You

Ett ord om min kära

2009-06-14T03:47:00.007+02:00

För några dagar sedan satt jag och pratade med Rob (ja, det är du Robert, men orka skriva hela namnet hela tiden). Nu brukar jag ju prata med honom rätt ofta, ungefär sjuttiotolv gånger om dagen. Hur som helst, jag filurade på ord att beskriva sig själv och andra med. Ni vet “Beskriv din bästa vän med tre ord” och sånt. Det är skitsvårt, speciellt om det bara ska vara saker som beskriver någon som människa, inte utseendet. Ännu svårare om man ska välja ett enda ord som verkligen beskriver någon. Verkligen definiera någon, en grej som alla som känner människan ifråga skulle hålla med om. Inte lätt. Förutom med Rob. Det blev hur enkelt som helst. Det ord som beskriver honom allra mest är egentligen väldigt uppenbart för alla som någon gång träffat honom. Hans tydligaste egenskap.

Rob är hungrig. Det är förstås inte det enda han är, även om det kan verka så. Och han är inte hungrig på ett enda sätt heller. Han är alltid sugen på mat, alltid, jag har aldrig hört honom tacka nej till ätbart. På tre och ett halvt år, inte en enda gång, fascinerande! Han inte bara uppskattar god mat, han kan dessutom laga mat. Egentligen har han ju helt fel flickvän, med tanke på att hon (öh, jag) inte kan göra annat än spagetti och köttfärsås. Han kan prata om mat i timmar och kan få vem som helst sugen på vad som helst.. I matväg alltså. Men det roligaste av allt är när han är självdestruktivt hungrig, det är en underlig egenskap. Om vi absolut inte har råd att käka ute, det är sent och kylskåpet ekar tomt. Då sitter han med datorn i knät och dregel i mungipan.

- Vad gör du egentligen?

- Tittar på Texas Longhorns meny på nätet..

Sen lider han för att det inte kommer bli nån mat och han har suttit och läst om allt gott dom har på Texas Longhorn trots att han från början visste mycket väl att Texas Longhorn och han inte har möjlighet till en dejt. För jag lovar dig, att om vi går dit (på dejt), så är det inte mig han är på dejt med, inte mitt sällskap han ser fram emot, inte mina boobs han vill hem till. Nej nej, han skulle sitta där och inte kunna bestämma sig för vad han vill ha. Han skulle sitta där och tänka på how to pop the question, “Vill du gifta dig me mig, Texas Longhorn? Jag älskar dig, jag vill vara med dig, du luktar gott och gör min mage lycklig”. Och jag skulle sitta på andra sidan bordet och titta på honom och veta att just i denna sekund är jag definitivt inte högst upp på hans prio-lista. Men sedan skulle maten komma in och jag skulle försvinna in i ätandet jag också. För det smittar av sig, jag har börjat älska god mat och dessutom lärt mig äta massa saker jag aldrig trodde jag skulle gilla. Ja, Rob är hungrig i första hand, musiker i andra hand och kanske om jag har tur kär i tredje. Och när jag filurar på det så inser jag hur jag, trots att jag stör halvt ihjäl mig på denna urtidskraft som bor i hans mage, älskar honom (så länge han inte blir en tjockis, hihi!) och hans märkliga självdestruktiva hunger.

Jag undrar vad mitt ord är.

Att se

2009-06-01T23:43:00.002+02:00

Nu har jag läst ut Breaking Dawn också. Tyckte det blev bättre och bättre. Har dessutom nästan läst ut Mötley Crüe - The Dirt också. Den där emot är inte halvt bra. Den är grym. Jag är inget Mötley-fan direkt, men deras historia är sjukt fascinerande. De är trasiga och sjuka i huvudet och den boken är inte en verklighetsflykt, den är verklig på alla vis. Bara inte min verklighet, och det duger bra. Jag gömmer mig i böcker och tv-serier. Men imorgon lämnar jag denna värld för Norje! Sweden Rock stundar och det är den bästa verklighetsflykten som någonsin uppfunnits.

Idag satt jag och pratade en sväng med Hawaii-M. Han är en awesome dude som bara vandrade förbi min altan en dag när jag satt och läste och började prata. Så nu pratar vi ibland och tar en cigg ihop när han går förbi, han jobbar i krokarna. Han har sån laid back attityd. Som att kasta sig över horisonten och greppa det man finner, ett tag, är helt naturligt. Som att lämna Hawaii (och LA) bakom sig och flytta till Sverige av alla ställen. Men enligt honom är livet en resa som måste resas och vart man hamnar spelar inte så stor roll så länge man ser det man vill se. Vi pratade om verkligheten. Att se verkligheten och få kickar av det man ser. Att bli hög på livet istället för skit. Han är tuff och han har en fallenhet för att få mig att inse saker varje gång jag pratar med honom.

Människor is the shit helt enkelt. Jag älskar att träffa människor och höra deras historier, läsa böcker om människor och lära mig saker. Som The Dirt. Det är många människors sammanflätade story om hur mycket skit som helst, men också så mycket roligt.

Ja, hur som helst så ska jag åka imorgon och blir utan dator. Men vad skulle jag med den till där? Oh well, åter till packning och sånt!

Trasigt

2009-05-29T02:32:00.005+02:00

Idag har jag läst ut Eclipse och varit kreativ med min kamera utomhus. Bilderna kommer sitta som en smäck i Ikas lägenhet! Ibland är jag rätt awesome. Inte lika awesome dock att Eirah råkade kasta min kamera i golvet så hela objektivet blev skevt och inte ville fungera alls sen. Så imorgon är det två.. nej tre, viktiga saker att göra. Fyra förresten. Hämta helgens medicin 13.15. Köpa Breaking Dawn. Hitta nån som kan laga mitt stackars objektiv. Pro-SRF-shoppa viktiga grejer som t ex hårfärg, smink, en t-shirt och tygfärg.

Jag cope'ar med verkligheten bäst jag kan. Jag ignorerar allt och alla, har inget att säga till någon och vägrar lämna min fantasivärld. Böcker och tv-serier, that's it. Jag klarar inte fler mänskliga relationer än den till min inneboende syster (knappt det, lär inte varit nån hit för henne att vara här denna veckan, men jag är glad att hon funnits här ändå), och den till Robs. Och lite telefon med mamma. Det är bara dem jag är säker på, att de inte haft ett uns fördömande i tankarna. Men sen får det vara nog. Tre är i alla fall fler än både ingen, en och två. Så det går ju åt rätt håll. Förhoppningsvis får nästa vecka mig på rätt spår igen. Festival, det är ju en verklighetsflykt deluxe, och när vi kommer tillbaka så kommer inte jag vara den enda som varit på semester från tidigare nämnd verklighet. Då borde inte re-habiliteringen, festival till verklighet, vara så jobbig. Jag kommer ju inte vara ensam. Kanske kan jag sköta detta bättre efter det?

