Kiss the future (dag 105)

Saker att se fram emot har alltid varit något jag var tvungen att ha för att orka andas. Nu har jag nog en del att se ifram emot. Mestadels är det saker jag inte har en aning om än. Som hur mitt liv ser ut om tre månader. Om tre månader har jag levt utan piller i mer än halvår. Det är ju faktiskt en stor grej. Jag är alltså väldigt bestämd på att jag ska ta mig till ett halvår. Efter det ett år. Jag kommer väl få hålla på så i all tid och otid för att motivera mig själv på något vis.

Ibland kommer suget. Bara sådär. Men jag saknar inte det. Jag saknar inte paniken. Att mitt lugn var så beroende av vita små piller. Att jag aldrig fann en lugn stund utan dom. Nu händer det att jag kommer på mig själv med att slappna av, känna mig lite tillfreds. Ibland. Men det är precious moments. Men bara att få vara den biten mer independent ger mig ork att klara bryta mig loss från alla möjliga underliga saker som har jobbiga grepp på en, utan att man vet om det på nåt vis.

Framtiden. Det är snart jul. Det ger jag blanka fan i. Ingen jävel får nån julklapp av mig. Jag försöker vara en lugn och harmonisk människa (haha!), då hjälper inte julen mig ett jävla poop. Så nej. Sen är det nyår. Ja det kanske blir ett helt tokigt äventyr det också? På något vis brukar ju alltid nyår se rätt stört ut för mig. Det var den där gången med polisen. Och den där långa promenaden på många många kilometer rätt ut i smålands skogar, i nästan 20 minus. Då när jag och alla andra på festen höll på att bli dödade minst 3 gånger var, av samma jäkla dumskalle. Jag förvånas fortfarande när jag tänker på hur lite hjärna han måste haft.

Sen är det 2010. Hej. 25 år. Tjugofem. Jag hoppas jag fortfarande lever. Att fylla 25 vore rätt coolt att klara, när man nästan dött så många gånger som jag nästan dött. Jag är lite rädd. 25, då ska man ha gjort det och det och det, man ska ha jobb, bil, lägenhet, gärna en äkta make, och tre kids. Kanske är därför min åldernoja håller sig så låg ändå. Jag är verkligen inte där i skallen. 25, haha. Som om. 21? Max. Det var där tiden stannade och brusade bort.

Sen är det Sweden Rock i juni. Börjar bli standard nu. Och det går inte byta bort, det går nog inte att skita i. Det är och förblir himmelriket på jorden. Musik och sol.

Men det är alla småsaker emellan som jag är mest nyfiken på. Hurdan kommer jag bli? Hur kommer jag må? Vad kommer jag göra? Vilka människor kommer finnas omkring mig? Hur kommer Eirah bli? Kommer jag någonsin klara av att vara nöjd ensam? Jag undrar. Och jag vill inte ha några svar i förväg. För det är ju lite hela grejen. Att ta reda på allt det där.

Jag är ganska glad. Eller nu ska vi inte överdriva, det är vinter. Jag mår ganska bra, i huvudet. Faktiskt. Hur stört är det?