Mord'Sith (dag 180)

Nu kommer en sån där morgon-rant. Självransakan.

Ni vet när man står och stampar på samma ställe? Till slut, förr eller senare, blir man lite knäpp av det. Ibland är man bara färdig med saker och vill traska vidare. Men ibland försätts man i situationer där det inte är möjligt. Man kan bara vänta. Och vänta. På att få gå vidare. För att få göra nästa grej i livet. Men man sitter fast i en situation man inte vill vara i. Med någon man inte vill vara med. Som vill vara med en lika lite. Kanske ännu mindre.
Att sitta fast ger mig klaustrofobi och det har alltid varit så. Jag blir lite panikslagen och tappar greppet ibland. Flippar lite smått för att jag är frustrerad över att jag inte kan göra ett skit åt det. Och då vill jag bara fly. Packa en väska och ta ett tåg till norrland eller så. Lämna allt, alla. Slänga telefonen i en sjö. (NEEEJ INTE MIN IPHONE! .. hade nog bara bytt nummer nu när jag tänker efter).

Well you can dig me up a grave
And try and stick me in the ground

Nästa grej i livet är för mig. Bara för mig. Jag hade väl ungefär en enda vuxenpoäng. Och så försvann den. Och där stod jag med ingenting kvar. Inget som var mitt liv. Men nu börjar det ta sig. Jag börjar komma underfund med vad jag egentligen behöver. Jag behöver något för mig. Något som inte kan gå ifrån en på samma sätt som människor ibland gör. Som t ex jobb. Vilket jag har fått. Ska bara börja med det också. Sen ska jag ha ett eget place. Som är mitt mitt mitt (ja och lite syrrans också, men mest mitt mitt mitt!). Någon har lovat att hjälpa mig att måla om också. Hoppas någon kommer ihåg det. För någon når mycket längre än vad jag gör. Men oh well, inget eget place i sikte än. Snart snart snart, I feel it in my bones. Eller önskar jag bara. Önskar så jag får ont i magen nästan.

Well you can tie me to the bed
And try and beat me half to death

Sen ska inget kretsa runt någon annan. Jag ska bli så egoistisk som jag förmår mig. Jag måste se till att mitt liv är mitt och ingen annans. Besluten som ska tas ska tas av mig. Just nu har jag ungefär kontroll över.. ja inget. Och kontrollbehov har jag. När det kommer till mig själv. Mitt liv är mitt. Det är därför jag vägrar tro på bara ödet, och på att saker får hända av sig själva. För jag styr mitt liv själv. Jag bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Om någon säger höger så väljer jag definitivt vänster. Bara för att jag blir obstinat när jag inte har något att säga till om. Hade ingen sagt höger så hade kanske höger varit ett alternativ att överväga.

But you can never keep me down
Well you can stick me in a hole
And you can pray all day for rain

Det värsta jag vet är passiva val. Passiva människor. Ett passivt val är för enkelt, och oftast helt fel. Man måste tänka. Man måste överväga vad som är bäst för en själv. Mitt liv är min kajuta och jag är fanimej kapten. Man måste veta vad man vill. Eller åtminstone vad man inte vill. Jag klarar nästan inte av människor som inte drömmer. Människor som inte vill. Håglöst folk gör mig nervös. När man frågar vad de vill bli när de blir stora, och de rycker på axlarna. Då blir jag så ställd att jag inte ens vet hur jag ska fortsätta konversationen.

You can shoot me in the leg
Just to try to make me beg
And you can leave me there for days
And I'll stay alive
Just to follow you home
And I will survive

Go with the flow, det är bullpoop. Against the grain är mer min melodi. Att välja the path of least resistance är feghet. Och Tilda och jag konstaterade att vi är ofega kvinnor. Vi tar chanser, det kan ju knappast gå mer åt helvete liksom. Och då har man faktiskt försökt. Ibland blir man ägd av livet. Jag känner mig lite ägd av livet just nu. Jag är livets egna lilla bitch och slagpåse. Men jag vinner alltid den där fighten i slutänden ändå. Det må suga just nu. Men alldeles nyligen var livet faktiskt ganska underbart. Och det blir det snart igen. Det går i vågor. Och det gäller väl att trampa vatten ett tag. Andas och göra det man kan för att det ska bli bättre.

'Cause you're my Mississippi Princess
You're my California Queen
Like the Duchess of Detroit
And every city in between

Jag är kär. I Cara i Legend of the Seeker. Hon kunde få äga mig om hon ville. Any day. Hon är lätt min favoritkaraktär just nu. Kan relatera ganska mycket till henne. Konsten att gå från en känslokall bitch, till någon som ska våga vara glad och våga göra rätt. Och våga känna saker. Men ändå fortfarande vara skithäftig, sarkastisk, ha lite extra dude-DNA och kunna slåss som en gudinna. I läder. Hon är lätt säsongens hotness.

You can slap me in the face
You can scream profanity
Leave me here to die alone but
I'll still follow you home