Death, aka Change (dag whatever)

Jag har slutat räkna dagar. Jag är på 14 månader drogfri. Någon sa att efter ett år blir det enklare. Men jag tror inte det blir enklare. Det är inte enklare. Jag har bara blivit bättre på att leva med det. Men jag kommer aldrig lita på mig själv till 100%. Jag förtjänar inte att bli litad på. Och just nu har jag och pillerfriheten en fnurra på tråden. Likt ett förhållande mellan två människor. Fjortonmånaderskrisen. Den tycks hända i alla former av relationer. Men vi kommer fixa det. Jag och pillerfriheten är ett perfekt par. Trots att jag ibland saknar bruset i huvudet. Och just nu råkar 'ibland' vara 'hela tiden'. Men det råkar också vara 'just nu'. Det kommer passera.

Det är ett år sedan jag och Rob gjorde slut. Vi fick lägenheten såld häromdagen. På årsdagen faktiskt! Kändes sådär bitterljuvt. Äntligen kan vi vandra vidare, åt varsitt håll. Fast jag känner att jag inte gjort annat än vandrat vidare, under ett års tid. Bara för att vi satt fast i den situationen som vi gjorde, så stannade jag inte upp. Jag har vandrat långt. Jag har kommit långt. Jag har vuxit på ett sätt jag inte gjorde när jag var med mina piller, och när jag var med honom. Det blev två break-ups att hantera detta året, parallellt, och det var inte enkelt. Långt ifrån enkelt. Och tusen gånger tänkte jag tanken att om det blev liiite svårare än vad det var då så skulle jag ge upp. Jag skulle inte orka. Och givetvis så blev det lite svårare då, och jag orkade ändå. Inte utan att många gånger flippa och bete mig som ett barn.

Men skit händer och hade jag haft orken att deal'a med det bättre än vad jag gjorde, så hade jag gjort det. Det är många ord jag hade kunnat ångra. Men vad är poängen med att ångra? Jag har lärt mig massor om känslor, om världen, om människor och framförallt om mig. Det går inte vrida tillbaka klockan och ändra något, så varför ångra något? Det enda jag tänker är; att det är inte den typen av människa jag vill vara. Det är inte den människan jag tänker att vara, nu eller i framtiden.

I genomsnitt har jag väl bloggat en gång i månaden detta året. It's been a long time coming. Men nu lägger jag ner den här bloggen. Den får ligga kvar ett tag, men jag kommer inte skriva mer. Den här bloggen har handlat om allt som varit. Och det en period i mitt liv som faktiskt är slut nu. Ingenting är som det var när jag började skriva här. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. Mitt liv ser inte ut på samma sätt. Det känns som det är dags att släppa allt dåligt jag har gått igenom de senaste åren. Jag har slutat räkna mina dagar. För när det är över 400 börjar det bli svårt att hålla koll. Förut behövde jag se varje dag jag klarade, för jag kunde inte känna framstegen. Nu känner jag dom, jag behöver inte se dom. Jag behöver inte bevisa dom för mig själv.

Allt är annorlunda nu. Jag tänker fortsätta blogga. Men inte här. Inte här där allt bagage ligger. Nu börjar vi om. På en mycket mer awesome blogg!

Our house (dag 409)

En vanlig dag i The House of Doom/Fält Residence/My current home (som jag ska flytta ifrån alldeles snaaaaart!)

Scene: Jag blir lite spontanhånglad av Mickie när lillasyster skuttar förbi sjungandes.
Lillasyster: Ikväll kommer Mickie få li-igga!
Mickie: Du är bara avundsjuk!
Lillasyster: KÄFTEN! .. Min ömma tå!
Jag: Heh-hehe!

Det är ganska underhållande att bo med hela familjen, plus två till. Men det ska bli jävligt skönt att få en lägenhet man kan kalla hem på riktigt. Med ett internet som faktiskt fungerar. Och massa yta. Och lite privatliv. Hur fint som helst. I övrigt är det för mycket att tänka på. Och det är höst. Och jag är trött. För det är höst. Jag hatar höst.

En ö i havet (dag 355)

Här sitter jag, far far away from home, var ungefär det jag tänkte börja skriva. Men sedan kom jag på att jag inte direkt har nåt hem alls. Men far far away från både Göteborg och Småland. I Göteborg finns inte mycket kvar för mig nu. Förutom väldigt mycket prylar jag borde hämta, vänner jag kommer sakna och minnen jag inte kommer sakna. Egentligen är det nog mer minnen som jag tänker på med lite värme i hjärtat än minnen som får mig att vilja kräkas. Men det är för infekterat nu.

På Gotland är det på det stora hela väldigt trevligt. Även om semester kan vara lite väl tungt ibland. Mycket nytt folk, och eftersom jag numera lever ett nyktert och ordentligt liv så har jag ju börjat bry mig om saker. Som att bry mig om vad folk tycker om mig. Förut med mina piller var jag väldigt, hmm, laid back? Folk fick tycka vad de ville och jag sket faktiskt blankt i vad det var. Good or bad. Jag kan sakna det ibland. Nu kanske jag bryr mig lite mer än vad min hjärna egentligen klarar av, och jag borde inte. Man ska bry sig hälsosamt mycket om vad folk tycker, men jag är inte direkt hälsosam. Jag kanske inte kompromissar mig själv för att passa in, men jag grubblar lite väl mycket på det. Och det äter upp mig lite ibland. Då kommer ångesten.

Men lämpligvis så har ju Gotland det absolut bästa ångestdämpande medlet i världen. Och har jag honom hos mig, vilket jag har haft tills idag, så är jag alltid okej. Kanske mentalt utmattad och kaputt, men alltid okej. Men allt det "göra ett bra intryck"-ande har faktiskt dragit sjuka mängder energi. Tur att jag får tillbaka mitt ångestdämpande imorgon. Tänkte kidnappa med honom "hem" till Småland på onsdag.

Jag har insett en grej, så här 10 dagar innan den stora dagen 365. Okej, jag insåg det för ett tag sedan men ändå. Ända sedan jag slutade med kodeinet har jag varit spänd som en fiolsträng konstant. Jag tänkte att det var min kropp som glömt lite hur man slappnar av naturligt, utan opiater. Men eftersom det aldrig började gå över så tänkte jag att något var väldigt fel. Jag har inte varit avslappnad i mina armmuskler t ex, sedan dagen innan den första dagen utan kodein. Då hade jag min sista stund av vila. Och jag undrar varför jag har huvudvärk, stupid. Hur som helst. Jag läste att om man som jag har GAD kan man ha otroligt svårt att slappna av, man har sjukt spända muskler och spänningshuvudvärk väldigt ofta. Så min slutsats var helt enkelt att eftersom jag haft GAD sedan jag var liten förmodligen, så har spänningarna varit naturliga för mig. Sedan ramlade kodeinet in i bilden och min hjärna gillade väl det för att det fick mina muskler att slappna av. Så jag har förmodligen inte svårt att slappna av pga att jag har slutat med kodein, utan jag fastnade förmodligen för kodein för att jag var så spänd. Jag är så seg ibland, koppla långsamt. Borde insett detta för år sedan. Men bättre sent än aldrig. Måste göra nåt åt det här faktiskt.

People = shit (dag 332)

Bara för att man är kär betyder inte det att man inte kan bli arg. Och arg är vad jag är. Och det hade inte ens med sms'et jag fick förut att göra. Jag orkar liksom inte vara arg för alla dessa sms med hot om hemlöshet och annan crap längre. Jag orkar inte bli arg på the ex längre för det tjänar ingenting till när han faktiskt har rätt (jo, this time så).

Men det finns ju andra människor som kan vara skit. Folk som tycker att de "hjälper till", när de gör motsatsen. Småstadsmentaliteten får mig att faktiskt bli fysiskt illamående på riktigt (dricker lite Inside Brus). Jag spyr i alla fall inte för att jag druckit för mycket alkohol. Eller tagit för mycket piller. Jag känner inte något behov av "semester" ifrån min nykterhet. Semester ifrån den hade inneburit alldeles för mycket jobb när jag kom tillbaka och jag är alldeles för trött för det.

Hur i hela fridens namn kan man uppmuntra alkoholintag, när personen som vill intaga alkohol vid flera andra tillfällen sagt att denne har problem med just okontrollerat alkoholintag? Nej för om de skulle erkänna för sig själva att deras vän har problem, skulle de behöva erkänna samma sak om sig själva. Och det vore ju jävla jobbigt att göra. För det är ju inte alls jobbigt för oss andra som måste städa upp deras skit sen (everyfuckingtime, everyfuckingtime). Nejpanej, inte jobbigt alls. Good friends, good friends.

"OMG! Du ÄR verkligen kär!" (dag 331)

Dagens titel är ett systerystercitat. Som vanligt är hon sist (näst sist, andra syrran brukar faktiskt vara mer långsam) med att fatta grejen.

Indeed. Jag är kär. Sådär skitkär. Sådär så alla andra som inte är det vill kräkas i smyg i min mat. Men det hade förmodligen inte gjort mig så mycket. För jag är ju kär (till och med jag får lite sura uppstötningar av ordet "kär"). Och det har jag varit rätt länge nu. "Länge". Allt är ju relativt. Jag har inte varit nykär på.. ja, fyra och ett halvt år. Och jag har kanske varit supernördigt kär i en månad eller nåt. Kanske inte så länge ändå..

I övrigt flyter det på med mitt oflyt. Jag bor fortfarande med exet. Men senaste månaden har varit semester för oss båda tror jag, då han inte varit här ett skvatt, utan på en fin liten turné. Och när han kommer tillbaka tar jag mitt pick och pack och åker till mamma och systrarna i småland. För där är min hund och jag står faktiskt inte ut utan henne längre. 8 veckor utan fluffmonstret. Olidligt. På onsdag. Då ska jag gosa med världens bästa gosemongo!

Ska vara hos mamma i två veckor, sen ska jag till Gotland med Ika och Clara. Awesome shit! Dessutom bor ju objektet för mina kräkframkallande feelings där. Tycker jag är rätt bra jobbat av mig, först bestämma vart vi ska åka. Sen se till att jag har nån att you know .. umgås med där. Smart huh? Just det, folk förstår ju inte mig i text. Så jag lägger till ett "skämt åsido (åt sidan, enligt vissa)".

Smajlet doesn't come easy to this young one while you're holding a camera. Nerd!

Objektet för mina kräkframkallande feelings var här till i söndags. 16 dagar hade vi denna gången. Lite bättre än 7 faktiskt. Och nu är det 20 dagar kvar tills vi ses. Vem kom på den brillianta idén att lägga Gotland mitt ute i Östersjön?! Det är ju extremt skitlångt bort från min västkust. Smart dude, smart.


You ask me:

What would it take to get you to say that 'I'll try'?
And what would you say if this was the last day of your life?

Jag vet vem jag är (dag 315)

Det tar ett tag för mig, jag kanske glömmer hur man gör
Sist var himlen vit som papper ovanför

Men jag har slutat säga nej, nu ska jag göra vad jag kan
Jag ska riva mina murar tills vi ser varann

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet
Jag tankar nya tankar men långsamt som du vet

Så jag lovar ingenting, jag säger hellre förlåt
Vi ska vara dom vi vill vara, hellre nu än efteråt

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Jag har inte sagt till nån att du blev kvar här igår
Fast det är svårt att hålla tyst när alla frågar hur det går

Jag vet vem jag är när jag är hos dig
Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Look what happened the last time (dag 302)

Det är en månad sedan jag skrev sist. En hel del har hunnit hända, så jag tänkte väl sammanfatta så gott jag kan. Vi vet ju allihop att jag inte är något vidare på att korta ner mig själv.

Jag och Sara drog till Sweden Rock Festival efter många om och men. Vädret var rätt kasst. Banden var sådär och jag var ganska opepp många stunder. Men det var ändå underbart. Det är min paus ifrån verkligheten och där är inget som det brukar vara i ens normala liv. Med musik överallt och trevliga människor dagarna i ända. Det blev givetvis lite galenskaper och alkohol. Och icke att förglömma när Sara hade mig i koppel. Intressant, onekligen. Sociala experiment är fruktansvärt underhållande. Tydligen filmade jag tre extremt korta filmer (tog inga kort, förutom ett med min iPhone). Men hela tre stycken filmsnuttar på alla dessa dagar. Alla tre föreställer Saras urringning.

Moi, innan SRF - I Festivalbricker II

Jag bor fortfarande kvar på samma ställe. Så jag och Rob sitter fortfarande fast med varandra mot vår vilja. Det funkar väl lite bättre för tillfället. Inga bråk senaste tiden. Mestadels är han med sin lejdeh så vi ses inte så mycket. Och det är nog tur. Jag spanar efter ett eget ställe givetvis, som jag har gjort i nästan 10 månader. Men nu håller jag på att ta stora beslut också, på boendefronten. Handlar lite om vart jag faktiskt vill bo. Det är inte ett lätt beslut, men jag ser ju själv åt vilket håll det lutar. Oväntat säger nog de flesta. Själv tänker jag inte säga vad det egentligen handlar om förrän jag faktiskt bestämt mig.

Det är sommar gott folk! Äntligen. På sommaren lever jag. Och jag insåg att nu mår jag bra. Om jag jämför mig med hur jag var i mars så är skillnaden natt och dag. Givetvis är det mycket skit som fortfarande behöver fixas i mitt liv. Men i mig själv mår jag faktiskt otroligt bra. Och bara det är en prövning. Jag har traskat igenom mitt pillersug med huvudet högt. Jag har klarat mig igenom kris efter kris utan större problem och jag har inte vacklat.

Shit I can handle. Awesomeness, inte riktigt lika enkelt. Tydligen. Att saker är fina och faktiskt går åt rätt håll, att jag kan få skratta och må bra helt enkelt. Det är fortfarande nytt och ovant. Och som om det inte räckte med att må otroligt bra redan från början så råkade jag visst snubbla lite och kanske träffa en människa som får mig att känna på riktigt. Större känslor än jag någonsin hanterat utan piller förut. Och det är bra känslor. Men det är så mycket känslor. Helt plötsligt vacklade jag lite. Gick ut till kanten och tittade ner. Tills han talade om för mig vad som skulle hända om jag ramlade ut för pillerstupet. Då vände jag tillbaka till säkerheten igen. Den äkta säkerheten. Säkerheten i att inte bedöva sig. Oavsett om det känns. Även när det känns för mycket.

Jag undrar hur folk gör. Jag hade honom här i en vecka. Och för varje timme blev jag mer och mer fascinerad av hur man kan connecta med andra människor. Och för varje timme såg jag mer och mer hos honom som jag tyckte om. Och det blev knivigare och knivigare i mig. För allt som är awesome kan jag hantera till en viss gräns. Men när det börjar gå upp emot det äkta så insåg jag att jag har no frikkin' clue hur man gör. En enda gång i mitt liv har jag haft känslor för en annan människa utan att de varit lite lagom dämpade av kodein. Då var jag 16. Det minns jag inte hur jag hanterade alls. Dessutom går det inte jämför de känslorna jag hade då, med dem jag har nu.

Gotlänning i mina Festivalbricker Original,
staying alive-pose, nattciggeluring - samt lillasysters jacka.
(What's not to like liksom?)

Men jag undrar hur folk dealar med det. När det känns som hjärtat ska sprängas för att känslorna faktiskt inte får plats. I den paniken kommer pilleresuget. Men om det är något jag sett fram emot ända sedan jag slutade så var det faktiskt den här känslan. Utan kemisk påverkan. Det är den känslan jag kämpat för hela tiden, i grund och botten.

Dessutom är det lite som kusin-sonen säger:

"Kärlek är viktigare än flodhästar."

Burn! (dag 270)

23:52 kom dödsdomen från en kille jag pratat lite med på msn ett tag. Jag har nu skrattat så tårarna har skvätt åt alla håll i tjugofem minuter. Han råkade visst inte ha samma syn på sex som mig. Hoppsan, någon behöver vakna upp ur 40-talet. Så här följer den bästa dissen jag någonsin fått. Enjoy!

"Ja du är tydligen väldigt billig utav dig, och jag är ledsen, men jag blir fruktansvärt äcklad utav dig nu och kan inte prata mer med dig. Hej då!"

Mission completed.

Då blev nu (dag 260)

I samma minut
Samma sekund
Som orden lämnade dina läppar, tappade jag andan
Jag blev stum

I samma andetag
Samma hjärtslag
Som dina ögon fann mig, förlorade jag mig själv
Jag blev svag

Fast i samma evighet
I samma väntan
När du gav mig allt ditt inget, plågade i din nollhet
I extas av längtan

I samma sekund
Samma ögonblick
Som du övergav mig, som om du aldrig varit där
Jag hittade rätt igen när du gick

- Elwah 2oo6

Dude. Take a hint (dag 259)

My heart upon my sleeve (dag 228)

Jag är överärligheten själv. Jag kan konsten att dela med mig av för mycket. Jag tror det är för att jag varit instängd i mig själv så länge. Allt vill bara komma ut. Jag säger rakt ut vad jag tänker. Alla vet vart jag står. Säger jag inte det så syns det på mig. Står skrivet i pannan. Jag kan inte dölja den jag är. Det bra, det dåliga. Det är sådan jag är.

My heart is tattooed on my sleeve
I'm not hiding - It only hurts to breathe

Ibland undrar jag om jag kommer ångra min blogg i framtiden. Den är öppen. Hela min insida finns att beskåda. Så när jag känner väldigt mycket saker. Dåliga saker. Då vågar jag inte skriva nånting alls. För jag är rädd vad jag säger. Jag är rädd att jag säger dåliga saker om andra. Och jag gillar inte att skriva om andra. För bara för att jag är öppen betyder ju inte det att andra vill finnas för beskådan för hela mänskligheten (som förstår svenska obviously).

My heart is tattooed on my sleeve
I know it's blinding - It only hurts to breathe

Men jag är överärlig. Frågar man mig något får man ett svar. Jag lindar inte in saker. Bara om jag måste, för man behöver ju inte vara elak. Det är inte att vara överärlig. Men frågar man om mig, eller min åsikt så får man garanterat veta. Jag har alltid ett svar. Och jag är säker på att det kommer komma att bite me in the ass en vacker dag. Det sticker i ögonen på en del när man är som jag och vågar stå för det.

Queen of apology (dag 203)

Jag älskade dig en gång. Verkligen. Så där på riktigt. Och jag tänkte att utan dig skulle jag inte kunna andas. Och då var det sant. För jag älskade dig då. Och en del av mig kommer alltid älska dig. För utan dig hade jag aldrig kunnat bli ren. Jag hade inte överlevt de åren utan dig. Och mitt liv betyder allt för mig. Du gav mig det. Därför kommer jag alltid älska dig. Och jag kommer aldrig glömma.

Jag kommer aldrig glömma allt jag gjort mot dig. Jag kommer aldrig glömma vad jag har utsatt dig för. Jag kommer aldrig glömma hur du trots det aldrig sa ett dömande ord. Det enda du sa var "Jag är glad att du lever". Det var den exakta sekunden du gav mig livet. Och jag var så säker på oss då. Men den dagen vi bestämde att det inte fanns något oss längre var jag lika säker på att det var sant. Du har gett mig livet, och du gav mig ett liv som var mitt. Inte vårat. Jag kommer alltid älska dig för det.

Men jag kommer alltid och för evigt ångra allt jag utsatt dig för. Och jag kommer förmodligen alltid vara arg för att du aldrig sa något. För att du aldrig bad mig sluta. Att du aldrig tittade på mig och talade om för mig vad jag gjorde emot dig. Det är lätt att vara efterklok, nu ser jag alla fel väldigt klart. Trots att jag aldrig visste då vad jag egentligen gjorde så kommer jag ångra det. Men jag kommer aldrig riktigt förlåta dig för att du aldrig sa stopp. Du teg och tog min skit. Du teg och lät mig göra dig illa.

Du teg ihjäl oss. Och jag slog ihjäl oss. Sådant händer. Jag kommer aldrig ångra de åren jag har fått vara med dig. Vad jag än säger så kommer jag aldrig ångra det. Och jag kommer aldrig ångra att vi sa att det räckte. Att det var slut. Jag kommer alltid vara säker på att det var menat att det skulle vara vi två, då. Dit men inte längre.

Och jag kommer alltid vara säker på att jag aldrig gjorde dig illa med flit. Hade du bara sagt orden "Sluta, det gör ont", då hade jag slutat. Några få ord. Men oavsett vilken skit jag utsatte dig för så var det aldrig min avsikt att fortsätta. Och nu kämpar jag som en idiot för att komma på sätt att gottgöra dig. Jag ber om ursäkt för min ringa existens. Jag tvättar dina kalsonger. Jag kompromissar mig själv för att jag känner att jag är skyldig dig det. Konstant. Och det är okej.

För skillnaden på dig och mig är att när någon ber mig sluta, så är det precis det jag gör. Och det är därför jag alltid kommer veta att jag är värd någonting. Hur liten jag än känner mig i din närvaro. Hur dåligt samvete du än ger mig. Hur mycket du än tvingar mig in i situationer som knäcker mig. Hur värdelös du än får mig att känna mig. Hur arg du än är på mig. Det spelar ingen roll. För jag vet att jag är en sådan person som aldrig skulle fortsätta slå när någon bad mig sluta. Samma sekund du sa att hon mådde dåligt över detta så stannade jag upp, jag stannade upp och tyckte att vi skulle lösa det. Jag bad till och med om ursäkt till henne for gods sake, för att jag mådde skitdåligt över att nån annan mådde dåligt. Jag vet att jag är en sådan person som tar hänsyn. Och du gav mig det. Du gav mig livet. Och du gav mig det livet där jag kan känna. Där jag har empati. Där jag har känslor för mig själv och för andra. Och jag kommer alltid älska dig för det.

Ibland behöver jag bara komma ihåg det själv.

It's the little things (dag 197)

Dagens note to self: Glöm aldrig att notera de saker som faktiskt går rätt i livet. Man får vara glad åt det lilla.

Som t ex att man fortfarande har en inkomst. För jag kunde varit utan nu. Som t ex att jag börjar jobba imorgon. Som t ex att jag kom in på Historia A, så jag kommer bli klar med mitt gymnasiebetyg, börjar på måndag. Och kan därmed fortsätta min livsplan precis som jag hade tänkt. Det är fanimej awesome shit!

Fast jag är såklart livrädd. Jag har gått i nästan fem år och bara varit, inte gjort nånting. Bara känt mig värdelös (that I do know how to do). Och så serverades ett normalt liv på silverfat bara poof. Klart att jag tog det normala livet jag faktiskt velat ha väldigt länge. Men det hindrar inte mig att vara totalt och helt livrädd. Mest rädd för att jag inte ska klara av det. Skolan är dock viktigast, ja så illa är det, för det är skolan som leder till nästa steg på The awesome Plan of life. Nej, det är faktiskt inte bara en plan, det är en Plan.

Jag kände nog lite som så att det inte kommer komma nåt bättre tillfälle. Jag kommer inte få mer ork, jag kommer inte må magisk bra en vacker dag. Men om jag jobbar för det jag vill uppnå och kanske får saker att stimulera huvudet med så kommer jag få mer ork, jag kommer må bättre av det. Så jag tog några aktiva val här och där och vips så stod jag här, med ett liv.

Men, jag måste på nåt sätt trolla fram pengar till Sweden Rock (Stone Sour, jag trodde det var en extremt avlägsen dröm, går inte missa). Och trolla fram folk som vill hänga med. Jag tror fasen projekt nummer två är svårare, folk är boring. Riktigt förbannat boring. Hundvakt och skjuts är i varje fall klart!

Well.. Jag borde ju sova nu. Ordentlig som jag hade tänkt bli.

.. That drive me wild

Anyway you want me (dag 192)

I'm afraid I will never change.
It's ok, I am not ashamed.
I can say that my bed is made.

