Your struggle to be free (dag 50)

Hade jag inte haft feber hade jag sprungit runt idag och skrikit av lycka. Och jag hade firat mig själv och så hade jag talat om för mig själv hur jävla bra jag är. Okej, det sista gör jag hela tiden. Men vi firar med ett citat direkt från Österrike, idag, damer och herrar: The great Tii said (om att charma folk):

"Det är bara att lova guld och gröna skogar,
sen att man bara har ett kalhygge att erbjuda är ju inte relevant!"

Så 50 dagar, det känns som en hel livstid. 50 dagar är ingenting egentligen. Mot hur många dagar jag slösat. Men på 50 dagar har jag hunnit med så mycket och jag har mått väldigt bra många stunder. Stunder jag inte skulle byta mot några piller i världen, oavsett hur mycket jag vill ha dom när jag inte mår bra.

Dagens tema är ungefär "Vem är Elwah?". En fråga jag ställer mig väldigt konstant nu för tiden. Jag inser att jag inte alls är lika häftig som förut. Jag är en tönt. Jag känslostormar konstant, nog för att det säkerligen tonar ut sig med tiden. Jag reagerar inte på samma sätt på saker längre. Kanske för att nu känns det. Det gjorde det inte förut. Det är inte svårt att vara häftig när man är död.

Minnen gör en till den man är, känslan i minnet ganska viktig dock. Så även om jag minns vad jag tyckte och vad jag tänkte så känns inte alla dom sakerna rätt längre. Förut kunde jag säga rakt ut vad jag tyckte. Jag vill vara en person som kan det. Men nu är det inte lika lätt att vara ärlig längre. Speciellt när det jag måste säga till folk sårar dem. Och det är inget jag vill göra. Men jag kan aldrig kompromissa mig själv heller, så att det är jag som lider genom att vara tyst. Det funkar inte riktigt för mig. Det får vara ganska extremt för att jag ska backa och lida i tysthet. Så hur jobbigt det än känns nu, så försöker jag säga det jag känner.

Det som skrämmer mig är att även om jag ser ut som vanligt, rör mig som vanligt, uttrycker mig som vanligt, så är det inte jag. Och jag är rädd att folk inte accepterar förändring. Inte så snabbt. Jag förstår att det är svårt att hänga med. Det är svårt för människor omkring mig att inte se mig som de alltid gjort. Och det är inte underligt. 50 dagar för mig är en evighet. 50 dagar för alla andra är en blinkning.

Jag är väldigt rädd för att jag inte ska vara den personen de faktiskt vill att jag ska vara. Att jag inte ska vara den vännen, den dottern, den systern, flickvännen som de älskar. Men, jag tittar på det som var jag och undrar hur man kunde älska det där. Men tydligen gjorde folk det. Själv tittar jag bara tillbaka och tänker att jag inte tänker vara henne, aldrig mer. Jag skäms för vad jag gjort, mot den är faktiskt är jag. Som ligger så djupt begravd att jag får gräva varje dag för att veta vad jag känner, vad jag tycker, hur jag är, hur jag reagerar.

Go spread the news, oh and don't forget your shoes
It's going to be a long walk. And you know what you could lose
.. When you've got mountains to move

Oavsett hur jag är när jag är någorlunda färdigbakt så är det så mycket bättre än det jag var. Och tanken (nu kommer det en sån där elak grej) på att ändringen kan få folk att vända mig ryggen får mig att känna att då är det lika bra. Om de gillar det där mer än mig så har de bara bad taste och är inte människor jag borde omge mig med. Men alla omkring mig verkar göra sitt bästa för att ge nya jag en chans. Och jag är väldigt tacksam för det.

Bloggtitel från:
50 ways to leave your lover - Paul Simon

Soundtrack:
Mountains to Move - Gavin DeGraw, Free