.. Silence (dag 6)

Äntligen är denna skitdag över. Jag har blivit stressad och lite pressad. Inte ätit och inte sovit klar. Irritationen var ett faktum. Bitchigheten lika så (sorry about that lillasyster). Fick hur som helst handlat, en tripp till stan var nog det som gjorde att jag inte självdog av tristess. Faktum var att jag skrämde mig själv med tankar om att det vore skönt att bara .. dö. What the fuck liksom?! Jag säger ju att jag inte vet vem jag är längre.

Jag förstår inte riktigt varför någon slags depression slängde sig på mig i samma sekund som jag slutade med kodeinet. Kanske nån slags undermedveten sorg kanske? För jag känner mig oftast rätt nöjd med att kunna räkna dagar. Dagar utan piller. (Okej, inte helt utan piller. Utan piller med knark i).

Jag. Mitt medvetna jag. Det aktivt tänkande jaget.
Missbrukarjävulen. Det undermedvetna jaget. Som smyger in idéer och känslor utan att förvarna mig.

Jag har inte, en enda gång under nedtrappningen, tänkt att detta inte varit värt det. Att det inte är detta jag vill. Att det vore bättre att fortsätta som jag gjorde. Inte jag. Men missbrukarjävulen viskar idéer och jag drabbas av sug och känslan av att bara vilja ge upp ibland. Som jag kan avvärja med aktiva tankar och aktiva val. Jag kan stå emot. Just nu. Jag är ganska rädd att tristessen ska bryta ner mig. Samtidigt är jag för jävla trött för att bryta tristessen. Jag vill ha semester nu. Inte ha en jävla massa olika tider att passa på vårdcentral, beroendeenhet, sjukhus, habilitering. Jag vill vila. Och spela Aion.

Men jag har aldrig känt att jag vill tillbaka. Inte detox just to retox. Hade detoxen varit över på en vecka, ja då kanske jag hade känt att jag kunde gå tillbaka för att få en extra kick. Men 10 månader. Mer än 10 månader. Aldrig att jag slänger den fighten i sjön. Jag har klarat ett battle nu. Men the war är far från over. Och 6 dagar är nog ingenting för de flesta. Men veckan har sniglat sig fram. Den här veckan har varit den längsta månaden i mitt liv. Men i efterhand känns det som om den bara flöt förbi. Tid är en underlig grej. Det känns som man bör ta vara på den. Därför är det inte värt en retox. För om jag klarar 6 dagar, så kan jag klara 6 månader. Och det är mitt mål. Förmodligen kommer jag då sätta ett mål 6 år i framtiden. Höhö, 666. The number of the missbrukarjävel!

Jag behöver inte höra att jag kan göra detta. Jag vet redan det. Jag har aldrig tvivlat på min egen förmåga. Jag vill bara må bra. Och just nu går det så fort upp och ännu fortare ner att jag blir åksjuk. Jag är inte van vid mitt humör. Jag skrattar som en galning en stund och är vansinnig nästa. Dessutom har jag börjat prata väldigt aggressivt med mig själv, och det känns lite underligt. Jag har alltid pratat med mig själv när jag blivit stressad och arg. Men inte på det här viset. Och jag mår verkligen inte bra av alla dessa känslor, how do people do it?!
Tack gode gud att jag ska till ssk C på torsdag.

It truly makes the most beautiful music
Everything it has to give
It's everywhere hiding the listener
Without it I could not live
.. Silence

Jag har gjort en huslig grej idag! Jag har vikt tvätt. Mm, impressive. Jag har gått runt i tystnat också. Jag har vågat känna efter lite. And I didn't like it one bit. Men jag behöver tystnaden ibland. Jag vet det. För jag stänger ute allt med musik. Och det kommer bara tillbaka för att bita mig i rumpan senare. Så jag tvingade mig. Men det var svårt när Rob hade städmani. Min lugna måndag i soporna! Ja, jag vet jag är så löjlig. Det är bara det att jag är så van att veckodagarna är mina dagar. Mina ensamma dagar. Och trots att glasväggen håller på att ramla sönder (den som skiljt mig från alla runt omkring mig under pillertrill), och det där att jag under missbruk haft en minskat behov av kontakt med folk omkring mig, så är jag lite samma 11 (wohoo). Jag behöver min ensamhet.
Så när jag vaknade och insåg att Rob inte var på jobbet så blev jag stressad. Jag blev ännu mer stressad när han satte igång med tvätt och grejer. Jag måste ta det lugnt när jag har gått upp. Det bara är så. Jag vill bara sitta i pyjamasen och vakna till liv. Jag vill inte sitta och se honom göra allt jag borde hjälpa honom med men vara för trött för att göra det. Då blir jag stressad och då börjar min dag riktigt kasst.