Grattis till mig, jag är 25. Och en vecka. Och några timmar. Det är nog okej tror jag. Vad har jag för val? Jag brukar inte se nån poäng med att sura över saker man inte kan göra något åt. Men senaste tiden surar jag över allt jag kan komma på. För jag är bara trött. Trött på att skit aldrig fixar sig. Trött på att gå med på saker jag inte är okej med för att jag har någon form av skitsamvete jag inte vill ha. Trött på löjliga hot. Trött på statusuppdateringar à la fjortonårig modebloggerska deluxe, på facebook. Trött på infektioner, läkare, sjukhus och nålar. Trött på att be om ursäkt för att jag mår dåligt. Trött på att kompromissa min egen psykiska hälsa för människor jag inte ens känner. Trött på att inte orka fightas för min egen skull. Trött på att känna mig i vägen. Trött på att inte få komma vidare. Trött på bajskastning. Trött på att vara knäckt. Trött på att ha ångest. Trött på att inte orka andas. Trött på att hela tiden vilja falla tillbaka på mina älskade saknade piller. Trött som fan på att ha för mycket stolthet för att falla tillbaka på mina älskade saknade piller.

You can bend me, shape me, anyway..
You can bend me, shape me anyway you want me.

För helvete? Vem är denna spillra av människa? Inte är det jag? Jag är stark. Jag är positiv. Jag glad. Jag är sprallig. Jag älskar livet. Jag är frisk. Jag är en o-insane, smart, awesome jävla människa. Egentligen? Den som gjorde mig till det här borde få piskstraff. Jag borde alltså få piskstraff. För jag tillät det här att hända. Jag tillät någon (och livet i allmänhet) att knäcka mig. Och det är väl vi som står bredvid och låter folk bli knäckta som är de sanna bovarna i dramat? Right? Så, jag borde få piskstraff för att jag har låtit mig själv falla så djupt. Jag borde burn in hell för att jag bara såg på, med något chockade ögon, när jag lät mig bli trampad på. Jag borde doppas i frätande syra för att jag inte gjorde nånting när jag kände mig själv spricka och börja rasa. Och jag borde få en gaffel i mitt jävla öga för att jag bryr mig.

When I was five, I took a dive.
When I was ten, I walked again.

Nej. Jag kan inte minnas när jag kände mig så fruktansvärt sänkt senast. Faktum är att jag kan inte komma på att allt på en och samma gång sugit så hårt. Och jag tänker ju knappast säga "det kan ju i alla fall inte bli värre nu!". För sist jag gjorde det så föll väl mer eller mindre sista stenen ner i huvudet på mig. Men det är aldrig sista stenen. Men nu orkar jag då fan inte mer. Så nu kan väl åtminstone snön smälta. Det hade räckt för att jag skulle le i en vecka.

When I was fifteen, I kept my motor clean.
When I was twenty, I got plenty.
When I was twenty-five..

Fast den glada nyheten är att jag fortfarande kan skratta. För den förmågan verkar ingenting ta död på. Och det krävs inte jättemycket för att göra mig glad en stund. Det är fint ändå.

When I was twenty-five..

Mord'Sith (dag 180)

Nu kommer en sån där morgon-rant. Självransakan.

Ni vet när man står och stampar på samma ställe? Till slut, förr eller senare, blir man lite knäpp av det. Ibland är man bara färdig med saker och vill traska vidare. Men ibland försätts man i situationer där det inte är möjligt. Man kan bara vänta. Och vänta. På att få gå vidare. För att få göra nästa grej i livet. Men man sitter fast i en situation man inte vill vara i. Med någon man inte vill vara med. Som vill vara med en lika lite. Kanske ännu mindre.
Att sitta fast ger mig klaustrofobi och det har alltid varit så. Jag blir lite panikslagen och tappar greppet ibland. Flippar lite smått för att jag är frustrerad över att jag inte kan göra ett skit åt det. Och då vill jag bara fly. Packa en väska och ta ett tåg till norrland eller så. Lämna allt, alla. Slänga telefonen i en sjö. (NEEEJ INTE MIN IPHONE! .. hade nog bara bytt nummer nu när jag tänker efter).

Well you can dig me up a grave
And try and stick me in the ground

Nästa grej i livet är för mig. Bara för mig. Jag hade väl ungefär en enda vuxenpoäng. Och så försvann den. Och där stod jag med ingenting kvar. Inget som var mitt liv. Men nu börjar det ta sig. Jag börjar komma underfund med vad jag egentligen behöver. Jag behöver något för mig. Något som inte kan gå ifrån en på samma sätt som människor ibland gör. Som t ex jobb. Vilket jag har fått. Ska bara börja med det också. Sen ska jag ha ett eget place. Som är mitt mitt mitt (ja och lite syrrans också, men mest mitt mitt mitt!). Någon har lovat att hjälpa mig att måla om också. Hoppas någon kommer ihåg det. För någon når mycket längre än vad jag gör. Men oh well, inget eget place i sikte än. Snart snart snart, I feel it in my bones. Eller önskar jag bara. Önskar så jag får ont i magen nästan.

Well you can tie me to the bed
And try and beat me half to death

Sen ska inget kretsa runt någon annan. Jag ska bli så egoistisk som jag förmår mig. Jag måste se till att mitt liv är mitt och ingen annans. Besluten som ska tas ska tas av mig. Just nu har jag ungefär kontroll över.. ja inget. Och kontrollbehov har jag. När det kommer till mig själv. Mitt liv är mitt. Det är därför jag vägrar tro på bara ödet, och på att saker får hända av sig själva. För jag styr mitt liv själv. Jag bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Om någon säger höger så väljer jag definitivt vänster. Bara för att jag blir obstinat när jag inte har något att säga till om. Hade ingen sagt höger så hade kanske höger varit ett alternativ att överväga.

But you can never keep me down
Well you can stick me in a hole
And you can pray all day for rain

Det värsta jag vet är passiva val. Passiva människor. Ett passivt val är för enkelt, och oftast helt fel. Man måste tänka. Man måste överväga vad som är bäst för en själv. Mitt liv är min kajuta och jag är fanimej kapten. Man måste veta vad man vill. Eller åtminstone vad man inte vill. Jag klarar nästan inte av människor som inte drömmer. Människor som inte vill. Håglöst folk gör mig nervös. När man frågar vad de vill bli när de blir stora, och de rycker på axlarna. Då blir jag så ställd att jag inte ens vet hur jag ska fortsätta konversationen.

You can shoot me in the leg
Just to try to make me beg
And you can leave me there for days
And I'll stay alive
Just to follow you home
And I will survive

Go with the flow, det är bullpoop. Against the grain är mer min melodi. Att välja the path of least resistance är feghet. Och Tilda och jag konstaterade att vi är ofega kvinnor. Vi tar chanser, det kan ju knappast gå mer åt helvete liksom. Och då har man faktiskt försökt. Ibland blir man ägd av livet. Jag känner mig lite ägd av livet just nu. Jag är livets egna lilla bitch och slagpåse. Men jag vinner alltid den där fighten i slutänden ändå. Det må suga just nu. Men alldeles nyligen var livet faktiskt ganska underbart. Och det blir det snart igen. Det går i vågor. Och det gäller väl att trampa vatten ett tag. Andas och göra det man kan för att det ska bli bättre.

'Cause you're my Mississippi Princess
You're my California Queen
Like the Duchess of Detroit
And every city in between

Jag är kär. I Cara i Legend of the Seeker. Hon kunde få äga mig om hon ville. Any day. Hon är lätt min favoritkaraktär just nu. Kan relatera ganska mycket till henne. Konsten att gå från en känslokall bitch, till någon som ska våga vara glad och våga göra rätt. Och våga känna saker. Men ändå fortfarande vara skithäftig, sarkastisk, ha lite extra dude-DNA och kunna slåss som en gudinna. I läder. Hon är lätt säsongens hotness.

