That first step (dag 150)

My best friend gave me the best advice
He said each day's a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride

Det är 150 dagar sedan nu. Som jag tog det där sista pillret. Jag vet att jag höll i det länge. Och jag vet att det höll på att blåsa iväg när jag skulle ta en monumental bild, jag menar, man måste minnas sitt sista piller. För 150 dagar sedan tog jag det största kliv (nej inte bokstavligt såklart) jag någonsin tagit. Jag hoppade från en bro. Slängde mig framför ett tåg. Kastade mig in i en lavin. Och överlevde. Smällen var jävligt brutal. Hänsynslös. Jag kan inte ens börja beskriva det. Bara tänk det värsta som någonsin kan hända.

Against the grain should be a way of life
What's worth the prize is always worth the fight
Every second counts 'cause there's no second try
So live like you'll never live it twice
Don't take the free ride in your own life

Jag vaknade upp 18 dagar senare och kunde inte riktigt komma ihåg hur ont jag hade haft dagen innan. Hur ont mitt hjärta gjorde, hur det dunkade i hela min kropp av ren längtan. Jag insåg att jag hade överlevt. Men jag kände att det var slut på överlevandet. Det var då det blev dags att leva.
Det är nästan 5 månader sedan och hade någon talat om för mig då hur dom månaderna skulle kännas hade jag nog sprungit tillbaka till mina piller och gömt mig i Skåne för alltid. Men nu när jag har levt dom så skulle jag aldrig ändra på nånting. Jag har känt mer, upplevt mer, varit mer, utvecklats mer på dom här fem månaderna än vad jag gjorde på fem år. År!

If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?

Om jag visste att hela mitt liv skulle se totalt annorlunda ut på fem månader hade jag blivit rädd. Väldigt väldigt rädd. Det är galet hur man ser saker annorlunda när man inte lever i ett brus. Förändringarna har varit gigantiska. En del sorgliga. En del helt sjukt underbara. Men alla förändringar har varit rätt. Och de leder mig rätt. Jag vet det. Jag ångrar aldrig att jag tog det där klivet.
Oavsett hur jobbigt det har varit, förmodligen allt som oftast. Men det ledde mig hit, till precis nu, och det jag känner nu, hur jag mår nu. Det skulle jag aldrig byta bort mot något. Det kanske inte varar. Det kanske går över. Men då kommer känslan tillbaka igen senare. Och dessa små stunder är värda allt slit. För just nu stormar det i mig. Av bara bra känslor. Och det är sjukt underligt.

Would you call old friends you never see?
Reminisce old memories
Would you forgive your enemies?

Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you'd finally fall in love
If today was your last day

Sen jag slutade missbruka har jag fått tillbaka min förmåga att connecta med nya människor. Under alla dessa år har det sällan dykt upp nytt folk. Men nu bara ramlar dom över mig. Bra människor som jag kan se som mina vänner flera år in i framtiden. Och alla ger mig något, olika saker. En ny vän ger mig totalt lugn. Med honom kan jag vila från allt jobbigt. Hela min hjärna stänger av allt dåligt. Jag är bara nöjd och glad och otroligt lugn (ovanligt för mig) tillsammans med honom.
En annan ger mig galenskap. Jag kan vara så knäpp som jag vill, och jag gillar att vara knäpp. Egentligen är det bara syster och Tii som får stå ut med min lite smått pinsamma humor. De förstår mig. Men, det gör han med. För han är precis lika sjuk som jag. Dessutom rör han runt i mitt liv på ett sätt jag inte är van vid. Och nya saker är bra saker. Nya saker lär man sig av. Det är spännande. Dessutom är han skitsöt, maha!

If today was your last day
Would you make your mark by mending a broken heart?
You know it's never too late to shoot for the stars
Regardless of who you are

Jag får lite panik över alla år jag missat. Men sen tänker jag att alla kan dö när som helst. Och jag ska bara vara jävligt tacksam att jag inte dog den där gången i maj. Och jag är otroligt glad över det. Hade jag inte varit så nära så hade jag aldrig blivit peppad heller. Även om jag fortfarande drömmer mardrömmar om skiten så lärde jag mig nåt väldigt viktigt. Att jag är dödlig. På riktigt.
Men det är inget att hänga upp sig på. Man behöver inte vara korkad och spela med sitt liv jämt. Men man kan inte gå runt och tänka att allt kan döda en. Man kan bara försöka göra allt man vill så man inte dör missnöjd. So what om man inte hinner med allt man tänkte, ingen hinner med allt. Men att veta att man gjorde det bästa av tiden man hade känns väldigt viktigt för mig nu. Jag har så mycket vilja nu, men så fruktansvärt lite ork. Av massor av olika anledningar. Men jag har en plan och jag vet att jag kommer lyckas med nåt av allt jag vill. Om det så bara är finsk karaoke (vilket jag ska göra nångång, fanimej).

So do whatever it takes
'Cause you can't rewind a moment in this life
Let nothin' stand in your way
Cause the hands of time are never on your side

Det är aldrig försent att börja om. Tack gode jävla gud för det. Klockan är 5, jag borde sova. Och jag ber om ursäkt för denna uppsats och alla grammatiska fel den kan hända innehålla.

Soundtrack:
Nickelback - If today was your last day