Intensiva små hjärnceller (dag 111)

"I'm great, I got that 'excited/scared' feeling. Like 98% excited, 2% scared. Or maybe it's more. It could be, it could be 98% scared, 2% excited but that's what makes it so intense, it's so - confused. I can't really figure it out." - Oscar, Armageddon (1998)

När man själv har slut på ord liksom.

Kiss the future (dag 105)

Saker att se fram emot har alltid varit något jag var tvungen att ha för att orka andas. Nu har jag nog en del att se ifram emot. Mestadels är det saker jag inte har en aning om än. Som hur mitt liv ser ut om tre månader. Om tre månader har jag levt utan piller i mer än halvår. Det är ju faktiskt en stor grej. Jag är alltså väldigt bestämd på att jag ska ta mig till ett halvår. Efter det ett år. Jag kommer väl få hålla på så i all tid och otid för att motivera mig själv på något vis.

Ibland kommer suget. Bara sådär. Men jag saknar inte det. Jag saknar inte paniken. Att mitt lugn var så beroende av vita små piller. Att jag aldrig fann en lugn stund utan dom. Nu händer det att jag kommer på mig själv med att slappna av, känna mig lite tillfreds. Ibland. Men det är precious moments. Men bara att få vara den biten mer independent ger mig ork att klara bryta mig loss från alla möjliga underliga saker som har jobbiga grepp på en, utan att man vet om det på nåt vis.

Framtiden. Det är snart jul. Det ger jag blanka fan i. Ingen jävel får nån julklapp av mig. Jag försöker vara en lugn och harmonisk människa (haha!), då hjälper inte julen mig ett jävla poop. Så nej. Sen är det nyår. Ja det kanske blir ett helt tokigt äventyr det också? På något vis brukar ju alltid nyår se rätt stört ut för mig. Det var den där gången med polisen. Och den där långa promenaden på många många kilometer rätt ut i smålands skogar, i nästan 20 minus. Då när jag och alla andra på festen höll på att bli dödade minst 3 gånger var, av samma jäkla dumskalle. Jag förvånas fortfarande när jag tänker på hur lite hjärna han måste haft.

Sen är det 2010. Hej. 25 år. Tjugofem. Jag hoppas jag fortfarande lever. Att fylla 25 vore rätt coolt att klara, när man nästan dött så många gånger som jag nästan dött. Jag är lite rädd. 25, då ska man ha gjort det och det och det, man ska ha jobb, bil, lägenhet, gärna en äkta make, och tre kids. Kanske är därför min åldernoja håller sig så låg ändå. Jag är verkligen inte där i skallen. 25, haha. Som om. 21? Max. Det var där tiden stannade och brusade bort.

Sen är det Sweden Rock i juni. Börjar bli standard nu. Och det går inte byta bort, det går nog inte att skita i. Det är och förblir himmelriket på jorden. Musik och sol.

Men det är alla småsaker emellan som jag är mest nyfiken på. Hurdan kommer jag bli? Hur kommer jag må? Vad kommer jag göra? Vilka människor kommer finnas omkring mig? Hur kommer Eirah bli? Kommer jag någonsin klara av att vara nöjd ensam? Jag undrar. Och jag vill inte ha några svar i förväg. För det är ju lite hela grejen. Att ta reda på allt det där.

Jag är ganska glad. Eller nu ska vi inte överdriva, det är vinter. Jag mår ganska bra, i huvudet. Faktiskt. Hur stört är det?

En sällsynt stund (dag 95)

"See, with sensitivity comes these feelings, and with all these feelings comes the desire to want to shut them out."

Jag har en sällsynt stund. Faktiskt en stund jag inte upplevt en enda gång under mina tre månader som drogfri. En stund där jag inte kan se en enda anledning till att leva just drogfri. Inte en enda. Och jag kanske behöver en sån stund. Jag kanske måste se att det kommer komma sådana stunder också. Jag tror jag har haft tur. Jag tror inte så många har det så pass "enkelt" dom första tre månaderna som jag har haft. Notera "enkelt". För allt är relativt.

Men just nu vill jag inte känna. Jag vill inte att någon ska stå mig så nära så att det gör ont. Mina piller gjorde båda sakerna för mig. Stoppade känslorna, och släppte aldrig någon tillräckligt nära för att göra mig illa. Den enda som kunnat komma åt mig under mina år i bruset har varit mamma. För det är min mamma. Men ingen annan har kunnat göra mig någonting. Och nu kan vem som helst göra mig illa. Jag är helt tillgänglig för världen.

Så medan jag vänjer mig vid att saker kan göra ont, kan dom som fortfarande vill stå mig nära vara lite extra rädda om mig? Egentligen vill jag inte be om mer, jag vill inte be om några tjänster, jag vill egentligen inte behöva någon "särbehandling". Men faktum är att jag behöver den just nu, för att överleva det här. Och jag skulle inte be om någonting jag inte skulle kunna ge nån annan. Men för att jag ska kunna ge någonting alls, så måste jag överleva med förståndet i behåll, och då behöver jag bara att man är rädd om mig. Det är alltid ett fritt val, man måste inte, för det är inget tvång på att vara med i mitt liv. Men om man vill gå, så är det nog läge att göra det nu. För det kommer förmodligen bli värre innan det blir bättre.

"But I gotta tell you from us sensitive creatures, it's a real bitch sometimes; having to choose between sitting in our feelings and twisting one up, throwing one back, dying unarmed. In some ways, the drugs end up replacing you. It's true. Sad, but true. We worship them. Live for them. Sometimes even, die for them. They become our closest friends, and then at some point we have to let them go. So, in a way, getting sober is .. a kinda death. It's like killing your oldest and best friend, and maybe we're too sensitive for that." - William Banks talar med Gud i The Cleaner

Men det kanske är värt det. Det kanske är värt att stanna hos mig. För jag kanske är en awesome människa egentligen, under missbrukarpersonen, under missbrukarpersonen-som-precis-är-i-övergången-och-därmed-beter-sig-totalt-galet-personen. Där kanske det finns en asbra människa som alltid skulle ställa upp för dig. Kanske.