Men just nu orkar jag inte. Mitt huvud skriker och min näsa är tät. Jag får fortfarande tårar i ögonen så fort jag minns och varje gång hoppas jag att ingen ser för jag orkar inte. Jag hatar att vara sån här! De senaste månaderna har varit otroligt jobbiga, men jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Jag har jobbat mot något, hut tungt det än må vara, och det har gett mig mening och säkerhet. Jag har hittat mig själv på ett sätt jag inte trodde jag någonsin skulle. Och jag var glad! Men nu känns det som jag krossat allting för mig själv. Men det är ju just så typiskt mig. Självdestruktivitet beyond imagination, det är jag det! Woohoo.

Men jag tappar inte allt. Jag känner hur jag klänger mig fast vid tanken att känslor är känslor och lika väl som de kan vara bra kan de vara dåliga. Jag lyckades ta mig en bra bit upp och allt det har inte gått förlorat bara för jag har mött lite nytt motstånd. Motstånd är bra ibland, det motiverar och får en att kämpa hårdare. Och att få kämpa för något gör målet värt så mycket mer. Om allt bara kom av sig självt, vad skulle det betyda? Och vad skulle man göra för att hålla fast vid det? Har man åstadkommit något storslaget, som jag vill tro att jag lyckades göra, kämpar man för att få behålla det. Och det är vad jag vill göra nu. Jag måste bara vila händerna lite. Man får ont av att hålla något för hårt, man blir trött och tappar taget. Jag ser det nu. Det var grunden till Misstaget. Jag tror att jag kanske snart kan börja förstå. Men först, den största humörhöjaren av de alla. Festival. På onsdag. Yay!

Och det enda jag verkligen behöver komma ihåg nu..

Everything worth having - comes with trials worth withstanding

Twilight

2009-05-28T01:35:00.003+02:00

Jag tänkte försöka skriva mer. Så jag börjar med små saker som inte betyder något, tror jag. Som idag, jag lyckades sätta mig ner och titta på en hel film. Twilight för att vara exakt. Min syster sa att jag var nog sist i världen med att se den filmen. Men å andra sidan har jag lyckats läsa mig fram till mitten på Eclipse nu, vilket är den tredje boken i "the Twilight saga".

Så jag tyckte det var dags att jag såg denna omtalade film. Och det ska jag säga att jag aldrig skulle ha gjort, jag var rent ut sagt förfärad över hur slaktad denna stackars bok (som knappt var bra från första början) har blivit. Ja fy fan, folk har ingen skam i kroppen. Trots att jag läst boken satt jag som ett frågetecken när filmen var över. Hur i hela helvetet gick det från avsky, till hello, till I caaaan't liiiiiive, if living is without you-hoooo? På typ.. tre sekunder?

Sällan eller aldrig gör filmen boken rättvisa, men det här var en ren plåga. Plåga, I tell you. Karaktärerna är obegripliga och storyn om möjligt ännu mer obegriplig. I boken hänger man ändå nästan med i svängen som leder till denna ofattbara kärlek som ska föreställa Bella och Edwards. Och grejen är att om man vet vad kärlek vill säga.. Alltså, om man är i min ålder, och faktiskt varit i ett riktigt seriöst förhållande så behöver man förstå vad det är mellan dom för att förstå storyn, och storyn som kommer att komma. Jag kan förstå att alla tonårsflickor ser det i filmen som jag behöver boken för att se. Men come on! Man behöver lite mer än en springtur i skogen för att tillhöra varandra på det viset som Bellward gör. Deras "kärlek" i filmen är inte trovärdig alls.

I boken bygger dom upp något, med tid och tid. Och samtal. Och denna fysiska del som är omöjlig i boken och en väsentlig del av deras kärlek är fullkomligt möjlig på tre sekunder i filmen. Nej, jag är förfärad. Slakt, inget annat än slakt. Hur ska New Moon ens vara lite trovärdig om man inte kan greppa hur stort det är som dessa människor (öh, och vampyrer) delar? .. New Moon gör ont att läsa. Men som sagt, har man levt lite själv så vet man att en sådan smärta inte kommer för att man delar en springtur, lite brutna ben och en abrupt separation. Det tar mer.

Tvivlar sjukt mycket på att New Moon som film kommer ens få mig lite ledsen, medan boken faktiskt kom åt mig på ett sätt jag inte trodde den skulle göra. Twilight var inte så bra som bok, men katastrofal som film. New Moon, boken, däremot var mycket bättre, men filmen kommer inte ens fånga en sekund av boken. Nope. De som gjorde Twilight måste sovit när de läste böckerna. De fick inte med en enda väsentlig del. Alla karaktärerna runt omkring blev förringade och förminskade. Snacka om mass destruction.

Gud! Det var skönt att get off my chest. Phu!

A fine mess

2009-05-26T00:53:00.006+02:00

"När du berättade för mig att du var beroende och missbrukade, då sa du att du var så rädd för att jag skulle bli arg på dig. Jag var inte arg - jag var stolt. Jag var så jävla stolt för att du var ärlig och kunde stå för det." - Ika

Orden fattas mig, men jag vet att jag måste prata, kommunicera, skriva, skrika. Något. Jag måste. Jag är fast och inget blir sagt om man inte försöker. Det är för tidigt än att prata om Misstaget. Det är för tidigt att förklara precis. Kanske för tidigt att säga något alls. Men något. Jag måste säga något. Jag kan prata om hur min väg, mina val, ledde mig fram till Misstaget.

Orden hon sa till mig känns oäkta och långt bort. Just nu. Jag förtjänar inte orden. De är svaga och att det var hon som sa det gör det värre. Jag hoppas hon vet att jag är ledsen.

