My heart upon my sleeve (dag 228)

Jag är överärligheten själv. Jag kan konsten att dela med mig av för mycket. Jag tror det är för att jag varit instängd i mig själv så länge. Allt vill bara komma ut. Jag säger rakt ut vad jag tänker. Alla vet vart jag står. Säger jag inte det så syns det på mig. Står skrivet i pannan. Jag kan inte dölja den jag är. Det bra, det dåliga. Det är sådan jag är.

My heart is tattooed on my sleeve
I'm not hiding - It only hurts to breathe

Ibland undrar jag om jag kommer ångra min blogg i framtiden. Den är öppen. Hela min insida finns att beskåda. Så när jag känner väldigt mycket saker. Dåliga saker. Då vågar jag inte skriva nånting alls. För jag är rädd vad jag säger. Jag är rädd att jag säger dåliga saker om andra. Och jag gillar inte att skriva om andra. För bara för att jag är öppen betyder ju inte det att andra vill finnas för beskådan för hela mänskligheten (som förstår svenska obviously).

My heart is tattooed on my sleeve
I know it's blinding - It only hurts to breathe

Men jag är överärlig. Frågar man mig något får man ett svar. Jag lindar inte in saker. Bara om jag måste, för man behöver ju inte vara elak. Det är inte att vara överärlig. Men frågar man om mig, eller min åsikt så får man garanterat veta. Jag har alltid ett svar. Och jag är säker på att det kommer komma att bite me in the ass en vacker dag. Det sticker i ögonen på en del när man är som jag och vågar stå för det.