Look what happened the last time (dag 302)

Det är en månad sedan jag skrev sist. En hel del har hunnit hända, så jag tänkte väl sammanfatta så gott jag kan. Vi vet ju allihop att jag inte är något vidare på att korta ner mig själv.

Jag och Sara drog till Sweden Rock Festival efter många om och men. Vädret var rätt kasst. Banden var sådär och jag var ganska opepp många stunder. Men det var ändå underbart. Det är min paus ifrån verkligheten och där är inget som det brukar vara i ens normala liv. Med musik överallt och trevliga människor dagarna i ända. Det blev givetvis lite galenskaper och alkohol. Och icke att förglömma när Sara hade mig i koppel. Intressant, onekligen. Sociala experiment är fruktansvärt underhållande. Tydligen filmade jag tre extremt korta filmer (tog inga kort, förutom ett med min iPhone). Men hela tre stycken filmsnuttar på alla dessa dagar. Alla tre föreställer Saras urringning.

Moi, innan SRF - I Festivalbricker II

Jag bor fortfarande kvar på samma ställe. Så jag och Rob sitter fortfarande fast med varandra mot vår vilja. Det funkar väl lite bättre för tillfället. Inga bråk senaste tiden. Mestadels är han med sin lejdeh så vi ses inte så mycket. Och det är nog tur. Jag spanar efter ett eget ställe givetvis, som jag har gjort i nästan 10 månader. Men nu håller jag på att ta stora beslut också, på boendefronten. Handlar lite om vart jag faktiskt vill bo. Det är inte ett lätt beslut, men jag ser ju själv åt vilket håll det lutar. Oväntat säger nog de flesta. Själv tänker jag inte säga vad det egentligen handlar om förrän jag faktiskt bestämt mig.

Det är sommar gott folk! Äntligen. På sommaren lever jag. Och jag insåg att nu mår jag bra. Om jag jämför mig med hur jag var i mars så är skillnaden natt och dag. Givetvis är det mycket skit som fortfarande behöver fixas i mitt liv. Men i mig själv mår jag faktiskt otroligt bra. Och bara det är en prövning. Jag har traskat igenom mitt pillersug med huvudet högt. Jag har klarat mig igenom kris efter kris utan större problem och jag har inte vacklat.

Shit I can handle. Awesomeness, inte riktigt lika enkelt. Tydligen. Att saker är fina och faktiskt går åt rätt håll, att jag kan få skratta och må bra helt enkelt. Det är fortfarande nytt och ovant. Och som om det inte räckte med att må otroligt bra redan från början så råkade jag visst snubbla lite och kanske träffa en människa som får mig att känna på riktigt. Större känslor än jag någonsin hanterat utan piller förut. Och det är bra känslor. Men det är så mycket känslor. Helt plötsligt vacklade jag lite. Gick ut till kanten och tittade ner. Tills han talade om för mig vad som skulle hända om jag ramlade ut för pillerstupet. Då vände jag tillbaka till säkerheten igen. Den äkta säkerheten. Säkerheten i att inte bedöva sig. Oavsett om det känns. Även när det känns för mycket.

Jag undrar hur folk gör. Jag hade honom här i en vecka. Och för varje timme blev jag mer och mer fascinerad av hur man kan connecta med andra människor. Och för varje timme såg jag mer och mer hos honom som jag tyckte om. Och det blev knivigare och knivigare i mig. För allt som är awesome kan jag hantera till en viss gräns. Men när det börjar gå upp emot det äkta så insåg jag att jag har no frikkin' clue hur man gör. En enda gång i mitt liv har jag haft känslor för en annan människa utan att de varit lite lagom dämpade av kodein. Då var jag 16. Det minns jag inte hur jag hanterade alls. Dessutom går det inte jämför de känslorna jag hade då, med dem jag har nu.

Gotlänning i mina Festivalbricker Original,
staying alive-pose, nattciggeluring - samt lillasysters jacka.
(What's not to like liksom?)

Men jag undrar hur folk dealar med det. När det känns som hjärtat ska sprängas för att känslorna faktiskt inte får plats. I den paniken kommer pilleresuget. Men om det är något jag sett fram emot ända sedan jag slutade så var det faktiskt den här känslan. Utan kemisk påverkan. Det är den känslan jag kämpat för hela tiden, i grund och botten.

Dessutom är det lite som kusin-sonen säger:

"Kärlek är viktigare än flodhästar."