I'm going home, down-hearted

and hoping I'm close to some new beginning

I know, there's a reason for everything that comes and goes

Nu. Jag andas. Bara det är ett mirakel. Det är någon som vaktar mig. Någon som ser till att jag får fortsätta mitt uppdrag. För ingen har sådan tur, bara av en slump? Jag hade tänkt att skrivterapia mig genom mitt uppdrag. Jag började uppdraget för många månader sedan. Trappa ner. Sluta. Från 12 till 5. Det gick bra. På 6 stycken började vägen svaja, mitt mål blev suddigt och jag visste inte varför jag gjorde detta. Vad var det nu jag ville uppnå? Jag visste att det inte skulle bli en dans på rosor. Jag visste att hinder skulle komma, ork skulle försvinna. Men det skulle gå bra. Men jag kunde inte skriva, ärligheten gjorde mig ont. Jag kan inte ljuga när jag skriver. Men i tanken kan jag ljuga för mig själv hur mycket som helst. Så jag slutade skriva.

Most days I try my best to put on a brave face

but inside my bones are cold and my heart breaks

But all the while, something's keeping me safe and alive

Fokusen försvann. Men masken var där. Jag orkade inte förklara för folk att jag dog sakta. Jag såg hur min väg svängde och jag tappade allt. Jag fick höra att jag gjorde ett sånt bra jobb. Detta skulle jag klara! .. Pff, ont, det gjode så jävla ont och jag hade bara näsan över ytan.

I won't give up like this - I will be given strength

Now that I've found it, nothing can take that away

Viljan jag hade när började fanns inte någonstans. Sen kom Misstaget. Misstaget följdes av ambivanlens. Och där är jag nu. Å ena sidan är viljan tillbaka, livet är för kort för att kasta på piller och minnesluckor. Jag tänker inte riskera mitt liv för opiatsus. Aldrig mer. Viljan är starkare nu. Den bränner och rastlösheten vrålar. Jag vill vara klar nu. Nu är det 5 till 0 som gäller. Det är min väg, det är mitt uppdrag. Sedan är jag fri. Och jag ska aldrig binda mig till något någonsin igen. Jag ska ha makten. Å andra sidan var hemkomsten efter Misstaget det värsta. Jag är rädd. Jag vill inte vara ensam. Mamma har varit här. Jag har legat platt fall i sägen. Jag kunde dött. Men jag lever, och jag är obehagligt nöjd med att jag lever. Men att leva normalt när jag sett det jag har sett är skevt, det är fel. Hela min kropp gör ont och jag är rädd. Jag känner mig missanpassad och att leva med mig själv och det jag har gjort gör ont. Jag kunde varit borta och det hade väl varit rätt åt mig. Så det känns fel. Men viljan är här och det är det viktigaste. Jag kommer nog lära mig leva igen.

Men det känns som jag var borta i en evighet.

So many people are looking to me to be strong and to fight

.. but I'm just surviving.

And I may be weak but I'm never defeated

and I'll keep believing in clouds with that sweet silver lining

Skurup

2009-01-05T00:29:00.004+01:00

Jag var ett dedikerat Celine Dion-fan i mina yngre inte så stolta dagar. Men saken är att det är fanimig fortfarande ganska bra. Eller så sitter den musiken på ett visst ställe i hjärtat på nåt vis. Jag får exakt samma känsla som när jag lyssnade på låtarna då. Hittade i vilket fall som helst ett (ganska långt men ändå) stycke som stämde in väldigt mycket hur jag känner nu. Hur jag känner inför att bli "frisk". Att lägga ner med mina älskade piller.
För jag vill verkligen. Jag förlorar tålamodet hela tiden för jag vill att nedtrappningen ska vara klar så jag kan få gå min första vecka på 6 år opåverkad. Jag är helt redo för verkligheten och nu kan jag liksom se den, men jag är inte där än. Och det finns tusen fallgropar på vägen, det är blåsigt och jävligt kallt. Och det är som i Skåne, man kan se mil framför sig, så målet är där. Ungefär som Skurup. Men det är flera mil. Och jag kommer på mig själv med de där tankarna som gör att jag nästan tappar lusten att klara detta. Men varje gång jag kommer på att jag nästan tänker "Jag orkar inte" så låter det mer "Jag orkar i.. Jag orkar!" istället. Det känns rätt skönt i alla fall. Jag har en spärr. Den skriker och gapar så fort negativa tankar kommer. Jag har bannat negativitet nu. Jag försöker ha en lättare attityd i alla situationer. Det är inte lätt när Gud tillämpar "lagen om all jävlighet" just på mig. Men jag tappar mest tålamodet när det går åt helvete med det jag sysslar med, om det t ex inte går lika bra att bre min macka som jag hade tänkt. Då försöker jag bara tänka ickenegativt. Det funkar sådär haha.

When the storm rises up, when the shadows descend
Every beat of my heart, every day without end
I will stand like a rock, I will bend till I break
Till there's no more to give, if that's what it takes
I will risk everything, I will fight, I will bleed
I will lay down my life, if that's what you need
Every second I live, that's the promise I make
That's what I'll give, if that's what it takes

Through the wind and the rain, through the smoke and the fire
When the fear rises up, when the wave's ever higher
I will lay down my heart, my body, my soul
I will hold on all night and never let go
Every second I live, that's the promise I make
That's what I'll give, if that's what it takes

If that's what it takes
Every day

Celine Dion - If thats what it takes

Ytlighet

2009-01-03T04:41:00.010+01:00

Okej, jag är en amatörfototönt. Men när jag ska ha lite nya bilder på mig själv, för att förnya presentationsbilden på diverse communities jag hänger på, ja då föredrar jag min sunkiga mobilkamera framför min Canoniga systemkamera. Varför? Jo, för att jag är ytlig. Mobilkameran missar alla skavanker och gör mig snygg medan min Canon inte missar ett jävla skit. Min Canon visar sanningen, och sanningen är inte vacker.

(Allt detta grundar sig i att jag har drabbats av åldersnoja och numera bara sitter och googlar billiga skönhetsprodukter och plastikoperationer, ska jag har råd med nåt av det får det inte kosta mer än 4 spänn, för det är allt jag har just nu.)

Egentligen hade jag velat att årets första inlägg skulle hetat något djupt som "Andlighet", eller kanske "Mindfulness". Och så skulle hela inlägget handla om hur jag hittat andligheten och lugnet, hur jag lärt mig att leva i nuet och sådant. Men nu har inte det hänt, även om jag hade hoppats på nåt sådant. Det är 2oo9 och jag har svårt att förstå att det inte är länge kvar till 2o1o. Året då jag fyller 25. Jag kommer ihåg hur jag satt och räknade på det när jag var liten, någonstans förra milleniet. Det var så jävla avlägset och jag trodde inte jag skulle leva så länge, jag trodde nog att jorden skulle gå under, eller att jag bara skulle dö. Det låter dramatiskt men så var det att vara liten och ha generaliserat ångestsyndrom utan någon medicinering eller annan hjälp. Nu är jag stor och har fortfarande samma ångestsyndrom, fast med medicin. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att så mycket hinner hända på ett år, tre månader och två dagar. Jag är inte där än.

Looking back at the beginning of this and how life was
Just you and me loving all of our friends
Living life like an ocean

But now the current's only pulling me down
.. It’s getting harder too breath
It won’t be to long and I will be going under
.. Can you save me from this?

Men det är inte lika mycket ångest bakom dödsfunderingarna. Snarare sätter det lite fart på mig, att jag måste passa på att leva nu. För jag kan dö 2oo9. Och gör jag inte det så kommer jag förmodligen fylla 25 och då är ju ändå livet över, eller hur? Skämt åt sidan (ja jag hörde en tjej på stan säga så, jag kan inte låta bli att säga det själv). Så jag borde passa på nu. Och jag är fortfarande ung (eller är jag?), jag kan fortfarande ha roligt (jag säger inte att man måste ha tråkigt när man är äldre, för det tänker inte jag ha). Men om jag får säga det själv så var 2oo8 ett av mina sämsta år. 2ooo var lite värre, men det vinner Sämsta år-priset bara för att jag fick ryggraden utsliten och fastspikad igen och jag var sängliggandes 6 månader av det året. Och så fyllde jag 15 det året vilket inte gjorde saker och ting bättre heller. Det fattar jag nu. Att vara 15 är helt värdelöst, livet har knappt börjat men redan har man ångest över allt och ingenting. Nej, nu är i varje fall ångesten befogad, mer eller mindre.

Cause it’s not my time - I'm not going
There's a fear in me, it’s not showing
This could be the end of me - and everything I know
.. But I won’t go

2oo9 ser klarare ut än 2oo8, kanske för att poängen är att jag ska bli ren då. Den tredje april står det på schemat för att vara exakt. Men det kan blir tionde, sjuttonde, tjugotredje eller rentav trettionde. Huvudsaken är att det händer något av de datumet, det ska hända i april. Okej, jag ska verkligen försöka lyckas med det i alla fall. Än så länge går nedtrappningen enligt ursprungligt schema. Men risken är att detta steget får dra ut en vecka extra eftersom jag tabbade mig lite över (h)jul. Men det får bli en vecka extra i så fall helt enkelt. Trappar man ner för fort och inte följer det man känner att man faktiskt klarar av är risken att man misslyckas helt. Får hela tiden upprepa ett litet mantra i huvudet, jag får inte ta mig vatten över huvud, jag får inte ta mig vatten över huvud. Men jag är stolt över mig själv nu ändå. Jag är nere på 7 tabletter nu, det är till och med under högsta rekomenderade dos! Jag började på 16 om dagen, i genomsnitt. Vissa dagar blev jag ju utan, okej, jag kan inte minnas mer än två, kanske tre dagar på minst 5 år som jag varit utan kodein. Jag har alltid lyckats fixa åtminstone lite för att dryga ut abstinensen lite. Så ganska ofta var det ju mer än 16 om dagen. Men 7! Jag är stolt stolt stolt!

I look ahead to all the plans that we made,
and the dreams that we had
I'm in a world that tries to take them away
.. But I'm taking them back

Cause all of this time I've just been too blind to understand
.. What should matter to me
My friends this life we live, it’s not what we have
.. It’s what we believe in

Huvudsaken är att jag är klarare i skallen nu eftersom jag inte knarkar bort mitt medvetande. Alltså kommer jag minnas 2oo9 bättre än jag minns mina senaste fem, sex år. Det är bra, för 2oo9 ska bli grymt. Jag ska göra tusen saker och jag har valpen att ta hand om, och jag tror att jag gärna vill minnas hennes första år. Min sötnöt. Hon är så fluffig och myspysig. Jag älskar hela jävla henne. Till och med hennes bajshögar på golvet är söta. Men säg inte det till henne, för hennes ego är tillräckligt stort som det är.

But it’s not my time - I'm not going
There's a will in me and now I know that
This could be the end of me and everything I know
.. But I won’t go

Jag ska börja bry mig om mig igen. Jag ska försöka må bra. Ekonomin ska under kontroll igen. Ekonomin förstör så fruktansvärt mycket. När man har problem med pengar kan man aldrig slappna av, man kan inte unna sig nåt och man inser att toalettpapper är en lyx man inte ska underskatta! Lyxen i att gå och köpa en kexchoklad när man är godissugen, den är oslagbar. Jag kommer vara så otroligt lycklig 2oo9 känns det som. Om jag bara kan få gå och köpa en kexchoklad ibland och torka mig i baken utan att få skrapsår och trycksvärta i baken, om jag bara kan få äta något på en restaurang någon gång detta året, ja då kommer detta bli ett väldigt bra år.

Låttext: 3 Doors Down - I won't go

Smack in the face

2008-12-29T01:14:00.004+01:00

“I’m really looking forward to being clean again. It’s this weird thing with smack. First off it makes you feel so good. But after a bit, after your body gets used to it, it stops working like that. You start needing it just to stay normal. You know? So you wake up feeling disgusting because you're coming down. So you do some and you feel okey, but that's all you feel. It's like medicine. You get like some old woman who has to take her pills in the morning in order to get through the day. So what you do then is take more and more and more, chasing the dragon, chasing that hit, chasing that feel-good feeling. You take more and more and more, and more often. Then you get sick of it and give it up for a few days. And that’s the really nasty thing because then, when you’re clean, that’s when it works so well.” - Från Junk (Påtänd) 1996 av Melvin Burgess

Jag har läst den boken tusen gånger säkert. Men jag förstod nog inte innebörden de första gångerna. Jag kunde inte relatera. Jag önskar att jag hade sluppit det helt och hållet.. att kunna relatera till den boken alltså. Så jag kanske inte är heroinmissbrukare, med största sannolikhet kommer det aldrig hända. Men jag känner igen problematiken. Många säger opiat som opiat. Det tror jag inte ett smack på. Jag tror aldrig vi pillertrillare kan mäta våra problem med en heroinmissbrukares. Mina erfarenheter säger mig att det är inte samma sak. Men känslan är den samma för oss alla. Och jag säger att jag tror inte man kan mäta sitt cigarettberoende med opiatberoende, för jag som sitter här med båda kan tala om att allt är rena barnleken jämte mitt kodeinberoende, att sluta röka alltså. Jag menar att allt jag någonsin varit med om har varit lättare än detta. Det är som att detta är mitt ultimata test. Det jag levlat upp mig för. Sista bossen.

