Queen of apology (dag 203)

Jag älskade dig en gång. Verkligen. Så där på riktigt. Och jag tänkte att utan dig skulle jag inte kunna andas. Och då var det sant. För jag älskade dig då. Och en del av mig kommer alltid älska dig. För utan dig hade jag aldrig kunnat bli ren. Jag hade inte överlevt de åren utan dig. Och mitt liv betyder allt för mig. Du gav mig det. Därför kommer jag alltid älska dig. Och jag kommer aldrig glömma.

Jag kommer aldrig glömma allt jag gjort mot dig. Jag kommer aldrig glömma vad jag har utsatt dig för. Jag kommer aldrig glömma hur du trots det aldrig sa ett dömande ord. Det enda du sa var "Jag är glad att du lever". Det var den exakta sekunden du gav mig livet. Och jag var så säker på oss då. Men den dagen vi bestämde att det inte fanns något oss längre var jag lika säker på att det var sant. Du har gett mig livet, och du gav mig ett liv som var mitt. Inte vårat. Jag kommer alltid älska dig för det.

Men jag kommer alltid och för evigt ångra allt jag utsatt dig för. Och jag kommer förmodligen alltid vara arg för att du aldrig sa något. För att du aldrig bad mig sluta. Att du aldrig tittade på mig och talade om för mig vad jag gjorde emot dig. Det är lätt att vara efterklok, nu ser jag alla fel väldigt klart. Trots att jag aldrig visste då vad jag egentligen gjorde så kommer jag ångra det. Men jag kommer aldrig riktigt förlåta dig för att du aldrig sa stopp. Du teg och tog min skit. Du teg och lät mig göra dig illa.

Du teg ihjäl oss. Och jag slog ihjäl oss. Sådant händer. Jag kommer aldrig ångra de åren jag har fått vara med dig. Vad jag än säger så kommer jag aldrig ångra det. Och jag kommer aldrig ångra att vi sa att det räckte. Att det var slut. Jag kommer alltid vara säker på att det var menat att det skulle vara vi två, då. Dit men inte längre.

Och jag kommer alltid vara säker på att jag aldrig gjorde dig illa med flit. Hade du bara sagt orden "Sluta, det gör ont", då hade jag slutat. Några få ord. Men oavsett vilken skit jag utsatte dig för så var det aldrig min avsikt att fortsätta. Och nu kämpar jag som en idiot för att komma på sätt att gottgöra dig. Jag ber om ursäkt för min ringa existens. Jag tvättar dina kalsonger. Jag kompromissar mig själv för att jag känner att jag är skyldig dig det. Konstant. Och det är okej.

För skillnaden på dig och mig är att när någon ber mig sluta, så är det precis det jag gör. Och det är därför jag alltid kommer veta att jag är värd någonting. Hur liten jag än känner mig i din närvaro. Hur dåligt samvete du än ger mig. Hur mycket du än tvingar mig in i situationer som knäcker mig. Hur värdelös du än får mig att känna mig. Hur arg du än är på mig. Det spelar ingen roll. För jag vet att jag är en sådan person som aldrig skulle fortsätta slå när någon bad mig sluta. Samma sekund du sa att hon mådde dåligt över detta så stannade jag upp, jag stannade upp och tyckte att vi skulle lösa det. Jag bad till och med om ursäkt till henne for gods sake, för att jag mådde skitdåligt över att nån annan mådde dåligt. Jag vet att jag är en sådan person som tar hänsyn. Och du gav mig det. Du gav mig livet. Och du gav mig det livet där jag kan känna. Där jag har empati. Där jag har känslor för mig själv och för andra. Och jag kommer alltid älska dig för det.

Ibland behöver jag bara komma ihåg det själv.