Små glädjeskutt i rätt riktning (dag 23)

Fan vad stört. Jag mår bra idag. BRA! Det har inte hänt nåt särskilt. Jag bara vaknade och mådde bra. Kanske för att jag somnade med en känsla av trygghet och tankar om att det här kommer bli bra. Det kommer ta tid, men skit samma, det här kommer bli bra.

Det har gått tre veckor och två dagar. Snart har det säkert gått tre månader. Och sen ett halvår. Och om ett halvår ska jag vara en fungerande människa. Det är mitt mål. Att få fylla 25 och känna att livet inte är förstört och att jag lever.

Varje millimeter i rätt riktning ger mig små glädjekickar. Det räcker med så otroligt lite för att hoppet ska fara upp i taket. Och jag känner saker jag inte kunde känna för två veckor sen. För en enda vecka sedan var dagarna fyllda av ångest och rädsla och jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna vara lycklig igen. Jag trodde inte jag skulle få känna mig fri. Men idag känner jag allt jag trodde jag aldrig skulle få uppleva igen. Jag känner mig lite hög på livet.

Och just nu tänker jag att om jag aldrig hamnat i helvetet så skulle det inte kännas så här bra. Att finna glädje i så lite som ett lite bättre dag än den före är sjukt stort. Och det känns nästan värt det. Jag känner mig tacksam för skiten. För annars hade jag aldrig uppskattat en dag som den här.

Nu ska jag träffa min sjukgymnast. För jag ska börja träna. Naturligt antidepp och allt det där (fick order av ssk C på beroendeenheten). Och jag ska göra allt för att må bra med så lite mediciner som möjligt. Jag tycker inte det är kul att träna. Det har jag aldrig tyckt. Men det är petitesser, för om det gör mig bättre så ska jag göra det. Vad är lite träning mot allt annat som varit? Har jag tagit mig igenom det så kan jag göra vad som helst. Skit, nu drabbades jag av storhetsvansinne igen!