Ända sedan jag fick komma till beroendeenheten för, ja vad kan det vara.. 10 veckor sedan? Har jag skött min nedtrappning helt okej. Har ju inte så mycket val. Måndag till fredag far jag till apoteket för att hämta dagens dos. Så jag inte ska kunna missbruka ihjäl mig. Jag började på 12 tabletter. Jag låg förvisso en del över det när jag kom till beroendeenheten men läkaren trodde att det var en bra dos. Jag tog väldigt oregelbundet innan jag kom dit. Ibland några tabletter ett par dagar, sedan extremt många om dagen i ett par dagar, tills jag kräkter grönt och blev gul i ögonen och insåg att jag borde vara rädd om levern min. Så 12 om dagen var en bra kompromiss. Fast att ta tre tabletter på morgonen (alla vet att på morgonen reagerar man mer på .. stuff), då fick jag kickar. Men nu är jag nere på 2+1+2+2 istället för 3+3+3+3. Ska ta på bestämda tider just 4 gånger om dagen. Rutin är tydligen en viktig grej. På fredagen hämtar jag hela helgens piller. Men jag har inte festat till mig på dom heller. Jag har varit duktig.

Sen blev det jul. Jag hatar julen. Det blev visst lite hetsigt och jag hade ingen aning om vad jag stoppade i mig. På fredagkvällen såg jag att jag hade ynka 4 piller kvar. För hela helgen. Då blev jag panikslagen och tog 2 för att lugna nerverna. Smart val! Två kvar. Men när jag väl tog de två ynka pillerna så hade jag varit kodeinfri i mer än 36 timmar. Så länge har jag inte varit utan på .. säkert 4 år. Men idag på förmiddagen tog jag de två som var kvar. För jag hade klarat 36 timmar. Och nu skulle jag bara behöva klara mig ca 24 timmar. Piece of cake! .. Säkert.

Jag glömde nog bort faktumet att när jag gick 36 timmar utan att ta några piller så hade jag faktiskt hela kroppen full av dom redan, som jag hade kalasat. Men nu skulle jag stå mig på två piller i 24 timmar. Ja pillerräkning och timräkning ingår lite i mitt problem, jag vet att jag gör det för mycket. Men så är det.

Och nu sitter jag här och väntar på måndag förmiddag. Måndag förmiddag kom hit. Så jag får åka till apoteket och sedan suga i mig morgondosen. Jag har inte längtat efter något så brutalt på länge. Om sanningen ska fram så finns det ingen längtan som kan mäta sig. För nu mår jag apaskitochhelvetelåtmigdö-illa. Får kramper i magen och spyr lite titt som tätt. Ont i hela kroppen, myrkypningarna.. Gud vad jag hatar myrkrypningarna. Och jag hatar suget i munnen. Det liksom vattnas när jag tänker på mina kära små vita vänner. Det är det värsta. Och att jag har ont i tänderna. Och att näsan rinner. För abstinens är det värsta jag vet. Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag har inte skött mig ett jävla skit. Helt rätt åt mig. Mendet tar inte bort nån abstinens. Bara tanken på att jag kan sova snart (.. om jag kan somna) gör mig lite glad. Jag är varm som en tok och kan knappt röka. För nikotinet gör allt värre, även om själva grejen lugnar mig lite.

Men jag har hållt mig sysselsatt idag. Lekt med valpen, Eirah, för ja, vi har skaffat en samojedvalping! Hon är världens sötaste, socialaste och modigaste lilla hårboll jag har sett. Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Hon är så fin! Vi har varit ute och promenerat, jag, Eirah och Robert. Jag och Robert har spelat tv-spel. Jag har duschat (grattis), fluffat håret (det var extremt länge sedan), sminkat mig, pratat med en granne genom köksfönstret, pratat i telefon, tittat på tv-serier, lyssnat på musik och nu skriver jag för att invänta tröttheten. Men jag kan nog snart sova. Hoppas jag. Så det är imorgon snart. Trots att jag mått skit större delen av dagen har den varit fin. Det är trevligt att umgås med Robert, även om han vinner över mig i Forza Motorsport 2. Och är bättre än mig i Gears of Wars. Men han ska få se. Jag ska fan börja hardcoreträna på tresextion.

P för piller

2008-12-26T22:58:00.001+01:00

Jag har tagit för mycket piller.

Nedgradering a.k.a The death of hope

2008-12-26T20:48:00.005+01:00

I don’t need you anymore
I don’t want to be ignored
I don’t need one more day of you wasting me away
.. with no apologies

Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
What you were changing me into
Just give me myself back and don’t stay

Kan man dumpa sin mor?
Kan man byta in den där människan mot den där gamla versionen?
Kan man få nedgradera sin version?
Kan man få tillbaka sin riktiga mamma?
Eller är jag för gammal för att faktiskt behöva henne?
Det är så jävla skevt.
Detta händer inte mig, detta händer inte oss.

Jag, jag, jag

2008-11-27T02:37:00.002+01:00

Jag vet inte var jag ska börja. Eller sluta.

Kommer jag någonsin sluta? Kommer jag lägga ner allt jag gör mot mig själv?
Eller ska det alltid finnas en tickande bomb i mitt bröst? En bomb som hotar och bestämmer.

Jag kontrollerar mina piller som jag ska, mer eller mindre. Har inget val. De onda tabletterna, de som suddar ut min känsla för här och nu. Som trubbar av mig. Som hindrar mig från att göra andra elaka saker mot mig själv. Men jag kan inte ta till dem nu. Inte varje gång tickandet börjar. Då dödar jag min hjärna, min lever eller njurarna. Heja mig.

Jag slutade med mina antidepp. Det kanske inte var så smart så här på hösten. Men jag klarade inte av det längre. Att känna mig konserverad, instoppad i en plåtburk. Allt ont jag kände gjorde mindre ont. Allt underbart kändes mindre underbart. Och det är den sista delen jag inte kan ta. Jag kände att jag var glad, att saker går åt rätt håll. Har känt så ett antal veckor nu, och jag ville verkligen känna. Så jag slutade med den, antideppen. Bara kapoof. Och efter några dagar kände jag hur allt.. nej, jag kände. Det räcker så. För en gångs skull så ekade inte alla saker inom mig. Jag kunde uttrycka glädje utåt. Och jag kan, bara igår gjorde jag det. Jag var en sprudlande människa igår. Min arbetsteraput som jag har känt i flera år nu sa att hon aldrig sett mig så pigg och så öppen, och så avslappnad och glad. Jag var närvarande.