You can slap me in the face
You can scream profanity
Leave me here to die alone but
I'll still follow you home

Broken (dag 177)

Jag tror jag är officiellt broken nu. För en jävla gångs skull. Nattsvart. Fast nu erbjöd sig Tias att göra en macka till mig, sånt gör faktiskt saker bättre. Och jag vet ju att det blir bättre. Någon gång. Det blir det alltid. Men just nu är jag broken.

Jag skulle kunna göra en lista med saker som sucks. Men några exempel är: Jag är fattig, jag äger typ inga möbler, jag bor med mitt ex, jag är precis hemkommen från sjukhuset (lördag-torsdag) med en relativt lång recovery time framför mig, det är snö, och mer snö, och ännu mer snö, och mina däck är jävligt opumpade. Och min dator är sönder. Min kamera är såld. Dessutom var jag HIGH AS A KITE(!) häromdagen. På morfin. Not by choice. Bara så det är klart för alla. Jag gillade det inte.

Men, jag hann precis in med ansökan till komvux. Jag ska bli klar. Och jag har fått ett jobb. Och någon gång kommer jag få en lägenhet. Någon gång. Far far far far away säkert. Men någon gång. Jag, Tilda och Anna planerar ett äventyr. Och jag har en iPhone. Och människor som får mig att skratta. Och snön smälter väl snart. Frisk kommer jag väl bli med.

Men just nu är jag broken. Och min insida känns som den ska slitas i bitar. Och jag snorlipar konstant. Men jag håller ihop min insida. Och så fort jag snorlipat klart brukar jag skratta. För att det gör saker så mycket lättare. Men jag tänker vara broken ett tag. Sedan som vanligt plocka ihop bitarna av mig och börja om. Som alltid. I may be fucking weak, but I'm never fucking defeated.

Stop living with doubt (dag 170)

Dagens citat: "Jävlar vad många ligg man skulle få då! .. Om man hade helande sperma.." - Tias nattfunderar. Jag tror han sett för mycket porr och spelat för mycket WoW. Alternativt rökt nåt. Alternativt all the above.

Jag nattfunderar också och fick en revelation. Men jag är lika förvirrad ändå. Jag förstår mig bättre efter min personliga upplysning. Det är nån annan jag inte förstår. Och det fascinerar mig. För jag förstår alltid. That's my thing dude. Jag läser folk. Jag känner det dom känner. Det är det enda jag vet att jag kan. Men här står jag, sitter, lika förvirrad som fascinerad över att jag inte förstår.
Det är intressant. Väldigt intressant. Lite som att läsa en bok man inte ens läst baksidan på, eller se en film man bara sett titeln på. Lyssna på en skiva med ett band man aldrig hört talas om. Man har liksom ingen aning om vad som komma skall. Jag brukar göra så for fun. För att det är mer spännande så. Och då känns detta på något vis inte dåligt. Bara ovant. Och lite underhållande på nåt Dude, where's my car?-sätt. För det är faktiskt ganska kul att lära känna folk. Upptäcka stuff.

Jag är sjuk, feber och skit. Ekonomin ser ut som helvete. Jag har fortfarande inte nån lägenhet. Jag har halvt nackspärr. Och mitt nässpray är slut som fan. Men jag trivs ändå. Hela min attityd vände natten till igår tror jag. Den bara "äh men kö' på ba'!", som att jag faktiskt är väldigt fri. Jag kan leva mitt liv nu. Och hur det ser ut nästa vecka eller nästa år är ingen som vet. Det är ju det som är grejen. All min oro byttes ut mot förväntan. Det kan bli värre. Det kan bli bättre. Det kan vara awesome.
Hela jag har varit lugn idag. Jag känner lite att man gör det man kan, ibland får man som man vill, ibland inte. Men har man gjort det man kan, så kan man inte göra mer sen. Det löser sig alltid på bästa sätt. Även om det inte var det sättet man trodde man ville ha det på. Men det löser sig alltid på bästa sätt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv med nästan inga strings attatched längre. Ska bara göra mig av med rökningen också. Ännu färre strings. Det vore minst sagt awesome.

Invecklad utveckling luktar apäckligt (dag 169)

Jag har blivit lite "put to the test", så att säga, senaste tiden. Och med varje prövning i mitt nya rena tillstånd kommer faktiskt lite insikter. Jag lär mig saker. Och vad som framkommit av senaste tidens grubblande och överanalyserande tänkte jag faktiskt skriva. Kanske inte allt, men en del. Så att jag kan se tillbaka och se att jag faktiskt utvecklades i ganska rasande fart.

Insikt 1: Jag är fortfarande lite halvdålig på att hantera nya känslotillstånd. Allt nytt är fortfarande waaay för stort. Allt jag inte varit med om är i helt fel proportioner. Om man jämför med hur vanligt folk upplever exakt samma sak. För så fort jag gjort det en gång så är det mycket mer hanterbart nästa gång. Men den där första är aldrig helt okej.

Insikt 2: Ibland tappar jag självkänslan utav helvete. Ett problem jag aldrig hade med mina piller. Mina piller gjorde mig awesome. Och nu måste jag göra mig awesome på egen hand. Det går lite sådär. När jag tappar självkänslan börjar jag omvärdera allt utifrån min då rätt dåliga syn på mig själv. Med andra ord, då blir allt väldigt väldigt dåligt.

Insikt 3: Det krävs inte mycket för att få upp mitt självförtroende och min självkänsla. En liten push från rätt ställe och jag är alldeles awesome igen. För jag suger åt min komplimanger som en liten svamp.

Insikt 4: Jag har tydligen trust issues. Det hade jag ingen aning om faktiskt, så det var lite spännande, om än något irriterande att upptäcka. Jobbar på den rätt hårt nu faktiskt. För oftast blir det alltid helt fel personer som hamnar i kläm när man har det. Man litar på fel person och litar inte på dem man borde lita på. Men just nu känner jag att min mentalitet ligger på "LITA INTE PÅ NÅGON! DET KAN GÖRA ONT!". Logiskt och bra. Men jag tror min syster gav mig ett råd jag gav henne för länge sedan. Lita på dom som inte gett dig anledning att inte göra det. Men det var visst lättare sagt än gjort.

Insikt 5: Jag är tydligen också en heart on my sleeve-kinda girl (woman? Snart 25 för bövelen). Så vad innebär egentligen det? Det är från Othello och betyder att man visar sina känslor öppet för alla att se. Att man är obvious helt enkelt. Och så skulle nog ingen någonsin beskrivit mig förut. Snarare har jag fått höra hur svårt det är att läsa mig och lära känna mig. Men ingen som lärt känna mig efter pillertiden skulle nog inte hålla med om det.
Jag har blivit väldigt öppen och jag har väldigt svårt att dölja det jag känner. Om jag inte lägger all min kraft på att verkligen dölja det. Jag har alltid varit ganska rakt på sak om nåt varit fel, jag har alltid sagt ifrån. Men övriga känslor har varit nedtryckta och gömda. Inte längre, och det är en grej som jag oftast ser som något positivt, att det numera går att nå mig emotionellt. Men ibland är det bara jobbigt. Min mystik försvann fan totalt! Helt värdelöst. Men jag har det faktiskt hellre så här.

Insikt 6: Alla dessa saker gör mig ibland definitivt till kvinna. Och jag hatar att behöver utsätta er, mina nära och kära, för denna galenkvinna. Jag måste stärka mitt dude-DNA. För jag gillar inte den där jävla kvinnans ångestmalande och överanalyserande. Hon är skitjobbig.

Roligare saker. Jag bor hos Ika igen, för ett tag bara. Eirah är med mig. Tias är här också. Och jag har skrattat så jag har gråtit. Jag har bara gråtit också för den delen. Jag har det ganska trevligt och mysigt här. Och jag sover som en kung på Ikas soffa. För den är awesome. Om än väldigt tyst.

Dagens metafor: "Ditt känslomässiga vrak ligger i torrdocka och är inte redo att ge sig ut på kärlekens hav." - Tias har sina ljusa stunder.

Dagens komplimang: "Hon är inte bara söt, slängd i käften som en lastbilschaffis, stöddig som en brunstig noshörning och super som en hel vikingaby.. hon är cyborg med! Awesome!" - Morgan spär på och jag tar åt mig som fan.

