Anyway you want me (dag 192)

I'm afraid I will never change.
It's ok, I am not ashamed.
I can say that my bed is made.

Grattis till mig, jag är 25. Och en vecka. Och några timmar. Det är nog okej tror jag. Vad har jag för val? Jag brukar inte se nån poäng med att sura över saker man inte kan göra något åt. Men senaste tiden surar jag över allt jag kan komma på. För jag är bara trött. Trött på att skit aldrig fixar sig. Trött på att gå med på saker jag inte är okej med för att jag har någon form av skitsamvete jag inte vill ha. Trött på löjliga hot. Trött på statusuppdateringar à la fjortonårig modebloggerska deluxe, på facebook. Trött på infektioner, läkare, sjukhus och nålar. Trött på att be om ursäkt för att jag mår dåligt. Trött på att kompromissa min egen psykiska hälsa för människor jag inte ens känner. Trött på att inte orka fightas för min egen skull. Trött på att känna mig i vägen. Trött på att inte få komma vidare. Trött på bajskastning. Trött på att vara knäckt. Trött på att ha ångest. Trött på att inte orka andas. Trött på att hela tiden vilja falla tillbaka på mina älskade saknade piller. Trött som fan på att ha för mycket stolthet för att falla tillbaka på mina älskade saknade piller.

You can bend me, shape me, anyway..
You can bend me, shape me anyway you want me.

För helvete? Vem är denna spillra av människa? Inte är det jag? Jag är stark. Jag är positiv. Jag glad. Jag är sprallig. Jag älskar livet. Jag är frisk. Jag är en o-insane, smart, awesome jävla människa. Egentligen? Den som gjorde mig till det här borde få piskstraff. Jag borde alltså få piskstraff. För jag tillät det här att hända. Jag tillät någon (och livet i allmänhet) att knäcka mig. Och det är väl vi som står bredvid och låter folk bli knäckta som är de sanna bovarna i dramat? Right? Så, jag borde få piskstraff för att jag har låtit mig själv falla så djupt. Jag borde burn in hell för att jag bara såg på, med något chockade ögon, när jag lät mig bli trampad på. Jag borde doppas i frätande syra för att jag inte gjorde nånting när jag kände mig själv spricka och börja rasa. Och jag borde få en gaffel i mitt jävla öga för att jag bryr mig.

When I was five, I took a dive.
When I was ten, I walked again.

Nej. Jag kan inte minnas när jag kände mig så fruktansvärt sänkt senast. Faktum är att jag kan inte komma på att allt på en och samma gång sugit så hårt. Och jag tänker ju knappast säga "det kan ju i alla fall inte bli värre nu!". För sist jag gjorde det så föll väl mer eller mindre sista stenen ner i huvudet på mig. Men det är aldrig sista stenen. Men nu orkar jag då fan inte mer. Så nu kan väl åtminstone snön smälta. Det hade räckt för att jag skulle le i en vecka.

When I was fifteen, I kept my motor clean.
When I was twenty, I got plenty.
When I was twenty-five..

Fast den glada nyheten är att jag fortfarande kan skratta. För den förmågan verkar ingenting ta död på. Och det krävs inte jättemycket för att göra mig glad en stund. Det är fint ändå.

When I was twenty-five..