Men jag vet att inget kommer gratis. Jag kan aldrig få känna mig så, som mig själv utan att betala det med en explosion. Efter gårdagens sprudlande två timmar hörde jag tickandet, men jag ignorerade det. Och nu har jag inte kunnat säga ett vänligt ord till någon på nästan ett dygn. För att inte låta elak, kall och otrevlig måste jag kämpa som en idiot och det är tur att de flesta jag pratat med varit på telefon. Annars hade de sett hur jag låtsades.

Action -> Reaction

Det slår aldrig fel. Men det är lite skönt att känna även om det gör ont. Tills det byggs på, tickandet blir högre, för jag har bara en enda ventil. Surheten, när någon tilltalar mig och säger nåt, kan jag bara uttrycka min känsla genom att låta som en surdeg. Jag är hemsk. Jag säger inte rakt ut vad som är fel. Jag bara börjar svära i en mycket ansträngd mening. Och det trappas bara upp, upp, upp.

Jag satt och stirrade, jag tänkte på alla onda känslor jag visste måste ut. På ett eller annat sätt. Jag kunde inte skriva. Jag kunde inte gråta. Inte en tår. Knalltorr i ögonen. Jag kämpade som en tok och fick tillbaka min feber. Jag har ätit upp dagens alla piller. Jag har rökt upp alla cigg. Och det finns ingenstans att få nya.

Och jag hatar när det händer. Jag hatar när jag inte hittar någon annan utväg än att göra mig själv illa. På ett eller annat sätt. Måste öppnas och släppa ut ilskan. Ibland kastar jag saker. Men det är ju Roberts hem lika mycket som mitt och jag vill inte göra så i hans hem. Inte förstöra våra saker, inte förstöra för honom. Bara för mig. Det är alltid helt okej. Men på nåt sätt så har jag svårt att se katastrofen i mitt absoluta favoritsätt att hantera övertrycket. Allt för att stoppa svampmolnet.

Det sättet som bara, rent teoretiskt, rör mig. Ingen annan. Jag, min ilska, mitt sinne och min kropp. Allt det är jag och det är mitt. Ingen har med det att göra, för det rör ingen annan. Det är klena argument, för jag vet att jag skadar andra när jag skadar mig själv. Men för mig är det otroligt svårt att se en fysisk skada som något farligt. Jag har varit nära döden ett par gånger, men aldrig varit rädd när det handlat om min kropp. Bara när psyket spökar och bestämmer att jag ska vara rädd. Men då har ju aldrig nåt varit fel förutom i huvudet. Och jag vet så mycket om människokroppen att jag vet att mina piller skadar mig mest. Ändå flippar folk mer över mitt sätt att hantera tickandet när det är som värst än över mitt dagliga pillerbruk. Att jag hanterar mig själv med andra metoder en, max två, gånger per år är tydligen en mycket större katastrof.

Jag fattar egentligen inte vad jag säger, jag vet inte vad jag vill. Jag fick tyst på tickandet. På det avskyvärda sättet som ni hatar. Jag visste precis vad jag gjorde.

Jag tänker inte be om ursäkt denna gången.

I mitt fönster

2008-11-12T08:39:00.003+01:00

I köket tänker jag bäst. Med fönstret öppet och en cigg mellan vänstra pek- och långfingret. Även om jag är sämst på vänsterrökning så är det inget mot hur kass jag är på att skriva med vänster. Jag är inget vidare på att skriva med höger heller. Jag är för datoriserad. Köksfönstret är mitt lugn, jag sitter här med det öppet vare sig jag röker eller inte. Luften lugnar mig.

Så nu sitter jag här och försöker komma fram till om jag ska vara ärlig. Ärlighet för mig är en av de viktigaste sakerna i livet. Men man måste veta när och hur den ska användas. Ärlighet kan skada. Och detta är väl första gången jag överväger ordentligt om jag ska vara ärlig inför hela världen, för det gäller mig själv. Förut har det inte varit svårt, jag har oftast bara slängt ut allt jag känt på internet. Jag kan inte bära saker inom mig hur som helst. Och nu bär jag väl inte direkt nånting alldeles själv. Folk omkring mig vet allt om mig nu. Men kan jag slänga upp det här i min blogg? Kommer jag ångra mig när alla vet vem jag är? Okej, nu ska vi inte överdriva, jag är ingen Blondinbella (thank you Go-hod), jag har inte 200 000 läsare och kommer aldrig få. Så jag behöver kanske inte vara så dramatisk. Men jag har burit detta ensam så fruktansvärt länge så det känns märkligt att skriva om det.

Jag börjar helt enkelt bara skriva vad jag tänker så får vi se vart det leder, om det blir publicerat eller inte.

Jag sitter här i fönstret och vet inte hur jag hamnade här. Ja i fönstret vet jag ju hur jag hamnade. Men jag tror det är det enda jag vet.

Flashback

Jag var 15 år den där första gången. Första gången abstinensen satte klorna i min kropp. Jag hade varit fullpumpad med morfin i ett antal dagar. Hur många har jag ingen aning om. Hela den där tiden på sjukhuset i Linköping är ett blurr. Jag vet inte hur länge jag var där alls. Jag var så nerdrogad att det enda jag minns ordentligt är att jag hade ont, inget annat är klart. Morfinet tog bort udden av smärtan, det var allt. Jag räknade sekunder, om och om igen, för att snart få trycka på knappen som magiskt gjorde min andning mindre smärtsam, men tyngre. Maskinen hade ett fint surrande ljud. Ibland surrade den till av sig själv. Ibland låg jag och tryckte på knappen i all evighet innan det surrade. Nu vet jag att evigheten alltid är 6 minuter lång.

En dag skulle min maskin bort. Detta betydde att jag mådde bättre. Jag var glad och det var en fin dag. Jag märkte ingen större skillnad under dagen. Jag sov som vanligt. På kvällen var jag klarvaken. Jag såg allt i rummet med nya ögon. Nyktra ögon. Känslan var märklig, underbar och skrämmande. Jag kände klådan på min rygg, operationsärret längs min ryggrad höll på att läka. Jag hade inte lagt märke till att en liten del av ryggen skavde och gjorde ont. Men det gjorde inte så mycket att jag märkte det nu, det var skönt att känna nåt igen, nåt annat än den värsta smärtan.