Dagens failomskrivning av themelåten till Fame: "BERG! .. Can't be eaten by a.. bäver??" - Tias har också mindre ljusa stunder.

W(h)ine and music (dag 164)

Hoppsan, nu testar jag att blogga från min splirrans nya iPhone. Nånting säger mig att det inte kommer se riktigt likadant ut. Jag får åtgärda det när jag orkat koppla in en skärm till min numera inte så hela laptop. För skärmen på den sa hejdå. Tur att själva datorn fungerar än så länge. Hur länge är då frågan?

But somehow the darkness wakes me up
I've felt this emptiness before
But all the times that I've been broken
I still run right back for more

Det är awesome att allt krånglar exakt samtidigt. Verkligen. Jag har inte direkt pengar att slänga ut på en dator. Jag hade behövt lägga pengar på möbler. Men det går inte det heller. För pengar är nåt jag inte har. Alls. Awesome. Jag har inte fått nån lägenhet heller. Awesome. Jag har inga lungor heller för dom har jag hostat upp. Och gissa vad det är? Just det, awesome.

You'd think that I'd learn my lesson by now
You'd think that I'd somehow figure out
That if you strike that match you're bound to feel the flame

Men jag har däremot fastnat för en låt. Jag tänkte experimentera och se om jag kunde länka den på nåt vänster faktiskt. Så here goes!

You think that I'd learn the cost of love
Paid that price long enough
But still I drive myself right through the pain
.. Yeah, well it turns out, I haven't learned a thing

Konsten att se ut som en kotte (dag 160)

Jag är trött. Och tiden gick jättefort. Jag som skulle sova tidigt. Och så sätter jag mig och skriver. Väldigt smart. Nåväl. Skit händer. Fast inte särskilt ofta nu för tiden. Fast så skulle jag förstås inte skrivit. När man gör det så kommer den berömda skiten att hit the fan. Hur som helst, jag är nog beredd. Man kan försöka förstöra det för mig nu. Jag ser min dagräknare ticka på och jag känner mig mer och mer häftig för varje dag. Storhetsvansinne here I come!

Jag skrattar nu för tiden. Ganska ofta. Och jag känner att jag är olåst nu. Öppnad på nåt vis. Som att alla kan se mig. Innan var jag instängd och skum. Nu är jag nog mest skum. Men nu skrattar jag och det är nog det bästa som hänt sen jag slutade med kodein. Att kunna skratta är något underskattat. När man skrattar så connectar man med människor. Man låter en person se en sida av en som faktiskt inte kommer fram så himla ofta. Asgarvar gör vi ju mest med våra gamla vänner.

All that I'm after is a life full of laughter
As long as I'm laughin' with you

Men nu skrattar jag mestadels med/åt Micke. Oftast åt. Och jag är väldigt glad att han ramlade in i mitt liv precis när jag hade lärt mig det där igen. Det där med att skratta. För jag hade aldrig uppskattat hans goofyness om jag inte vågade/orkade/kunde skratta. Och det hade varit en smärre katastrof. För vi är rätt awesome på det där. Han dansar runt till Tarzan the soundtrack, springer runt på centralen och låtsas att hans väska är en hund, planerar kebabterror, skiftar oväntat från sin stockholmska till seriös norrländska eller utbrister "Det där var ingen fis .. Det där var AWESOME!". Och jag skrattar. Han gör mig helt enkelt väldigt glad.

Och det har nån dominoeffekt. För allt det där får mig på bra humör. Och då skrattar jag lättare åt andra saker. Just nu känns det som att jag skiftar mellan asgarv och total hopplöshet. Men oftast är det leendet som vinner. Jag lider helt enkelt med ett leende. Med tanke på att jag har träningsvärk i flinmusklerna.

Who's worth what? (dag 153)

Saker ändrades idag. Hoppas jag. Eller är jag bara naiv. Once again. Men jag börjar bli van vid besvikelsen över att löften inte hålls. Det är bara skönt att för en stund åtminstone får hoppas lite. Hoppas på att den här gången, nu kanske det faktiskt är dags. Sen smällen av att det inte blev så, den kan jag ta för att få vila lite.

Å andra sidan kommer det bli en väldigt lång vila om det inte är den här gången, för som så många gånger förr så har jag lovat mig själv att inte stå kvar om jag blir besviken igen. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte. En av oss ska end the bullpoop nu. Jag kan inte ta andras issues längre om de inte ens försöker.

Men om jag ser ett ordentligt försök till förändring så står jag kvar, alltid, hela vägen. För 25 år med någon will do that to ya. Fast förevigt på nåt vis. En del människor är väl helt enkelt värda besväret. Ifall dom anser att man är värd ansträngningen det tar att förändra något så stort som nästan hela livet.

That first step (dag 150)

My best friend gave me the best advice
He said each day's a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride

Det är 150 dagar sedan nu. Som jag tog det där sista pillret. Jag vet att jag höll i det länge. Och jag vet att det höll på att blåsa iväg när jag skulle ta en monumental bild, jag menar, man måste minnas sitt sista piller. För 150 dagar sedan tog jag det största kliv (nej inte bokstavligt såklart) jag någonsin tagit. Jag hoppade från en bro. Slängde mig framför ett tåg. Kastade mig in i en lavin. Och överlevde. Smällen var jävligt brutal. Hänsynslös. Jag kan inte ens börja beskriva det. Bara tänk det värsta som någonsin kan hända.

Against the grain should be a way of life
What's worth the prize is always worth the fight
Every second counts 'cause there's no second try
So live like you'll never live it twice
Don't take the free ride in your own life

Jag vaknade upp 18 dagar senare och kunde inte riktigt komma ihåg hur ont jag hade haft dagen innan. Hur ont mitt hjärta gjorde, hur det dunkade i hela min kropp av ren längtan. Jag insåg att jag hade överlevt. Men jag kände att det var slut på överlevandet. Det var då det blev dags att leva.
Det är nästan 5 månader sedan och hade någon talat om för mig då hur dom månaderna skulle kännas hade jag nog sprungit tillbaka till mina piller och gömt mig i Skåne för alltid. Men nu när jag har levt dom så skulle jag aldrig ändra på nånting. Jag har känt mer, upplevt mer, varit mer, utvecklats mer på dom här fem månaderna än vad jag gjorde på fem år. År!

If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?

Om jag visste att hela mitt liv skulle se totalt annorlunda ut på fem månader hade jag blivit rädd. Väldigt väldigt rädd. Det är galet hur man ser saker annorlunda när man inte lever i ett brus. Förändringarna har varit gigantiska. En del sorgliga. En del helt sjukt underbara. Men alla förändringar har varit rätt. Och de leder mig rätt. Jag vet det. Jag ångrar aldrig att jag tog det där klivet.
Oavsett hur jobbigt det har varit, förmodligen allt som oftast. Men det ledde mig hit, till precis nu, och det jag känner nu, hur jag mår nu. Det skulle jag aldrig byta bort mot något. Det kanske inte varar. Det kanske går över. Men då kommer känslan tillbaka igen senare. Och dessa små stunder är värda allt slit. För just nu stormar det i mig. Av bara bra känslor. Och det är sjukt underligt.

Would you call old friends you never see?
Reminisce old memories
Would you forgive your enemies?

Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you'd finally fall in love
If today was your last day

Sen jag slutade missbruka har jag fått tillbaka min förmåga att connecta med nya människor. Under alla dessa år har det sällan dykt upp nytt folk. Men nu bara ramlar dom över mig. Bra människor som jag kan se som mina vänner flera år in i framtiden. Och alla ger mig något, olika saker. En ny vän ger mig totalt lugn. Med honom kan jag vila från allt jobbigt. Hela min hjärna stänger av allt dåligt. Jag är bara nöjd och glad och otroligt lugn (ovanligt för mig) tillsammans med honom.
En annan ger mig galenskap. Jag kan vara så knäpp som jag vill, och jag gillar att vara knäpp. Egentligen är det bara syster och Tii som får stå ut med min lite smått pinsamma humor. De förstår mig. Men, det gör han med. För han är precis lika sjuk som jag. Dessutom rör han runt i mitt liv på ett sätt jag inte är van vid. Och nya saker är bra saker. Nya saker lär man sig av. Det är spännande. Dessutom är han skitsöt, maha!

