.jpg)
Kaos. Det är kaos. Inte nödvändigtvis ett dåligt kaos. Inte heller alltid bra. Men det är alltid kaos. Och på nåt sjukt och vridet vis älskar jag kaoset. Jag älskar när det gör ont. Och jag älskar när jag får skratta. Och jag skrattar så sjukt mycket! Åt allt roligt. Jag kan inte ens börja beskriva alla sjuka grejer som jag ser omkring mig, alla roliga kommentarer folk fäller, hur kul det är när någon säger fel eller snubblar. Jag ser så mycket mer nu. Jag tittar mig omkring och jag fascineras av att jag har blivit äldre. Alla som är under 20 känns väldigt små. Hur blev det så? Det gör mig inget har jag insett. Att åldras känns som en bra grej. För vad är motsatsen? Att inte leva. Och det är inte ett alternativ.
För det är därför jag gör detta. Jag har undrat många gånger själv. Men jag tror det är för att jag väljer livet. Och jag levde ett väldigt isolerat liv med mina piller. Jag var en ensam människa. Och jag trodde jag var sådan. En ensamvarg. Men nu upptäcker jag massa nya och märkliga saker med mig själv. Jag är en sjukt social typ. Och jag blir lätt uttråkad (extra lätt nu i början). Jag måste ha saker att göra, minst en grej om dagen som ska innebära att jag lämnar hemmet för annat än promenad med Eirah. Jag tror att jag är rätt fantasifull egentligen. Jag verkar ha väldigt lätt att känna av människors känslor. Detta är saker jag inte visste om mig själv.
När vi var i stan förut, jag, Ika och Klara så diskuterade vi hur kul det är att ha fel uppfattning om folk, alltså när man upptäcker att dom är rätt awesome fast man trodde att dom var raka motsatsen. Jag har haft en felaktig uppfattning om mig själv i flera år. Jag har trott att jag måste sova extremt mycket på nätterna. Utan piller (och utan infektioner så klart), så klarar jag en dag med 6 timmars nattsömn. Det är ju ingenting! Innan sov jag 12 timmar och jag var fortfarande trött. Snacka om tidsvinst. Och den vinsten behöver jag, för jag har en hel del att ta igen. Jag har trott att jag var en ganska känslolös människa, som inte brinner för något eller någon. Jag brinner för allt nu. Jag tycker mer om människor helt plötsligt, jag känner deras känslor på ett sätt jag hade glömt att jag kunde, jag älskar mina systrar mer än förut (trodde jag inte var möjligt). Jag blir mycket mer upprörd för orättvisor nu. Jag skrattar mer åt saker som är roliga. Det är kaos. Helt kaos.
Och jag älskar det. Jag älskar att få lära känna mig själv. På riktigt. Och det är inte så skrämmande heller. Mest spännande. Som ett litet äventyr. Även om nåt gör mig arg så är det något som har väckt den känslan och bara känslan i sig är lite galen. Och jag älskar galet. Tills allt brister och jag blir galen på riktigt i några minuter. När all sans och logik försvinner och jag känner det, hur tankarna blir ologiska och alldeles för röriga för att jag ska kunna hantera dem. Stress och rastlöshet, det är de saker som gör att galenskapen kommer. Och när den är i antågande finns det inget jag kan göra. Jag kan hoppas att jag i tid hinner ta en atarax och att den håller galenskapen borta, i alla fall lite.
När det är försent, det har hänt ca 5 gånger sedan jag slutade, så försvinner allt som är jag. Någon annan tar över och jag tittar förundrat på och undrar vem denna galenkvinna är, och varför hon inte är nedbunden på ett mentalsjukhus old school. Det är som att se en galenkvinna från tv. Inte en riktig person. För inte går det att ena sekunden vara helt normal och sansad och till och med en ganska klok och stadig människa (vill jag tro), till en helt outtacontrolpsychochick on wheels.
