.jpg)
Jag är trött. Och tiden gick jättefort. Jag som skulle sova tidigt. Och så sätter jag mig och skriver. Väldigt smart. Nåväl. Skit händer. Fast inte särskilt ofta nu för tiden. Fast så skulle jag förstås inte skrivit. När man gör det så kommer den berömda skiten att hit the fan. Hur som helst, jag är nog beredd. Man kan försöka förstöra det för mig nu. Jag ser min dagräknare ticka på och jag känner mig mer och mer häftig för varje dag. Storhetsvansinne here I come!
Jag skrattar nu för tiden. Ganska ofta. Och jag känner att jag är olåst nu. Öppnad på nåt vis. Som att alla kan se mig. Innan var jag instängd och skum. Nu är jag nog mest skum. Men nu skrattar jag och det är nog det bästa som hänt sen jag slutade med kodein. Att kunna skratta är något underskattat. När man skrattar så connectar man med människor. Man låter en person se en sida av en som faktiskt inte kommer fram så himla ofta. Asgarvar gör vi ju mest med våra gamla vänner.
All that I'm after is a life full of laughter
As long as I'm laughin' with you
Men nu skrattar jag mestadels med/åt Micke. Oftast åt. Och jag är väldigt glad att han ramlade in i mitt liv precis när jag hade lärt mig det där igen. Det där med att skratta. För jag hade aldrig uppskattat hans goofyness om jag inte vågade/orkade/kunde skratta. Och det hade varit en smärre katastrof. För vi är rätt awesome på det där. Han dansar runt till Tarzan the soundtrack, springer runt på centralen och låtsas att hans väska är en hund, planerar kebabterror, skiftar oväntat från sin stockholmska till seriös norrländska eller utbrister "Det där var ingen fis .. Det där var AWESOME!". Och jag skrattar. Han gör mig helt enkelt väldigt glad.
Och det har nån dominoeffekt. För allt det där får mig på bra humör. Och då skrattar jag lättare åt andra saker. Just nu känns det som att jag skiftar mellan asgarv och total hopplöshet. Men oftast är det leendet som vinner. Jag lider helt enkelt med ett leende. Med tanke på att jag har träningsvärk i flinmusklerna.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar