Dirty Harry in da house (dag 44)

Jag tror att jag kommer orka städa idag. Faktiskt. Det känns som att jag kommer orka. Ska bara sluta må illa efter antibiotikan. För jäss, jag har fått tillbaka min fina älskade infektion. Nionde gången i år. Inte illa faktiskt. Denna gången stör det mig mer, för medan jag trappade ner så var allt redan skit ändå, så att jag var dubbelt så klen, hade konstant astma och feber märkte jag inte direkt av på det viset. Det spelade ingen roll då.

Men när saker började vända efter nedtrappningen och jag började känna mig bättre både fysiskt och och psykiskt hade jag dagar där jag kunde känna aha! Det är så här det är att vara en frisk och normal människa! (Okej, 'normal' är relativt, jag kommer ju aldrig direkt sluta sitta i rullstol, men för mig är ju det ett normalläge). Jag var och tränade första gången då när jag faktiskt var helt frisk och jag orkade mycket mer än jag trodde. Andra gången jag tränade orkade jag knappt hälften. Och förra gången tvingade jag mig att orka boxas lite. Jag vet att man inte ska anstränga sig med infektioner och sånt men om jag inte hade boxats hade mitt huvud exploderat.

Det verkar gå lite hand i hand, huvudet och kroppen. Den där dagen, när jag tränade och var frisk var den bästa dagen jag har haft på flera år. Jag vill ha fler sådana dagar. Och jag insåg att det är nog inte så underligt att nedtrappningen var så jävla jävlig eftersom jag har varit sjuk nästan konstant. Det gör ju inte en direkt mer pepp kanske, även om man inte riktigt lägger märke till att infektionen tar så mycket på ens krafter. Men nu märks den, väldigt väl. Bara hoppas att antibiotikan gör någon nytta nu.

Jag känner mig ganska samlad när det kommer till att leva utan piller. Jag trodde det skulle uppta varje tanke jag hade för evigt. Men det gör det inte, otroligt nog. Att vakna upp och inte ta dagens första är inte svårt. Det är så lätt så att jag glömmer ta de mediciner jag verkligen borde hålla koll på. Det är inte så bra kanske. Jag trodde att varje gång något inte blev som jag ville så skulle jag tänka att piller kunde rädda mig. Varje gång något blev jobbigt. Men faktiskt inte. Jag tänker på dem mindre och mindre. Och jag är väldigt tacksam för det.

Det betyder inte att detta är lätt. Inte ens lite lätt. När tankarna på piller skingras så dyker det upp nya, och jag kan inte sortera dem. Jag har ingen aning om nånting. Hela mitt inre är ett kaos, för jag vet fortfarande inte riktigt vad som är jag och vad som inte är jag. Jag vet inte vad en del känslor betyder när de dyker upp, för jag har glömt. Jag försöker lära mig att få lite rutin. Lära mig att fixa saker. Lära mig att leva. Det är det svåra nu. Men om det blir lättare och lättare att leva utan piller så borde det bli lättare och lättare att leva med mig själv och den jag är, eller håller på att bli. Jag har inte fått några mer sådana psychochickutbrott heller, bara vanliga utbrott där jag inte skrämt skiten ur mig själv. Om jag bara stannar upp och försöker analysera känslor som ramlar över mig. Jag stannar upp, analyserar och arkiverar för nästa gång. Det verkar fungera ganska bra.

Det här går fint! Om jag bara kunde få tag i en pickadoll och skjuta den förbannade infektionen in tha face!

"I know what you're thinking. Did he fire six shots or only five? Well, to tell you the truth, in all this excitement, I've kinda lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya punk?" - Harry Callahan, Dirty Harry