I've got places to be, battles to win, a life to live (dag 4)

Så jag vaknade upp idag, lördag, och slogs av rastlöshet direkt. Att inte åka iväg och hämta piller känns underligt efter ett par dagar. Jag har ändå gjorde det varje vardag i minst 10 månader. Jag hade lite konstiga krypningar i kroppen och kände att om jag skulle sitta framför datorn hela dagen skulle jag förmodligen dö av tristess. Grejade iordning mig lite i långsam takt. Tog en långpromenad med Eirah. Sen tog jag vagnen in till stan. Och på vagnen kändes det som jag fick en knytnäve i magen och en spann kallt vatten över mig.

Jag skulle inte hoppa av på mitt vanliga ställe. Jag skulle inte tralla in och hämta piller, sedan sitta och mysa på lugnet vid vattnet med några cigg. Min lugn och ro. Helt borta. Jag höjde musiken och hörde orden "this is my awakening". Därför blir Awakening med Nocturnal Rites dagens friterade citat. För den påminde mig om att det var jag som ville detta. Och jag vet att det är rätt. Jag vet att det är bra. Jag kan bara inte känna så just nu. Ni vet, logiskt tänkande vinner inte alltid över den desperata längtan efter lugn och ro.

I’ll end my journey here
Because time and tide it waits for no man
There’s something strange in me
I know the things that should not be

Enligt magisteruppsatsen "Kvinnor med kodeinmissbruk. En fenomenografisk studie om kodeinmissbrukande kvinnors uppfattning av missbruket" av Marie-louise Litzén, så är jag inte ensam om att ha murat in mig själv. Och trott att detta är den jag är, "självständig", behöver ingen nära mig (förutom mamma). Fast jag inser nu att jag har rätt svårt för ensamhet. Jag gillar att sitta själv och greja med mina texter eller fotografier (då vill jag absolut icke bli störd), men att vara ensam är en annan sak. Att vara ensam i något, som att sluta med kodein. Det ingen förstår. En del har saker att relatera till lite halvt, men oftast inte.

It’s all a mindless game
Trapped inside the walls I built
Try to pull them down, but something stops me

Först var det sjukt jobbigt idag, men som jag misstänkte behövde jag bara socialisera mig lite och bli distraherad en stund för att resten av dagen skulle vara räddad. Jag vill vara bland folk. Jag kunde inte connecta med människor 'på riktigt', då. Det kunde nog uppfattas som att jag visst gjorde det, ibland såg det nog ut som om jag sket i vilket. Men inte många människor har nån aning om vad jag tänker. Jag vet för fasen inte vad jag tänker.

There’s no turning back
There’s nothing to awaken me
Insanity my friend, I can feel your gripping hand

Jag kände hur panikens kalla fingrar (jo, det var så jag beskrev ångesten förut, innan piller och.. dåliga piller) kröp upp längs min rygg och upp mot min hals. Hej igen min vän, det var länge sedan vi sågs. Det var den jag var rädd för, när jag under nedtrappning började känna känslor igen så blev jag rädd att ångesten skulle komma tillbaka. Hejdå min vän, nu åker jag till stan. Jag är glad att jag lyckades ta mig utanför dörren, mot syre och avgaser. Uppfriskande! Jag satten ner hjulet och vägrade helt enkelt ta skit från min gamle falske vän som bara försöker döda mig jämt. Du är inte bra för mig och du har ingen rätt att komma tillbaka bara för att jag inte är neddrogad nu. Jag kommer kasta Lyrica i ditt onda jävla öga!

To roam the earth alive,
But feel as if you’re dead and dreaming
Try to break away, but nothing helps me

När jag kom in till stan idag träffade jag på två bekanda dudes (och The Other Guy, som jag inte kände) som var på shoppingrond. Att dessa två kände varandra visste jag inte, sådant är förvirrande. Då den ena (som jag "känner" genom Rob) behövde en väst. Så vi gick på västjakt allihopa. Det hittades en väst. The Other Guy var tvungen att åka hem. Så vi andra drack kaffe och nikotinade nästan ihjäl oss. Det var väldigt trevligt. Att lyssna på två karlar är.. Underhållande. Det blir lite pubertalt och sådant roar mig extremt. Jag blev definitivt distraherad.

Then the feeling comes alive
I can’t hold it any more. Enemy, is it you?

Och jag fick perspektiv (kanske inte av pubertalt beteende, men av samtalet med en av dudesen). För det är inte bara jag som går igenom jobbiga grejer, en del går igenom jobbigare grejer. Att prata med någon som vet hur det är när det känns som man sprungit tio mil mer än man egentligen orkar, man ser mållinjen där borta och man har mjölksyra i hela jävla kroppen. Någon som kan relatera lite mer än alla andra man brukar prata med, det gav mig rätt mycket extra kraft idag. Från det att jag sprang in i dudesen på stan till alldeles nyss har jag inte haft nåt nämnvärt sug efter piller.. På riktigt.

End of the line, walking alone
In this void of my own
Demons of guilt, a battle to win. This is my awakening.

Och jag tänkte att om jag bara kan få gå en vanlig dag som den här och känna att jag är med när folk pratar, och inte sitter i en glaskula, inte skämmas för vem jag är och vad jag gjort. Om jag bara får några sådana dagar i veckan som inte kommer kretsa runt saknaden efter piller.. Då kan faktiskt detta gå vägen. Det kanske verkligen är värt det. Det känns som jag vaknar nu. Och nej, det var inte kortfattat och det var inte konkret idag heller. Jag jobbar på det!