Words of wisdom (dag 70)

Det är underligt hur jag förväntar mig att dessa dagar ska vara nåt särskilt. Bara för att det är en nolla på slutet. Tänk vad coolt när det är tre nollor efter!
På något vis har räknandet av dagar hållt mig uppe. Men jag vet att jag har alldeles för höga förväntningar på dag 90. Som om allt skulle sluta vara jobbigt för att det gått tre månader. Men det är halvvägs till ett halvår, och på ett halvår skulle jag ju ändå vara ganska okej?

Jag känner mig ganska okej ändå, redan. Jag har inga seriösa tankar på att jag vill falla tillbaka. Inte ens när saker är skit. Det är då jag stannar upp och tänker "Gud vad du är duktig nu som klarar av detta utan sinnesförändrande substanser Josephine!". Ja, jag peppar mig själv genom att tilltala mig själv med namn. Men det är ganska okej.

Faktum är att det mesta är rätt poopigt just nu. Jag är klen för min nedrans infektion. Jag är förvirrad för att jag har noll koll på mig själv och vad jag vill eller vem jag är. Allt runt omkring är ett stort kaos. Jag är ett kaos. Och till råga på allt är jag i väldigt stort behov av möbler (vem vill skänka mig en säng?). Men jag känner i alla fall att jag lever och det är en underlig och ganska berusande känsla i sig. Och varje gång jag går igenom nåt jobbigt så gör jag det snyggare än gången innan. Jag lär mig! Och jag lär känna mig själv mer och mer hela tiden, för varje jobbig sak jag klarar så fattar jag nåt nytt.

Alla problem är problem och inget mer, egentligen. Men det är andra problem än de förut. De som var onaturliga. Sånt man inte är gjord för att behöva tänka på. Men vanliga mänskliga problem är sådant som man alltid kommer ha. Och jag tänker alltid att alla går igenom sin skit. Min är inte så speciell. Och jag gillar min skit. För den är min och den påminner mig om hur lätt det är att leva normalt om man jämför. Men man kanske måste ha vulkanräserskit för att tycka det. Jag uppskattar omskakningen hur som helst. Jag uppskattar dessa förvirrade känslor för jag har tamigfan saknat dom!

Jag försöker just nu lära mig att inte brusa upp. Att centrera mig själv och inte bli tokigt förbannad när det inte är någon idé. Att stanna och tänka. Det är inte alltid lätt. Jag är en jäkla bitch rätt ofta, det försöker jag tona ner lite. Men det är inte lätt det här. Att lära mig att backa är svårt. Jag är lite av en ångvält när jag är förbannad och när nåt går emot det jag verkligen tycker är rätt. Men ibland är det faktiskt ingen idé. Man kan skrika, sparka och slåss hur mycket man vill och det kommer inte leda någonstans, och då är det bara slöseri på min energi som är ganska värdefull. Så jag försöker att vara lugn. Vilket skämt! =D (Ja, jag förärade bloggen med en smiley, för en gångs skull, jag inser att min sarkastiska ton inte är lätt att urskilja alla gånger. Tips: Jag är alltid sarkastisk mer eller mindre).

Idag nynnar jag på en klassiker från 1970, dagen till ära. Den passar bra också. The Beatles finaste Let it be. För det är ju precis det jag måste lära mig.