I mitt fönster

I köket tänker jag bäst. Med fönstret öppet och en cigg mellan vänstra pek- och långfingret. Även om jag är sämst på vänsterrökning så är det inget mot hur kass jag är på att skriva med vänster. Jag är inget vidare på att skriva med höger heller. Jag är för datoriserad. Köksfönstret är mitt lugn, jag sitter här med det öppet vare sig jag röker eller inte. Luften lugnar mig.

Så nu sitter jag här och försöker komma fram till om jag ska vara ärlig. Ärlighet för mig är en av de viktigaste sakerna i livet. Men man måste veta när och hur den ska användas. Ärlighet kan skada. Och detta är väl första gången jag överväger ordentligt om jag ska vara ärlig inför hela världen, för det gäller mig själv. Förut har det inte varit svårt, jag har oftast bara slängt ut allt jag känt på internet. Jag kan inte bära saker inom mig hur som helst. Och nu bär jag väl inte direkt nånting alldeles själv. Folk omkring mig vet allt om mig nu. Men kan jag slänga upp det här i min blogg? Kommer jag ångra mig när alla vet vem jag är? Okej, nu ska vi inte överdriva, jag är ingen Blondinbella (thank you Go-hod), jag har inte 200 000 läsare och kommer aldrig få. Så jag behöver kanske inte vara så dramatisk. Men jag har burit detta ensam så fruktansvärt länge så det känns märkligt att skriva om det.

Jag börjar helt enkelt bara skriva vad jag tänker så får vi se vart det leder, om det blir publicerat eller inte.

Jag sitter här i fönstret och vet inte hur jag hamnade här. Ja i fönstret vet jag ju hur jag hamnade. Men jag tror det är det enda jag vet.

Flashback

Jag var 15 år den där första gången. Första gången abstinensen satte klorna i min kropp. Jag hade varit fullpumpad med morfin i ett antal dagar. Hur många har jag ingen aning om. Hela den där tiden på sjukhuset i Linköping är ett blurr. Jag vet inte hur länge jag var där alls. Jag var så nerdrogad att det enda jag minns ordentligt är att jag hade ont, inget annat är klart. Morfinet tog bort udden av smärtan, det var allt. Jag räknade sekunder, om och om igen, för att snart få trycka på knappen som magiskt gjorde min andning mindre smärtsam, men tyngre. Maskinen hade ett fint surrande ljud. Ibland surrade den till av sig själv. Ibland låg jag och tryckte på knappen i all evighet innan det surrade. Nu vet jag att evigheten alltid är 6 minuter lång.

En dag skulle min maskin bort. Detta betydde att jag mådde bättre. Jag var glad och det var en fin dag. Jag märkte ingen större skillnad under dagen. Jag sov som vanligt. På kvällen var jag klarvaken. Jag såg allt i rummet med nya ögon. Nyktra ögon. Känslan var märklig, underbar och skrämmande. Jag kände klådan på min rygg, operationsärret längs min ryggrad höll på att läka. Jag hade inte lagt märke till att en liten del av ryggen skavde och gjorde ont. Men det gjorde inte så mycket att jag märkte det nu, det var skönt att känna nåt igen, nåt annat än den värsta smärtan.

Sen kom dom. Myrorna marcherade in i mitt lillfinger, in i min hud och jag kunde höra deras små fötter klampa omkring där inne. De fortsatte upp i min arm och jag skakade lite på armen, för att förvirra myrorna lite, så att de kanske kunde vända och marchera ut.
"Mamma? Jag har myror i min högerarm". Jag sa det ungefär som att jag konstaterade att jag var hungrig. Som att det skulle vara så. Mamma tittade undrande på mig först. Sen kutade hon bara iväg och jag fattade inte varför hon lämnade mig.

Far in the distance This is the view from the other side.
How did I let this pass me by?

Took me for granted, planted thorns in this garden of mine
What are the chances? My hope has died
Please have mercy. You’ve unnerved me
I don’t deserve this pain

Paniken satte in när jag började känna myrorna i hela kroppen. Krypningarna blev bara värre och värre och jag tänkte att nåt måste vara väldigt fel på mig. Världen blev skev och mina ögon suddiga. Det värsta var att jag inte visste nånting, jag hade aldrig känt en sådan obehaglig känsla förut. Jag kunde inte jämföra det med något jag varit med om tidigare.

Helt magiskt stod han där, mannen i den neongula jackan. Det lyste omkring honom och jag hann tänka att han nog var en ängel och att jag skulle dö nu. Jag såg en spruta i ögonvrån, han pluggade in den i en slang som i sin tur var ihopkopplad med mig. Drogen svepte in i mina vener och dränkte alla myror. Spolade bort dödsångest och panik. Varje muskel i min kropp slappnade av och jag somnade.

Mannen var ambulansförare och inte en ängel, han var den enda mamma hittade eftersom varenda sköterska på hela min avdelning varit som bortblåst när hon sprang ut. Hon insåg att jag hade fått morfinabstinens och det var därför hon sprang ifrån mig. Jag tror mannen var inne en gång till på morgonen med en spruta till, men det kan varit vem som helst med en spruta, för den är det enda jag minns från den dagen.

Jag var nog inte helt abstinensfri efter det heller, men det var nog så pass lite att jag fungerade ändå. Jag kunde ändå inte riktigt sätta fingret på ångesten så jag hade inget sug efter just morfin.

