Rubik's cube (dag 54)

Jag är ett levande mysterium, för mig själv. Jag litar inte ett apslem på mina egna känslor. Mina tankar är så snabba att jag inte hänger med. "Ah shit vad kul detta är!", "Röda gardiner kanske?", "Synd att Nicklas åkte ut..", allt detta på en sekund. En sekund. Så hur ska jag veta vad mina känslor säger om saker och ting? Hur ska jag veta om jag reagerar på ett normalt sätt? Hur ska jag veta vad jag vill med allt i mitt liv? Hur ska jag veta vem jag vill vara? Hur ska jag veta någonting när jag inte kan lita på min egen magkänsla? Jag har alltid litat på den. Men nu kan det svänga på en sekund, det kan svänga flera gånger på en sekund. Jag hatar att jag inte kan lita på mig själv.

Jag vet en sak nu: jäveljäveljävel vad jag skulle ge för lite brus nu. Bara lite. Ett piller, ett enda och jag skulle falla ner på knä och tacka gudarna och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag vill ut och skrika. Ge mig, ge mig, ge mig. Jag har inte ens en jävla Atarax att ta till. Jag hatar när ångesten snärjer mig, kväver mig och varje muskel spänner sig som en tonåring på anabola. De spänner sig för att det känns som jag ska falla sönder. Hela kroppen kämpar för att hålla ihop mina molekyler. De vill fly. Åt alla håll. Varsitt håll. För de orkar inte med varandra. Det är som ett slagfält. Hela min kropp och hela mitt sinne är ett stort jävla krig. De kan inte fly från varandra, så då slåss de istället.

Det ironiska är att det känns som att jag inte kan tänka klart.. utan piller. Verkligheten talar dock om om skillnaden. Att jag tänker nu. Och jag tänker förmodligen för mycket. Ganska uppenbart att det kändes klart med piller. Fanns ju inte en tanke som kunde störa. Nu är dom för många. Och allt är jävligt diffust. Jag bara saknar idag.