If today was your last day
Would you make your mark by mending a broken heart?
You know it's never too late to shoot for the stars
Regardless of who you are

Jag får lite panik över alla år jag missat. Men sen tänker jag att alla kan dö när som helst. Och jag ska bara vara jävligt tacksam att jag inte dog den där gången i maj. Och jag är otroligt glad över det. Hade jag inte varit så nära så hade jag aldrig blivit peppad heller. Även om jag fortfarande drömmer mardrömmar om skiten så lärde jag mig nåt väldigt viktigt. Att jag är dödlig. På riktigt.
Men det är inget att hänga upp sig på. Man behöver inte vara korkad och spela med sitt liv jämt. Men man kan inte gå runt och tänka att allt kan döda en. Man kan bara försöka göra allt man vill så man inte dör missnöjd. So what om man inte hinner med allt man tänkte, ingen hinner med allt. Men att veta att man gjorde det bästa av tiden man hade känns väldigt viktigt för mig nu. Jag har så mycket vilja nu, men så fruktansvärt lite ork. Av massor av olika anledningar. Men jag har en plan och jag vet att jag kommer lyckas med nåt av allt jag vill. Om det så bara är finsk karaoke (vilket jag ska göra nångång, fanimej).

So do whatever it takes
'Cause you can't rewind a moment in this life
Let nothin' stand in your way
Cause the hands of time are never on your side

Det är aldrig försent att börja om. Tack gode jävla gud för det. Klockan är 5, jag borde sova. Och jag ber om ursäkt för denna uppsats och alla grammatiska fel den kan hända innehålla.

Soundtrack:
Nickelback - If today was your last day

Listor och fail-fives (dag 146)

Jag blev tillsagd att blogga. Så jag tänkte försöka göra detta. Om lite allt och ingenting.

Not so good stuff:
1. Det är sjukt svårt att hitta lägenhet i den här staden.
2. Det suger att vara fattig.
3. Det är inte heller så kul att det är vinter.
4. Det är väldigt värdelöst att jag fortfarande har en infektion (i mitt skelett förmodligen).
5. Jag har fått väldigt ont i ryggen sen jag slutade sova så himla mycket och faktiskt sitter upp 4 timmar extra per dag. Inte okej.
6. Jag råkade smälta min mobil på spisen.

Not so bad stuff:
1. Jag ser fram emot att få en "egen" lägenhet. När det nu händer.
2. Trots att jag är fattig och i stort behov av möbler så vet jag att det ordnar sig och att det kommer bli awesomely fint hemma hos mig. Det gör mig glad.
3. Vi är snart klara med en tredjedel av den värsta delen på året. Så snart är det vår!
4. Jag börjar känna mig väldigt stabil i huvudet och jag känner att jag har hittat tillbaka till mig själv, och hittat massa nya bra saker med mig själv.
5. Jag sover mindre, vaknar lättare (somnar förvisso svårare, petitesser).
Mer vakentid till mig!
6. Det är snart fredag, vilket innebär att Micke, som tyckte att jag skulle blogga om honom (well, now I do!), ramlar in i stan igen. Detta gör mig faktiskt, ärligt talat, väldigt nöjd.
7. Min länkhjul rullar igen!
8. Jag råkade smälta min mobil på spisen vilket ledde till asgarv och åter asgarv. Och den fungerar faktiskt fortfarande. Plus, allt går att fixa med lite rosa Hello Kitty-plåster.

Så bra vinner. Obra förlorar. It's all good med andra ord.

Dagens korkade samtal:
Syster: Epic moment! Jag insåg precis att jag kan skillnaden på Starwars och
Star Trek! Fantasy-five!
Jag: Haha, eller vänta, fail, jag tar tillbaka den fiven! Snarare sci-fi-five.
Syster: Menåååh.
Jag och syster: Sci-fi-ve?

(Några timmar senare)
Syster: Jo men jag vet i alla fall att Star Trek är det med den håriga typen!
Jag: Nej.
Syster: NEEEEJ FAAAAAAAAAAAAAAN!

Min syster failar på att vara nörd. Totalt. Jag är o-stolt.

Lilla pratkvarnen pt 1 (dag 139)

Jag är hos Ika. Sen i fredags eller nåt. Jag har nattduschat. Which is awesome! Man blir så avslappnad och korvig. Så jag kommer somna så fett. Typ alldeles strax borde jag det. Sov 4 timmar inatt och det lär inte bli så mycket mer i natt heller. Upp tidigt och så ska jag till doktor Ullis. Sen försäkringskassemöte. Och jag har inte mina papper jag skulle ha för jag har inte varit hemma.

Men det glada nyheten är att jag nu sitter vid min kära älskade laptop som inte är använd sen i maj (ungefär från den dagen jag tyckte det var en splendid idé att nästan dö av en överdos, ja jag har nog inte direkt skrivit om det i min blogg förut, det var för jävla läskigt faktiskt) för den har varit kaputt. Den är seg som helvetet själv, men den är min och jag har saknat den som fan. Jag är lycklig nu! Vista och jag är dock sååådääär bra vänner.

I övrigt rullar livet på (rätt trögt, mina länkhjul har hårbollar i sig och vill inte rulla alls). Tiden går lite sakta och jag hoppas bara på att jag får som jag vill om ca 10 dagar. Denna gången ska jag inte självdö på Nisseterminalen. Nej. Jag är för häftig för det (säkert). Ja, jag saknar dig faktiskt. Om man kan få lov att erkänna sådant trams, i sin egen blogg. Halleda! (Helt värt fem spänn).

Helt fascinerande (dag 137)

Det finns ingen logik. Det finns faktiskt ingen förklaring alls. Och det är inte som det brukar vara. Det är konstigt, ovant och skrämmande. Men helt okej. Varje gång nånting "nytt" händer så står jag där och undrar om det ska vara sådär. Med nytt menar jag sådant som inte hänt mig än i pillerfriheten.

Det händer mig mer eller mindre varje dag. Nya saker. Men vissa saker vänder en upp och ner och ut och in. Och jag fascineras inte bara av vad som händer i mitt huvud. Utan hur det hände från första början. Vad är det som sätter en sten i rullning egentligen? Varför möter vi de människor vi möter? Och hur kommer det sig att de påverkar en på så olika sätt? En del inte alls. Och en del mer än man nästan hade önskat.

Och the timing. Den är ju också fascinerande. Så kass, men precis rätt. Jag behövde bli lite galen och det är precis vad jag blir av det här. På det där ganska underbara viset.

Combined awesomeness, det vet du.

I'm tripping on words (dag 126)

Jag är för trött för att skriva nu för tiden. Vinter. Den tar livet av mig. Suger ut orken. Så, jag har inte direkt nåt att skriva. Jag stjäl ord igen, för att på något vis komma igång kanske.

What day is it? And in what month?
This clock never seemed so alive
I can't keep up and I can't back down
I've been losing so much time

Tiden går fort, men sakta. Och jag kan inte stanna mig själv. Jag vet inte hur man gör. Det är nog något jag måste lära mig. Men jag mår bra. Faktiskt väldigt okej. Även om jag inte hinner med mig själv. Jag känner mig stabil i huvudet nu. Inte lika bipolär. Stabil. Fast fortfarande tokig, på ett förhoppningsvis bra sätt. Sådär som jag alltid har varit. Som när vi satte post-itlappar över hela Angered centrum med fina budskap. Eller åkte omkring två på samma invalidfordon istället för att bara ta varsitt. Ja, lite så. Det försvann ett tag, jag trodde jag blivit vuxen. Jag hade fel tror jag. Jag har ju tagit krumelurpiller. Jag ska aldrig bli vuxen.