Kontroll, det är något jag tror alla vill känna, att man åtminstone har kontroll på sig själv. Men jag tror att alla tappar den ibland. Och man kanske super sig full och gör bort sig. Eller börjar skrika på någon. Eller kasta grejer. Eller börjar slåss. Jag super inte och gör bort mig när detta händer, för då har jag ännu mindre kontroll. Men jag gör allt det andra, på en och samma gång. Jag skriker rätt ut i luften (ny grej för mig, har aldrig hänt förut), jag kastar saker och jag slår (mig själv för oftast är det ingen annan där). Och kolla. Slå. Sig. Själv. I. Ren. Frustration. Och. Ilska. Det är inte friskt. Det är galet. Det är sånt galenkvinnor på instutitioner gör! Inte jag. Efteråt är allt ett blurr och jag minns knappt vad jag gjort eller varför eller hur. Men nu sitter jag här med en ömmande hårbotten efter all stryk jag gett mig själv och undrar varför crazy lady inte sitter inlåst. Hon misshandlade mig fan! Det känns så. Som att någon annan tog ut sin skit på mig. Nej. Jag är galen.
Förutom dessa gånger så har det varit okej och ibland till och med väldigt bra. Jag känner att ett utbrott i veckan, som varar några minuter, inte är nånting nästan. Och det kommer tydligen bli bättre. Skulle det bli oftare får jag väl söka akuthjälp.. Jag är bara rädd att de tänker "Ja, ett psykfall, henne ger vi benso!" och att jag inte ska kunna säga nej. Hade jag kunnat skaffa mig en stämpel i pannan med texten "Do not feed the addict" eller nåt så hade jag gjort det. För då hade jag sluppit säga det själv. Slippa få alternativet att ljuga om det (för gudarna ska veta, och de gör de säkert redan, att jag kan ljuga om det), slippa få välja att misslyckas. Å andra sidan känns det inte som det är världens vinst heller om det inte är jag som tackar nej och kan stå emot.
För poängen är väl att jag ska vilja detta? Och det gör jag ju. Men inte när jag är galen. Då vill jag inte. Då vill jag ge upp. Och jag hatar maktlösheten i det läget. När jag (denna jag som inte är galen) bara ser på när galen-jag rasar ihop och tänker springa iväg med min kropp och ge upp. Och när galen-jag misshandlar normal-jag till en killerhuvudvärk som varar i ett dygn. Då är jag maktlös och jag har inte kontroll. Då är jag inte okej.
Men den glada nyheten är att jag oftast kan säga att jag är okej. Inte nära hur jag har planerat att må. Men okej, och det är sjuhelvetes mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på alldeles nyligen.
För det är därför jag gör detta. Jag har undrat många gånger själv. Men jag tror det är för att jag väljer livet. Och jag levde ett väldigt isolerat liv med mina piller. Jag var en ensam människa. Och jag trodde jag var sådan. En ensamvarg. Men nu upptäcker jag massa nya och märkliga saker med mig själv. Jag är en sjukt social typ. Och jag blir lätt uttråkad (extra lätt nu i början). Jag måste ha saker att göra, minst en grej om dagen som ska innebära att jag lämnar hemmet för annat än promenad med Eirah. Jag tror att jag är rätt fantasifull egentligen. Jag verkar ha väldigt lätt att känna av människors känslor. Detta är saker jag inte visste om mig själv.
När vi var i stan förut, jag, Ika och Klara så diskuterade vi hur kul det är att ha fel uppfattning om folk, alltså när man upptäcker att dom är rätt awesome fast man trodde att dom var raka motsatsen. Jag har haft en felaktig uppfattning om mig själv i flera år. Jag har trott att jag måste sova extremt mycket på nätterna. Utan piller (och utan infektioner så klart), så klarar jag en dag med 6 timmars nattsömn. Det är ju ingenting! Innan sov jag 12 timmar och jag var fortfarande trött. Snacka om tidsvinst. Och den vinsten behöver jag, för jag har en hel del att ta igen. Jag har trott att jag var en ganska känslolös människa, som inte brinner för något eller någon. Jag brinner för allt nu. Jag tycker mer om människor helt plötsligt, jag känner deras känslor på ett sätt jag hade glömt att jag kunde, jag älskar mina systrar mer än förut (trodde jag inte var möjligt). Jag blir mycket mer upprörd för orättvisor nu. Jag skrattar mer åt saker som är roliga. Det är kaos. Helt kaos.
