Plötsligt är du där (dag 20)

Min mamma brukar säga 'Det ljusnar där borta'. Och ibland 'Slit inte ditt hår i onödan, det hjälper inte att vara flintskallig'. Det är en klok kvinna!

Låten Lift me up av Kate Voegele (kvinnan of my dreams) har blivit lite som ett ledmotiv för allt jag gått igenom det här året. Men först nu börjar jag kunna se att den verkligen passar. Jag har väntat på den dagen. Och nu, när jag går in på tjugoförsta dagen känns den helt rätt.

This road is anything but simple
Twisted like a riddle, I've seen high and I've seen low
So loud, the voices of all my doubts
Telling me to give up, to pack up and leave town

Jag skrev att på dag 21 får det vara nog. Då ska jag inte tillåta mig själv att falla sönder hur som helst. Jag ska verkligen försöka må bra. Jag ska ha sörjt klart. Sen den dagen så har det varit helt okej. Med ett och annat sammanfall, som dock inte varat så länge. Jag vet att jag inte kan styra till hundra procent hur jag mår och hur jag kommer klara detta. Men jag tänker försöka. Det finns vissa grejer man kan kontrollera, och jag har alltid trott på the power of the mind, use the force och allt det där. Så jag tror faktiskt jag lyckats rätt bra.

Even so, I had to believe
Impossible means nothing to me

Jag har hållt mig sysselsatt. Jag har socialiserat mig. Jag har gjort saker. Och det mår jag bäst av så det tänker jag fortsätta med. Tiden har nog gjort sitt. Tre veckor, då börjar andra vanor sättas in. Gamla suddas ut. Jag saknar inte den där stunden lika ofta. Den där stunden på dagen (som först var många stunder), då jag fick sitta still och vara lugn. Stänga alla problem ute, för då fick jag piller. Nu när jag skriver om det så river det i mig av saknad. Men på dagarna gör det sig inte påmint på samma vis längre. Förut var det varje sekund. Nu är det nästan inte ens varje minut.

Somewhere, everybody starts there
I'm counting on a small prayer
Lost in a nightmare
But I'm here, and suddenly it's so clear
The struggle through the long years
It taught me to outrun my fears

Jag har min syster här, och när hon inte är i skolan så har jag ju alltid någon att prata med, ta en cigg med. Skratta med. Utan henne skulle detta vara plåga. Hon tar lite av lasten ibland, bär min packning en stund genom att få mig att skratta. Eller så åker vi till stan. Men vem går på stan med sin syrra liksom?! Det hörde vi någon säga, när vi var på stan, med just varandra. Det var underhållande, vi som springer på stan jämt.

Everything worth having
Comes with trials worth withstanding

Men det är en lång väg det här, och jag vet det. Jag vet att jag bara börjat. Och jag vet att det kommer komma gropar i gatan. Jag kommer fastna och jag kommer ramla. Men jag tar mig upp. För jag vill. Jag vill verkligen bara må bra. På riktigt.

So can you lift me up
Turn the ashes into flames
‘Cause I have overcome
More than words will ever say
And I've been given hope
That there's a light on up the hall
And that a day will come
When the fight is won
And I think that day has just begun

Looking up is not enough
No, I would rather rise above