I know not who I am (dag 5)

Fredagen den tjugoåttonde augusti 2oo9
10 dagar sedan
Jag har inget att tillägga om dag 5 (dag 5 var igår)

As you tear and tear your hair from roots
From that same head that you have twice removed
Now, a lock of hair you said would prove
Our love would never die
.. (Well, ha ha ha)

Det är nära nu. Jag känner det i luften. Eller ja, jag vet att det är fredag nu och på tisdag är det tisdag. Vilket logiskt nog gör det ganska nära nu.. ganska nära nu. "Ganska nära nu"?! Det är inte "ganska nära". Det är här. The Codeiostrophy. Det sista kodeinet forever and ever. (I mina drömmar i varje fall. Om medicinforskningen går i extreeeeemt rasande fart så jag kommer slippa opioder när jag får ålderskrämpor, eller bryter ett nytt ben).
Okej, vi säger "det sista kodeinet.. for now". Det känns inte lika sorgligt då. Jag menar, det är nästan så jag vill slänga fram gitarren och brista ut i ett "GOODbye, my LOVer (en två tre fyr) GOODbyye my FRIend", ja ni vet resten, så att grannarna vaknar och undrar vad fan jag sysslar med. Och sedan komplimerar mig för den strålande sånginsatsen förstås. Det måste dom göra i så fall.

And I sing and sing of awful things
.. The pleasure that my sadness brings
As my fingers press onto the strings
Yet another clumsy chord.

Han vet sin skit, den där Conor. Jag sjunger om hemska saker. För att påminna mig om sorgen, som ger mig en utter and complete satisfaction (ja, svengelska, alltid.. alltid: Svengelska. Om jag kunde gifta mig med Svengelska, så skulle jag). För att: På tisdag är det tisdag. Och jag menar. Det är verkligen tisdag. Nu är den här. Dagen. Jag vet att det kommer komma några jobbiga veckor efter det. Men tjena Sven, det kan inte slå 10 månaders nedtrappning. För att, oavsett hur plågsamma de veckorna blir så kommer det inte vara 10 månader av konstant sug och abstinens (har precis lärt mig skilja på dessa två saker, yay me!).

Idag fick jag ett psykbryt i köket. Det var väldigt kort (men intensivt) tack och lov. Jag har nämligen PMS. Och jag har alltid trott att jag inte har så farlig sådan. Men det senaste året har det blivit värre och värre för varje månad. Och jag kunde inte förstå varför. (Nej, vad kan det vara?! .. Grattis 11, som vanligt the mind in the game). Jag har trappat ner en medicin som dunklar sinnet deluxe. I hur länge? 10 månader you said? Well, ja. Så. Jag känner mer. Jag känner alls.

Helt jävla plötsligt vaknade jag upp och frågade mig (för ett tag sedan), varför jag har blivit så känslig när det kommer till vad folk säger. Till att Rob inte är hemma? Varför brydde jag mig helt plötsligt om vad folk sa? Varför blev jag en tönt? Och framför allt, varför fan är jag så arg i brudveckan? .. Nutida 11 har svaret till dåtida 11. För att du vaknar nu! Jag klandrar dig inte, dåtida 11, du har faktiskt knarkat ner ditt sinne i många år nu. (Note to self: No shame, no pain - no game.)

Haligh, Haligh, an awful lie.
This weight would now be satisfied.
I'm gonna give you only one reply
.. I know not who I am!

Jag gapade ut mellan svordomarna "Jag klarar fan inte alla dom här känslorna!". Och stundtals så menar jag det precis så. När jag blir väldigt arg och vresig, eller sårad (jag kände mig sårad av tanten i kassan på Vårdcentralen en dag t ex, moget) så blossar känslorna upp så bizarrt mycket. (Ja, jag använder det ordet i dagligt tal också. Det gör systra mi också.) Hur som helst, då, precis i den sekunden där det är som värst. Ni vet innan man börjar lugna sig lite. Precis då vill jag bara gå ut och skrika.. Jag vill skrika efter piller, sweet sweet lugn, vitt brus, modet. Men så vaknar jag upp och tänker att tantjävelen inte ska få förstöra årjävelkampshelvetet jag har haft, för tantjävelens bitterhet är fan inte värd ett misslyckande. (Och ja, jag svär lika mycket när jag pratar, när jag tänker, när jag skiter och när jag sover.)
Kontentan, jag vet fan inte vem jag är längre. Jag är en dork! Jag hatar det. Jag kan inte kontrollera mig alls. Jag är så sjukt otrevlig ibland, för att jag blir sårad av nåt töntigt som en tant i en kassa på en vårdcentral t ex. Och jag vet vem som tar 98 % av all min skit just nu, det får änna bli ett eget inlägg.

But I talk in the mirror
To the stranger that appears.
Our conversations are circles
Always one sided, nothing is clear.

Helt plötsligt kan jag skriva igen. Miles and miles! För att jag känner hur jag mår. Och helt ärligt, varje gång jag skriver är det för att jag inte mår bra. Men, jag känner hellre hur dåligt jag mår och kan skriva. Än dövar det och tappar all kreativitet jag har. Jag har inte velat skriva. Inte fotografera. Inte umgås. Knappt läsa. Jag har tittat på tv-serier i flera år nu. That's it typ. Nu fotograferar jag och skriver som en tok. Min kusin undrade hur jag kunde skriva så långt. Jag undrade hur tusan hon kunde springa så långt. Vi har ju alla våra sätt för att få skiten ur oss, och jag kan inte springa, så det blev så här. Maha!

Nåväl, sluta ramla av banan nu. Jag har ju mina grundvärderingar. Jag vet vilka människor jag tycker om. Jag vet att jag älskar mina gigantiska rosa hörlurar, Eirah, Leia, Lenore, Lovah och Rob. Men sen är det lite stopp. Jag vet inte vad jag tycker om nånting längre. Jag vet inte vad som är "min attityd". Jag vet att jag kunde uppfattas som distanserad, svår att lära känna men ändå lätt att prata med, någon som inte bryr sig om vad folk tycker, som säger ifrån och faktiskt är rätt tuff. Och bitchig. Hur mycket av det var mina piller? Jag fick mod av dom när jag var blyg. Jag fick lugn när jag hade ångest. Men är jag alla dessa saker ovan? Är jag ambivalent nu för att jag trappar ner och är i en övergångsperiod? Kommer jag då hitta tillbaka till mig själv och vara den där distanserade människan? Nånting säger mig: Nej. Jag läste idag att kodeinmissbruk kan leda till att man inte känner behovet av andra människor, man är nöjd med piller. Kan det vara så? Jag kanske är en asklängig flickvän egentligen? Eller kanske en asklängig kompis. Nu drev jag mig själv till panik. Lyckat.

Except we keep coming back
To this meaning that I lack.

She says the choices were given
And now, you must live them
Or just not live
.. But do you want that?

Okej.. Kan ni (mina vänner och min familj, det är ju faktiskt mer eller mindre er jag skriver för) bara lova mig en sak? Jag kan inte göra detta helt själv, jag har försökt och ni såg hur det gick sist. Ni som faktiskt såg det vet också att det inte var vackert. Det kan ju bli så att jag faktiskt kommer vara lite psykiskt störd ett tag framöver. Jag ska finna mig själv i den "normala världen" och allt det där. Ibland kanske jag inte kan reagera "rätt", för jag vet förmodligen inte hur jag ska hantera en del känslor. Sådana där känslor som kommer med vuxenlivet men som jag totalt missat i mitt vita brus. Kan ni tala om för mig när jag gör nåt galet? När jag reagerar som en barnrumpa, eller bara som en galning.. Då kanske jag kan behöva ett "Ehum, din inre knarkare har gömt undan den här känslan för dig förut så detta är förmodligen nytt för dig.. Men lugna ner dig kvinna!". Typ nåt sånt.

Tänk om jag inte gillar new improved 11? .. Tänk om.

Soundtrack:

Bright Eyes - Haligh, Haligh