Poison kisses (dag 14)

One day we will run out of tomorrows
And yesterday's become the stuff our dreams are made of

Until today, I lived in the shadow world
Now heart is speaking, brain's defeated, independent thought deleted

Det har känts lite bättre, idag och igår. Lite mindre krypningar, lite mindre rastlöshet. Eller lite mindre hopplöshet. Inte kul eller lätt, inte ens lite bra. Men inte lika jobbigt att hålla ihop sig själv. Inte riktigt samma ansträngning för att stänga ute de där rösterna som gapar och skriker i huvudet på mig. Jag lyckas blockera ut missbrukarjävulen, ibland. Men det är en extrem mental ansträngning. Jag håller ihop mina molekyler. Allt för att inte flippa sådär som jag gjorde nån natt förra veckan. Det känns som det är mycket som pågår i mig. Kriget för det första. Med den där rösten som viskar i mitt undermedvetna hela tiden. Som ibland höjer rösten och ibland verkligen skriker med styrka.

One too many poisoned kisses
And I'm drowning in your deepest sea
I found my destiny, something I'm here for
I'm knockin' on my heaven's door.

Jag vet ju varför jag gör det här. Och oftast är det bara rastlösheten (jag har inget bättre sätt att förklara känslan) som jag måste kämpa mot. Ibland är det rejält sug. Ibland är det sorg och panik. Men jag vet oftast varför jag gör det här. Oftast.

Ibland tappar jag kontrollen. Som nu. Det är väldigt obehagligt för jag vet inte vad jag gör när det blir så. Sist var Rob jämte mig och stoppade mig när jag började slå mig själv i tinningen och säga "Tyst tyst tyst!". Denna gånger smög det på mig och jag hann inte med. Paniken och rädslan och känslan av att bara vilja bort. Det enda jag kunde känna var "Ge mig nåt, ge mig nåt, ge mig nåt. Vad som helst. Vad som helst. Vad som helst." Och jag mumlade det, till gud tror jag. Som om gud skulle hjälpa mig på den punkten. Och jag började slå med knytnävarna på mina armar. För myrkrypningarna ville inte sluta, och det gjorde ont (ja fråga inte mig om logiken att slå sig själv när det gör ont redan).

Fru Kodein sjunger för mig.

Why do you fear to long for my love, please be strong.
If your heart can hear a song, you can't go wrong.
So repose your trust in me, save this love, live and see
If the life beyond this dream is what you seek.

Fill your deepest wishes, come take my poison kisses
Life is too short, this golden hour lasts for a lifetime.

Och det enda jag ville inatt var att göra som hon vill. Jag vill så gärna ut ur mitt eget huvud. Ibland känner jag att jag faktiskt inte orkar detta. Att jag faktiskt inte vill orka detta. Jag vill ge upp. Jag känner allt detta, och ändå så har jag inget val. Jag har bestämt mig för detta och kan inte gå emot det beslutet, oavsett hur mycket jag ångrar mig på vägen. Och det sliter mitt hjärta i bitar. Sliter min ork i bitar. För ibland orkar jag inte. Och en timme lugn och ro.. Vad skulle jag inte ge för en enda timme lugn och ro.

Inatt orkar jag inte. Jag vill bara ha den där lugna stunden. Den där när alla problem är små, när jag är tillfreds. Jag har inte varit tillfreds på ett tag nu och det tar knäcken på mig. Jag måste ha ett annat sätt att känna mig så lugn och samlad på. Men jag vet inte hur jag ska hitta det sättet. Och då tappar jag all kraft. För jag vet inte. Och jag saknar det så fruktansvärt mycket. Det känns som någon dött ifrån mig. Det känns som mitt hjärta går i tusen bitar och som att det aldrig kommer bli bra. Och jag är medveten om att jag låter som en gnällig tonåring när jag säger så. Och jag vet också att det kommer bli bra. Nån gång. Jag vill bara att det ska vara nån gång nu och att mitt hjärta inte ska kännas så överkört och mosat.

Give me your poison kiss
Now, come night, I need my sleeping wish
Help me dream again, somehow
.. Kiss me now

Jag hoppas jag får sova inatt. Natten är förvisso nästan slut. Men att jag får sova nånting nu. Snart. Utan att drömma mardrömmar. Mardrömmar där Fru Kodein verkligen är min fru, en människa, fast läskig sådan. En som jag inte kan leva utan. Ja det är ju inte så svårt att tolka egentligen men det är obehagligt ändå. Eller när jag drömmer att jag har massa piller hemma och sen vaknar och inser att jag inte har några, inte heller kan jag få tag i några, och dessutom så vill jag egentligen inte. Det är paniken och missbrukajävulen som försöker övertala mig att jag vill.

Nej, snart ger jag upp. Alltså som i att försöka förklara det här. Jag kan inte ens förstå det själv, det finns för många aspekter och jag kan inte sortera upp vad som är vad och varför. Det går inte, hur ska ni förstå alls när jag inte förstår själv?

With your poisoned lips
Come night, I want my missing wish
Help me get one kiss, somehow
.. Hold me now

Det ironiska är att jag precis när helvetet bröt ut fick kommentaren "Du är den starkaste personen jag har pratat med! Eller hört talas om också. På något mysko sätt så ser jag ljusare på världen. Skall göra ett tappert försök att sluta låta små skitsaker styra humöret". Det var inte direkt så jag kände det. Men det skimmrade i alla fall till någonstans i huvudet. Jag lugnade mig när jag svarade också, så oavsett så hjälpte det mig. Jag blev lite glad, även om jag obviously inte orkar vara stark alltid. Men jag kände att jag kanske kan försöka lite till.

Sonata Arctica - No dream can heal a broken heart, The days of grace 2oo9