The unattainable (dag 26)

Inte lika bra dag. Det tar tag i mig. Och ibland skäms jag. Bara för att jag är jag. Och jag är inget. Och jag tänker att jag inte hade brytt mig om bruset fanns där i mitt huvud. Och jag får ångest. För det är inte ett alternativ. Jag har inte direkt någon dealer att ringa. Så har det aldrig sett ut för mig. Och jag lever efter "There will be no falling apart right now - failure is not an option".

She seemed dressed in all of me - Stretched across my shame
All the torment and the pain - Leaked through and covered me

Raslösheten har gnagt i mina händer och armar hela dagen. Orken har varit noll. Jag får inte sova för jag är varm och trasslar in mig i täcket. Vaknar och flåsar som tok. Drömmer mardrömmar.

Tillslut fick den tag i mig totalt. Och så fick jag sjukt ont i mina händer. Och det påminner mig en hel del om abstinensvärken. Det känns lite likadant. Och rastlösheten är som myrorna. Och vad hjälper? Piller. Vad tänker man på då? Piller. Piller. Piller.

I'd do anything to have her to myself - Just to have her for myself.
Now I don't know what to do - I don't know what to do
.. When she makes me sad.

Ångesten över saknaden river. Och jag tänker att nu skulle jag ju vara stark. Jag skulle inte falla ihop. Men jag vet att det inte är nåt jag kan välja. Jag kan välja att resa mig igen efter. Jag kan inte välja att inte sakna. Jag kan bara välja att lipa och låta det gå över. Eller ta projektet att få tag i piller. När jag väl skulle lyckats med det, för skulle jag, då skulle jag inte vilja ha. För det svänger fort. Suget. Det är där, och byggs på. Man tror att det tänker stanna alltid. Men precis när man får panik och bryter ihop. Släpper spärren och börjar böla. Då tonas det ut. Och jag har vunnit. Men ett fel, ett enda problem som jag inte vetat hur jag skulle hantera, så hade skiten vunnit.

She is everything to me - The unrequited dream
The song that no one sings - The unattainable.
She's a myth that I have to believe in
All I need to make it real is one more reason.

Jag kämpar för att hålla ihop mig själv. För att tona ner mig själv och min ångest. Men tillslut är det där i alla fall. Och det är nog lika bra. När jag kvävs av snorlipen. Och samlar ihop bitarna. Och jag vägrar vara hon den där som misslyckas. Som inte tar sig ur skiten. Jag vägrar vara ingen. Jag har drömmar och suget står ivägen. Men om jag håller ut nu så kommer det bli bättre. Jag ska bara lära mig att ett ihopfallande inte innebär ett misslyckande. För panikutbrotten innebär inte att jag knaprar piller. Jag hyperventilerar och skriker istället för att ta piller. Och vad som helst är bättre än piller.

But I won't let this build up inside of me - I won't let this build up inside of me.

A catch in my throat, choke,
Torn into pieces, I won't. No.

I don't want to be this but..
I won't let this build up inside of me.. won't let this build up inside of me.

Om jag bara släpper på fasaden lite oftare så kommer jag nog inte explodera på samma sätt. Jag ska lära mig att hantera suget. Ångesten jag får av suget. Ångesten jag får av saknaden. Jag saknar lugnet så otroligt mycket. Jag kan inte ens beskriva det. Någonstans vet jag att jag helst aldrig mer ska uppleva just det lugnet utan hitta ett annat lugn. Men någon annanstans i mitt huvud hör jag en röst som vägrar inse att den har förlorat. Den säger åt mig att när jag väl få uppleva det igen. När jag väl får piller igen så kommer lugnet vara tusen gånger så underbart. Som i början, igen. Som att vara nykär. Men det är en fantasi. Fantasiförnekelsen. Missbrukarjävulen som inte förstår att kriget är över och detta är uppstädningen av liken. Nu brinner eldarna och sorgen efter dom som inte klarade sig är här.

She isn't real -I can't make her real.
She isn't real - I can't make her real.

Jag tror jag ska göra om mitt motto till:
"It would be alright to fall apart right now
But failure is still not an option"

Soundtrack:
Slipknot - Vermilion, Pt 2 (Vol 3: The Sublimial Verses)