So don’t break my heart
I ain't never done nothing to deserve this
I'm torn apart. You’ve had your fun, do you suppose I earned it?
Do you not see how I’m begging on my knees?
Don’t speak, don’t breathe, you bring out the devil in me

Thinking it over, those were days dark as ebony nights
The end of October seemed like a lifetime
I had a suspicion, but didn’t want to believe you a liar
You had a mission to prove me right

Pillerpaus

Fem år senare låg jag skakig och svettig på soffan i min första nästan egna lägenhet. Tårarna rann, men jag grät inte. Jag ville krypa ur mitt skinn. Det var liksom för litet och jag tänkte att så här måste ormar känna när de ömsar. En av mina bästa vänner satt nära mig och tittade med ledsna ögon på mig. Hon rörde runt med en sked i ett glas, i glaset brusade och fräste det. Jag räknade sekunder igen. Precis som då. Hon räckte mig glaset och jag öste i mig innehållet på två sekunder. Den fruktansvärda eftersmaken sved i min mun, men det smakade himlen runt hörnet. Snart snart snart..

Efter en stund hade abstinensen lagt sig och jag talade om för min vän att jag var beroende. Att jag hade försökt sluta själv men att det inte gick. Jag berättade att botemedlet blivit ett gift som smygit sig in i varje vrå av min person och murat fast sig. Hon försökte hjälpa mig och jag fortsatte med mina lögner. Mina lögner om att jag bara tog när jag hade ont, att allt var under kontroll. Att jag kunde hantera det. Hon visste nog hela tiden att det var ett problem. Men man blir inte påverkad på samma sätt av detta som av alkohol och tyngre droger. Men man sitter lika fast. Jag älskade ruset, det var så lagom och ingen märkte nånting. Det tog bort ångest och osäkerhet.

You took my trust - ground it to dust
Found out I knew better

Brustabletterna hade mig. Och jag hade ett fint system för att få tag i alla piller jag behövde genom att ljuga och prata med olika läkare hela tiden. Läkarna har blivit hårdare, så för min läkare på vårdcentralen körde jag lögnen om att jag ville trappa ner till en överkomlig dos, för jag hade ju trots allt så mycket värk. Lögn, lögn, lögn. Ja hon trappade ner mig till en viss dos om dagen, skrev ut en gång i månaden så jag skulle klara mig. Jag fick inte ta ut mer än det hon skrev ut givetvis, tog jag mer än utskrivet en dag så blev jag utan en annan. Ett jättebra system, ett tag.

Det tog inte lång tid förrän en månads medicin var slut på 20 dagar, sedan 15, 10, tillslut 8. Men det fanns inte en chans att jag skulle överleva utan piller de resterande dagarna. En annan läkare skrev ut på samma sätt. Men han var mer generös. Jag badade i piller. Och hade alltid så jag kunde ta ut, nästan. Det blev mer och mer luckor utan piller och jag manipulerade till mig av min vän som gick på samma medicin, men för att hon faktiskt behövde den. Ja, döda mig nu.

And I don't wanna feel the pain
And I don't want another day shackled to your ball and chain
You’re entirely to blame
And I’m so tired of explaining the sensation of no Codein

I don't have a prayer if there is no charity in your heart
Couldn’t you spare me? .. I’ve done my part

Det tog ytterligare tre och ett halvt år efter dagen i soffan innan jag blev insåg att jag var besegrad. Jag borde väl fattat då, en del av mig visste, och en annan del förnekade in i det sista. Inte heller var det någon som verkligen sa till mig att jag hade problem, för ingen såg det. Man blir så bra på att ljuga och låtsas, man pratar sig själv in i övertygelse. En dag var jag hos min generöse läkare. Han började ifrågasätta mina vanor och sa att han skulle skriva till min vårdcentral och be dom ta över min medicinering. Han sa att det var sista gången han skrev ut. Jag fick panik, total panik. Jag försökte övertyga honom om att jag kunde prata med min läkare själv och att det var okej att det var sista gången jag fick recept av honom. Men det var ett lamt försök och jag hörde själv hur tydlig paniken var. Jag hade inte en chans.

På vägen hem talade om för mig själv att jag hade problem. Det var inte bara ett beroende. Missbruk. Missbrukare. Jag hatar ordet. För att det är sant. För att det är det jag är. Jag ringde beroendeenheten och bad om hjälp. Sen talade jag om för alla hur det låg till. På riktigt.

So don’t break my heart
I ain't never done nothing to deserve this
I'm torn apart. You’ve had your fun, do you suppose I earned it?
Do you not see how I’m begging on my knees?
Don’t speak, don’t breathe
You bring out the devil in me

Mammas ord ekar i huvudet.. Du måste vara försiktig med alkohol Josephine, beroende är ärftligt. Men jag ville aldrig bli som pappa. Jag har aldrig gillat fylla. I mitt glas har det sällan funnits alkohol. Bara bruset. Mitt vita brus. Ingen talade om för mig att jag skulle se upp med medicinen. Ingen sa att något så bra kunde vara så dåligt. Och jag försöker att inte skylla detta på alla läkare som proppat mig full med beroendeframkallande medel utan att varna mig, utan att ens kolla hur jag mår. Jag försöker ta ansvar, för jag borde vetat bättre. Men jag har väl inte kommit så långt än. Jag är fortfarande arg, och kommer fortsätta vara länge till, för att de senaste fem-sex åren är som ett blurr, som en vecka i april jag inte kan minnas. Jag skulle haft kul då, jag kunde varit en fungerande människa.

.. Men jag har lyssnat på bruset, räknat piller, räknat sekunder.

Jag borde vetat bättre.