Sen kom dom. Myrorna marcherade in i mitt lillfinger, in i min hud och jag kunde höra deras små fötter klampa omkring där inne. De fortsatte upp i min arm och jag skakade lite på armen, för att förvirra myrorna lite, så att de kanske kunde vända och marchera ut.
"Mamma? Jag har myror i min högerarm". Jag sa det ungefär som att jag konstaterade att jag var hungrig. Som att det skulle vara så. Mamma tittade undrande på mig först. Sen kutade hon bara iväg och jag fattade inte varför hon lämnade mig.

Far in the distance This is the view from the other side.
How did I let this pass me by?

Took me for granted, planted thorns in this garden of mine
What are the chances? My hope has died
Please have mercy. You’ve unnerved me
I don’t deserve this pain

Paniken satte in när jag började känna myrorna i hela kroppen. Krypningarna blev bara värre och värre och jag tänkte att nåt måste vara väldigt fel på mig. Världen blev skev och mina ögon suddiga. Det värsta var att jag inte visste nånting, jag hade aldrig känt en sådan obehaglig känsla förut. Jag kunde inte jämföra det med något jag varit med om tidigare.

Helt magiskt stod han där, mannen i den neongula jackan. Det lyste omkring honom och jag hann tänka att han nog var en ängel och att jag skulle dö nu. Jag såg en spruta i ögonvrån, han pluggade in den i en slang som i sin tur var ihopkopplad med mig. Drogen svepte in i mina vener och dränkte alla myror. Spolade bort dödsångest och panik. Varje muskel i min kropp slappnade av och jag somnade.

Mannen var ambulansförare och inte en ängel, han var den enda mamma hittade eftersom varenda sköterska på hela min avdelning varit som bortblåst när hon sprang ut. Hon insåg att jag hade fått morfinabstinens och det var därför hon sprang ifrån mig. Jag tror mannen var inne en gång till på morgonen med en spruta till, men det kan varit vem som helst med en spruta, för den är det enda jag minns från den dagen.

Jag var nog inte helt abstinensfri efter det heller, men det var nog så pass lite att jag fungerade ändå. Jag kunde ändå inte riktigt sätta fingret på ångesten så jag hade inget sug efter just morfin.

So don’t break my heart
I ain't never done nothing to deserve this
I'm torn apart. You’ve had your fun, do you suppose I earned it?
Do you not see how I’m begging on my knees?
Don’t speak, don’t breathe, you bring out the devil in me

Thinking it over, those were days dark as ebony nights
The end of October seemed like a lifetime
I had a suspicion, but didn’t want to believe you a liar
You had a mission to prove me right

Pillerpaus

Fem år senare låg jag skakig och svettig på soffan i min första nästan egna lägenhet. Tårarna rann, men jag grät inte. Jag ville krypa ur mitt skinn. Det var liksom för litet och jag tänkte att så här måste ormar känna när de ömsar. En av mina bästa vänner satt nära mig och tittade med ledsna ögon på mig. Hon rörde runt med en sked i ett glas, i glaset brusade och fräste det. Jag räknade sekunder igen. Precis som då. Hon räckte mig glaset och jag öste i mig innehållet på två sekunder. Den fruktansvärda eftersmaken sved i min mun, men det smakade himlen runt hörnet. Snart snart snart..

Efter en stund hade abstinensen lagt sig och jag talade om för min vän att jag var beroende. Att jag hade försökt sluta själv men att det inte gick. Jag berättade att botemedlet blivit ett gift som smygit sig in i varje vrå av min person och murat fast sig. Hon försökte hjälpa mig och jag fortsatte med mina lögner. Mina lögner om att jag bara tog när jag hade ont, att allt var under kontroll. Att jag kunde hantera det. Hon visste nog hela tiden att det var ett problem. Men man blir inte påverkad på samma sätt av detta som av alkohol och tyngre droger. Men man sitter lika fast. Jag älskade ruset, det var så lagom och ingen märkte nånting. Det tog bort ångest och osäkerhet.

You took my trust - ground it to dust
Found out I knew better

Brustabletterna hade mig. Och jag hade ett fint system för att få tag i alla piller jag behövde genom att ljuga och prata med olika läkare hela tiden. Läkarna har blivit hårdare, så för min läkare på vårdcentralen körde jag lögnen om att jag ville trappa ner till en överkomlig dos, för jag hade ju trots allt så mycket värk. Lögn, lögn, lögn. Ja hon trappade ner mig till en viss dos om dagen, skrev ut en gång i månaden så jag skulle klara mig. Jag fick inte ta ut mer än det hon skrev ut givetvis, tog jag mer än utskrivet en dag så blev jag utan en annan. Ett jättebra system, ett tag.

Det tog inte lång tid förrän en månads medicin var slut på 20 dagar, sedan 15, 10, tillslut 8. Men det fanns inte en chans att jag skulle överleva utan piller de resterande dagarna. En annan läkare skrev ut på samma sätt. Men han var mer generös. Jag badade i piller. Och hade alltid så jag kunde ta ut, nästan. Det blev mer och mer luckor utan piller och jag manipulerade till mig av min vän som gick på samma medicin, men för att hon faktiskt behövde den. Ja, döda mig nu.

And I don't wanna feel the pain
And I don't want another day shackled to your ball and chain
You’re entirely to blame
And I’m so tired of explaining the sensation of no Codein

I don't have a prayer if there is no charity in your heart
Couldn’t you spare me? .. I’ve done my part

Det tog ytterligare tre och ett halvt år efter dagen i soffan innan jag blev insåg att jag var besegrad. Jag borde väl fattat då, en del av mig visste, och en annan del förnekade in i det sista. Inte heller var det någon som verkligen sa till mig att jag hade problem, för ingen såg det. Man blir så bra på att ljuga och låtsas, man pratar sig själv in i övertygelse. En dag var jag hos min generöse läkare. Han började ifrågasätta mina vanor och sa att han skulle skriva till min vårdcentral och be dom ta över min medicinering. Han sa att det var sista gången han skrev ut. Jag fick panik, total panik. Jag försökte övertyga honom om att jag kunde prata med min läkare själv och att det var okej att det var sista gången jag fick recept av honom. Men det var ett lamt försök och jag hörde själv hur tydlig paniken var. Jag hade inte en chans.

På vägen hem talade om för mig själv att jag hade problem. Det var inte bara ett beroende. Missbruk. Missbrukare. Jag hatar ordet. För att det är sant. För att det är det jag är. Jag ringde beroendeenheten och bad om hjälp. Sen talade jag om för alla hur det låg till. På riktigt.