Och jag älskar det. Jag älskar att få lära känna mig själv. På riktigt. Och det är inte så skrämmande heller. Mest spännande. Som ett litet äventyr. Även om nåt gör mig arg så är det något som har väckt den känslan och bara känslan i sig är lite galen. Och jag älskar galet. Tills allt brister och jag blir galen på riktigt i några minuter. När all sans och logik försvinner och jag känner det, hur tankarna blir ologiska och alldeles för röriga för att jag ska kunna hantera dem. Stress och rastlöshet, det är de saker som gör att galenskapen kommer. Och när den är i antågande finns det inget jag kan göra. Jag kan hoppas att jag i tid hinner ta en atarax och att den håller galenskapen borta, i alla fall lite.
När det är försent, det har hänt ca 5 gånger sedan jag slutade, så försvinner allt som är jag. Någon annan tar över och jag tittar förundrat på och undrar vem denna galenkvinna är, och varför hon inte är nedbunden på ett mentalsjukhus old school. Det är som att se en galenkvinna från tv. Inte en riktig person. För inte går det att ena sekunden vara helt normal och sansad och till och med en ganska klok och stadig människa (vill jag tro), till en helt outtacontrolpsychochick on wheels.
Kontroll, det är något jag tror alla vill känna, att man åtminstone har kontroll på sig själv. Men jag tror att alla tappar den ibland. Och man kanske super sig full och gör bort sig. Eller börjar skrika på någon. Eller kasta grejer. Eller börjar slåss. Jag super inte och gör bort mig när detta händer, för då har jag ännu mindre kontroll. Men jag gör allt det andra, på en och samma gång. Jag skriker rätt ut i luften (ny grej för mig, har aldrig hänt förut), jag kastar saker och jag slår (mig själv för oftast är det ingen annan där). Och kolla. Slå. Sig. Själv. I. Ren. Frustration. Och. Ilska. Det är inte friskt. Det är galet. Det är sånt galenkvinnor på instutitioner gör! Inte jag. Efteråt är allt ett blurr och jag minns knappt vad jag gjort eller varför eller hur. Men nu sitter jag här med en ömmande hårbotten efter all stryk jag gett mig själv och undrar varför crazy lady inte sitter inlåst. Hon misshandlade mig fan! Det känns så. Som att någon annan tog ut sin skit på mig. Nej. Jag är galen.
Förutom dessa gånger så har det varit okej och ibland till och med väldigt bra. Jag känner att ett utbrott i veckan, som varar några minuter, inte är nånting nästan. Och det kommer tydligen bli bättre. Skulle det bli oftare får jag väl söka akuthjälp.. Jag är bara rädd att de tänker "Ja, ett psykfall, henne ger vi benso!" och att jag inte ska kunna säga nej. Hade jag kunnat skaffa mig en stämpel i pannan med texten "Do not feed the addict" eller nåt så hade jag gjort det. För då hade jag sluppit säga det själv. Slippa få alternativet att ljuga om det (för gudarna ska veta, och de gör de säkert redan, att jag kan ljuga om det), slippa få välja att misslyckas. Å andra sidan känns det inte som det är världens vinst heller om det inte är jag som tackar nej och kan stå emot.
För poängen är väl att jag ska vilja detta? Och det gör jag ju. Men inte när jag är galen. Då vill jag inte. Då vill jag ge upp. Och jag hatar maktlösheten i det läget. När jag (denna jag som inte är galen) bara ser på när galen-jag rasar ihop och tänker springa iväg med min kropp och ge upp. Och när galen-jag misshandlar normal-jag till en killerhuvudvärk som varar i ett dygn. Då är jag maktlös och jag har inte kontroll. Då är jag inte okej.
Men den glada nyheten är att jag oftast kan säga att jag är okej. Inte nära hur jag har planerat att må. Men okej, och det är sjuhelvetes mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på alldeles nyligen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar