.jpg)
“I’m really looking forward to being clean again. It’s this weird thing with smack. First off it makes you feel so good. But after a bit, after your body gets used to it, it stops working like that. You start needing it just to stay normal. You know? So you wake up feeling disgusting because you're coming down. So you do some and you feel okey, but that's all you feel. It's like medicine. You get like some old woman who has to take her pills in the morning in order to get through the day. So what you do then is take more and more and more, chasing the dragon, chasing that hit, chasing that feel-good feeling. You take more and more and more, and more often. Then you get sick of it and give it up for a few days. And that’s the really nasty thing because then, when you’re clean, that’s when it works so well.” - Från Junk (Påtänd) 1996 av Melvin Burgess
Jag har läst den boken tusen gånger säkert. Men jag förstod nog inte innebörden de första gångerna. Jag kunde inte relatera. Jag önskar att jag hade sluppit det helt och hållet.. att kunna relatera till den boken alltså. Så jag kanske inte är heroinmissbrukare, med största sannolikhet kommer det aldrig hända. Men jag känner igen problematiken. Många säger opiat som opiat. Det tror jag inte ett smack på. Jag tror aldrig vi pillertrillare kan mäta våra problem med en heroinmissbrukares. Mina erfarenheter säger mig att det är inte samma sak. Men känslan är den samma för oss alla. Och jag säger att jag tror inte man kan mäta sitt cigarettberoende med opiatberoende, för jag som sitter här med båda kan tala om att allt är rena barnleken jämte mitt kodeinberoende, att sluta röka alltså. Jag menar att allt jag någonsin varit med om har varit lättare än detta. Det är som att detta är mitt ultimata test. Det jag levlat upp mig för. Sista bossen.
Ända sedan jag fick komma till beroendeenheten för, ja vad kan det vara.. 10 veckor sedan? Har jag skött min nedtrappning helt okej. Har ju inte så mycket val. Måndag till fredag far jag till apoteket för att hämta dagens dos. Så jag inte ska kunna missbruka ihjäl mig. Jag började på 12 tabletter. Jag låg förvisso en del över det när jag kom till beroendeenheten men läkaren trodde att det var en bra dos. Jag tog väldigt oregelbundet innan jag kom dit. Ibland några tabletter ett par dagar, sedan extremt många om dagen i ett par dagar, tills jag kräkter grönt och blev gul i ögonen och insåg att jag borde vara rädd om levern min. Så 12 om dagen var en bra kompromiss. Fast att ta tre tabletter på morgonen (alla vet att på morgonen reagerar man mer på .. stuff), då fick jag kickar. Men nu är jag nere på 2+1+2+2 istället för 3+3+3+3. Ska ta på bestämda tider just 4 gånger om dagen. Rutin är tydligen en viktig grej. På fredagen hämtar jag hela helgens piller. Men jag har inte festat till mig på dom heller. Jag har varit duktig.
Sen blev det jul. Jag hatar julen. Det blev visst lite hetsigt och jag hade ingen aning om vad jag stoppade i mig. På fredagkvällen såg jag att jag hade ynka 4 piller kvar. För hela helgen. Då blev jag panikslagen och tog 2 för att lugna nerverna. Smart val! Två kvar. Men när jag väl tog de två ynka pillerna så hade jag varit kodeinfri i mer än 36 timmar. Så länge har jag inte varit utan på .. säkert 4 år. Men idag på förmiddagen tog jag de två som var kvar. För jag hade klarat 36 timmar. Och nu skulle jag bara behöva klara mig ca 24 timmar. Piece of cake! .. Säkert.
Jag glömde nog bort faktumet att när jag gick 36 timmar utan att ta några piller så hade jag faktiskt hela kroppen full av dom redan, som jag hade kalasat. Men nu skulle jag stå mig på två piller i 24 timmar. Ja pillerräkning och timräkning ingår lite i mitt problem, jag vet att jag gör det för mycket. Men så är det.
Och nu sitter jag här och väntar på måndag förmiddag. Måndag förmiddag kom hit. Så jag får åka till apoteket och sedan suga i mig morgondosen. Jag har inte längtat efter något så brutalt på länge. Om sanningen ska fram så finns det ingen längtan som kan mäta sig. För nu mår jag apaskitochhelvetelåtmigdö-illa. Får kramper i magen och spyr lite titt som tätt. Ont i hela kroppen, myrkypningarna.. Gud vad jag hatar myrkrypningarna. Och jag hatar suget i munnen. Det liksom vattnas när jag tänker på mina kära små vita vänner. Det är det värsta. Och att jag har ont i tänderna. Och att näsan rinner. För abstinens är det värsta jag vet. Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag har inte skött mig ett jävla skit. Helt rätt åt mig. Mendet tar inte bort nån abstinens. Bara tanken på att jag kan sova snart (.. om jag kan somna) gör mig lite glad. Jag är varm som en tok och kan knappt röka. För nikotinet gör allt värre, även om själva grejen lugnar mig lite.
Men jag har hållt mig sysselsatt idag. Lekt med valpen, Eirah, för ja, vi har skaffat en samojedvalping! Hon är världens sötaste, socialaste och modigaste lilla hårboll jag har sett. Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Hon är så fin! Vi har varit ute och promenerat, jag, Eirah och Robert. Jag och Robert har spelat tv-spel. Jag har duschat (grattis), fluffat håret (det var extremt länge sedan), sminkat mig, pratat med en granne genom köksfönstret, pratat i telefon, tittat på tv-serier, lyssnat på musik och nu skriver jag för att invänta tröttheten. Men jag kan nog snart sova. Hoppas jag. Så det är imorgon snart. Trots att jag mått skit större delen av dagen har den varit fin. Det är trevligt att umgås med Robert, även om han vinner över mig i Forza Motorsport 2. Och är bättre än mig i Gears of Wars. Men han ska få se. Jag ska fan börja hardcoreträna på tresextion.