Mammas ord ekar i huvudet.. Du måste vara försiktig med alkohol Josephine, beroende är ärftligt. Men jag ville aldrig bli som pappa. Jag har aldrig gillat fylla. I mitt glas har det sällan funnits alkohol. Bara bruset. Mitt vita brus. Ingen talade om för mig att jag skulle se upp med medicinen. Ingen sa att något så bra kunde vara så dåligt. Och jag försöker att inte skylla detta på alla läkare som proppat mig full med beroendeframkallande medel utan att varna mig, utan att ens kolla hur jag mår. Jag försöker ta ansvar, för jag borde vetat bättre. Men jag har väl inte kommit så långt än. Jag är fortfarande arg, och kommer fortsätta vara länge till, för att de senaste fem-sex åren är som ett blurr, som en vecka i april jag inte kan minnas. Jag skulle haft kul då, jag kunde varit en fungerande människa.

.. Men jag har lyssnat på bruset, räknat piller, räknat sekunder.

Jag borde vetat bättre.

Bröllop

2008-11-01T16:29:00.003+01:00

Jag var bara tvungen att visa hur fint jag har det idag.
Mer bröllop åt folket!

Vakna

2008-10-30T23:11:00.006+01:00

Jag har stora planer, som vanligt. Har alltid haft drömmar som varit gigantiska. Men detta är helt klart genomförbart. Och det ska genomföras. Jag har sökt komvux till våren. Tre kurser, tvåhundra poäng, så en normal halvtid med andra ord. Kurser jag aldrig trodde jag skulle söka, men jag kommer verkligen ha nytta av dem för mina storartade planer. Vi får se om jag klarar av det denna gången. Har ju ett annat stort livsprojekt i rullning nu. Men det orkar jag fortfarande inte skriva om. Får fortfarande ont i magen av att skriva. Men jag gör det ändå. Jag måste skriva för att leva. Egentligen. Fattar inte vad som har hänt.

Nu är jag yr, och ser suddigt. Borde lägga mig ner. Hjärnskakning, dålig sömn och ingen som helst vila är ingen bra kombination. Ja, jag som har kört rullstol i nästan 22 år har ramlat baklänges och knockat mig nästan till döds, snyggt var det, och jag fick en jättetrevlig pratstund med tjejer som hjälpte mig upp igen, haha. Hon var också från Småland minsann. Och detta blev bara en tjock text utan syfte. Eller ja, syfte hade ju alla orden för mig i alla fall. Måste dokumentera mitt liv egentligen. Jag minns ingenting (har bra skäl till det, kan fortfarande inte skriva om det, även om jag vill). En annan dag. Efter all stress försvinner. Det gör den aldrig, jag vet. Men den här helgen är bara galen. Halloweenmaskerad fredag kväll. Bröllop lördageftermiddag. Hotellnatt. Men det blir roligt.

Jag ska vara ängeln Gabriel på maskeraden. Så det blir till att snurra in brösten i bandage. Ska vara androgyn som fan. Och het. Med mina nya vingar. De är väldigt fina. Jag har slutat med mina antidepp. Det är som att vakna, precis som alla andra gånger jag slutat. Jag hoppas ångesten håller sig i schack med Lyrica bara. För den stänger inte in känslorna på samma sätt som antidepp gör. Alla jag har testat har låst en. Inte tagit bort något. Bara lagt det i en låst låda i magen. Man känner inte problemen på samma sätt. Men man känner dem. Nej, jag tror inte några antidepressiva är för mig faktiskt. De hjälpte mig när det var som värst. När jag höll på att tappa kontrollen helt. Men nu tror jag att jag har den. Kontrollen alltså. Jag orkar drömma, jag känner igen. Jag vet varför jag är just här. Varför jag lever med min man. Jag blev änna lite nykär när jag slutade med medicinen (I has a love you!). Och hela mitt livsprojekt just nu har verkligen fått mig att vakna. Det är helt sjukt. Ja mer om det en annan dag. To be continued på den!

För övrigt, medan vi är inne på drömmar och dylikt, så har jag träffat mina drömmars kvinna. Inte för att jag vet om hon är mina drömmars kvinna personlighetsmässigt. Men utseendet, och det lilla jag pratade med henne var lovande. Okej, jag är tagen, och jag skulle inte kunna (jag har ett samvete), but a girl can dream right? (Bubben, I still has a really love you!). Hon var verkligen vacker. Så där äkta. Sällsynt äkta. Hon är säkert skitstraight. Det är de alltid dämnit.

Här kommer en bild på mig och t0k. Den är vackör. Och nu är jag död. Trött! Mätt.. Allt. Jag har ju för tusan skrivit.

Sanning

2008-10-24T01:41:00.007+02:00

Jag har tusen skrivböcker. Minst tusen. Jag har någon slags hatkärlek till dem. Jag kan inte låta bli att köpa om jag ser en som jag tycker är fin. Det är något med papper och penna, och ljudet av de två tillsammans. Jag älskar att skriva.

I den boken jag älskar mest just nu står det på första sidan: "Det är inte svårt att skriva..".

Så varför kan jag inte skriva?

Min syster sa att man ska egentligen bara sätta sig och skriva vad som helst när man har skrivkramp. Jag har skrivkramp, och just nu är jag helt kallsvettig. Detta är otroligt jobbigt. Magen är ut och in. Helt fel. För jag vill väl inte skriva det jag borde. Det som borde stå här. Den tjusiga sanningen. Sanningen om vem jag är. Om jag ska kunna fixa detta så måste jag nog skriva om det. Någon gång. Men inte idag, inatt. Jag orkar inte. Detta gör ont i hela kroppen och jag mår verkligen illa.

Men jag är inte rädd för att tala om för världen om vem jag är. Jag är rädd för att tala om det för mig själv.

Ut

2008-09-17T23:25:00.007+02:00

Ut.
Giftet måste ut.
Jag vill vara ren igen.

Vi är döda för länge sedan.
Bortbrusade.
Förtvivlade.
Gud så förtjusande.
Du är som gud.
Allt och inget alls.
Det var aldrig kärlek.
Jag ser dig i allt.
Fan så kallt. Höst.
Det är inte kärlek.
Du är min tröst.
Förfall.
Vi är döda för länge sedan.
Bortbrusade.
Fyfan så förtjusande.
Men du är inte allt.
Trots vår pakt.
Blodsmakt.
I varje vrå av min kropp.
River och sliter du.
Jag gastar hopp.
Försöker minnas att du en gång var en..
Planta.
Och nu ska giftet ut.
Jag vill vara ren igen.