Soundtrack:
You & Me - Lifehouse

Intensiva små hjärnceller (dag 111)

"I'm great, I got that 'excited/scared' feeling. Like 98% excited, 2% scared. Or maybe it's more. It could be, it could be 98% scared, 2% excited but that's what makes it so intense, it's so - confused. I can't really figure it out." - Oscar, Armageddon (1998)

När man själv har slut på ord liksom.

Kiss the future (dag 105)

Saker att se fram emot har alltid varit något jag var tvungen att ha för att orka andas. Nu har jag nog en del att se ifram emot. Mestadels är det saker jag inte har en aning om än. Som hur mitt liv ser ut om tre månader. Om tre månader har jag levt utan piller i mer än halvår. Det är ju faktiskt en stor grej. Jag är alltså väldigt bestämd på att jag ska ta mig till ett halvår. Efter det ett år. Jag kommer väl få hålla på så i all tid och otid för att motivera mig själv på något vis.

Ibland kommer suget. Bara sådär. Men jag saknar inte det. Jag saknar inte paniken. Att mitt lugn var så beroende av vita små piller. Att jag aldrig fann en lugn stund utan dom. Nu händer det att jag kommer på mig själv med att slappna av, känna mig lite tillfreds. Ibland. Men det är precious moments. Men bara att få vara den biten mer independent ger mig ork att klara bryta mig loss från alla möjliga underliga saker som har jobbiga grepp på en, utan att man vet om det på nåt vis.

Framtiden. Det är snart jul. Det ger jag blanka fan i. Ingen jävel får nån julklapp av mig. Jag försöker vara en lugn och harmonisk människa (haha!), då hjälper inte julen mig ett jävla poop. Så nej. Sen är det nyår. Ja det kanske blir ett helt tokigt äventyr det också? På något vis brukar ju alltid nyår se rätt stört ut för mig. Det var den där gången med polisen. Och den där långa promenaden på många många kilometer rätt ut i smålands skogar, i nästan 20 minus. Då när jag och alla andra på festen höll på att bli dödade minst 3 gånger var, av samma jäkla dumskalle. Jag förvånas fortfarande när jag tänker på hur lite hjärna han måste haft.

Sen är det 2010. Hej. 25 år. Tjugofem. Jag hoppas jag fortfarande lever. Att fylla 25 vore rätt coolt att klara, när man nästan dött så många gånger som jag nästan dött. Jag är lite rädd. 25, då ska man ha gjort det och det och det, man ska ha jobb, bil, lägenhet, gärna en äkta make, och tre kids. Kanske är därför min åldernoja håller sig så låg ändå. Jag är verkligen inte där i skallen. 25, haha. Som om. 21? Max. Det var där tiden stannade och brusade bort.

Sen är det Sweden Rock i juni. Börjar bli standard nu. Och det går inte byta bort, det går nog inte att skita i. Det är och förblir himmelriket på jorden. Musik och sol.

Men det är alla småsaker emellan som jag är mest nyfiken på. Hurdan kommer jag bli? Hur kommer jag må? Vad kommer jag göra? Vilka människor kommer finnas omkring mig? Hur kommer Eirah bli? Kommer jag någonsin klara av att vara nöjd ensam? Jag undrar. Och jag vill inte ha några svar i förväg. För det är ju lite hela grejen. Att ta reda på allt det där.

Jag är ganska glad. Eller nu ska vi inte överdriva, det är vinter. Jag mår ganska bra, i huvudet. Faktiskt. Hur stört är det?

En sällsynt stund (dag 95)

"See, with sensitivity comes these feelings, and with all these feelings comes the desire to want to shut them out."

Jag har en sällsynt stund. Faktiskt en stund jag inte upplevt en enda gång under mina tre månader som drogfri. En stund där jag inte kan se en enda anledning till att leva just drogfri. Inte en enda. Och jag kanske behöver en sån stund. Jag kanske måste se att det kommer komma sådana stunder också. Jag tror jag har haft tur. Jag tror inte så många har det så pass "enkelt" dom första tre månaderna som jag har haft. Notera "enkelt". För allt är relativt.

Men just nu vill jag inte känna. Jag vill inte att någon ska stå mig så nära så att det gör ont. Mina piller gjorde båda sakerna för mig. Stoppade känslorna, och släppte aldrig någon tillräckligt nära för att göra mig illa. Den enda som kunnat komma åt mig under mina år i bruset har varit mamma. För det är min mamma. Men ingen annan har kunnat göra mig någonting. Och nu kan vem som helst göra mig illa. Jag är helt tillgänglig för världen.

Så medan jag vänjer mig vid att saker kan göra ont, kan dom som fortfarande vill stå mig nära vara lite extra rädda om mig? Egentligen vill jag inte be om mer, jag vill inte be om några tjänster, jag vill egentligen inte behöva någon "särbehandling". Men faktum är att jag behöver den just nu, för att överleva det här. Och jag skulle inte be om någonting jag inte skulle kunna ge nån annan. Men för att jag ska kunna ge någonting alls, så måste jag överleva med förståndet i behåll, och då behöver jag bara att man är rädd om mig. Det är alltid ett fritt val, man måste inte, för det är inget tvång på att vara med i mitt liv. Men om man vill gå, så är det nog läge att göra det nu. För det kommer förmodligen bli värre innan det blir bättre.

"But I gotta tell you from us sensitive creatures, it's a real bitch sometimes; having to choose between sitting in our feelings and twisting one up, throwing one back, dying unarmed. In some ways, the drugs end up replacing you. It's true. Sad, but true. We worship them. Live for them. Sometimes even, die for them. They become our closest friends, and then at some point we have to let them go. So, in a way, getting sober is .. a kinda death. It's like killing your oldest and best friend, and maybe we're too sensitive for that." - William Banks talar med Gud i The Cleaner

Men det kanske är värt det. Det kanske är värt att stanna hos mig. För jag kanske är en awesome människa egentligen, under missbrukarpersonen, under missbrukarpersonen-som-precis-är-i-övergången-och-därmed-beter-sig-totalt-galet-personen. Där kanske det finns en asbra människa som alltid skulle ställa upp för dig. Kanske.

Words of wisdom (dag 70)

Det är underligt hur jag förväntar mig att dessa dagar ska vara nåt särskilt. Bara för att det är en nolla på slutet. Tänk vad coolt när det är tre nollor efter!
På något vis har räknandet av dagar hållt mig uppe. Men jag vet att jag har alldeles för höga förväntningar på dag 90. Som om allt skulle sluta vara jobbigt för att det gått tre månader. Men det är halvvägs till ett halvår, och på ett halvår skulle jag ju ändå vara ganska okej?

Jag känner mig ganska okej ändå, redan. Jag har inga seriösa tankar på att jag vill falla tillbaka. Inte ens när saker är skit. Det är då jag stannar upp och tänker "Gud vad du är duktig nu som klarar av detta utan sinnesförändrande substanser Josephine!". Ja, jag peppar mig själv genom att tilltala mig själv med namn. Men det är ganska okej.

Faktum är att det mesta är rätt poopigt just nu. Jag är klen för min nedrans infektion. Jag är förvirrad för att jag har noll koll på mig själv och vad jag vill eller vem jag är. Allt runt omkring är ett stort kaos. Jag är ett kaos. Och till råga på allt är jag i väldigt stort behov av möbler (vem vill skänka mig en säng?). Men jag känner i alla fall att jag lever och det är en underlig och ganska berusande känsla i sig. Och varje gång jag går igenom nåt jobbigt så gör jag det snyggare än gången innan. Jag lär mig! Och jag lär känna mig själv mer och mer hela tiden, för varje jobbig sak jag klarar så fattar jag nåt nytt.

Alla problem är problem och inget mer, egentligen. Men det är andra problem än de förut. De som var onaturliga. Sånt man inte är gjord för att behöva tänka på. Men vanliga mänskliga problem är sådant som man alltid kommer ha. Och jag tänker alltid att alla går igenom sin skit. Min är inte så speciell. Och jag gillar min skit. För den är min och den påminner mig om hur lätt det är att leva normalt om man jämför. Men man kanske måste ha vulkanräserskit för att tycka det. Jag uppskattar omskakningen hur som helst. Jag uppskattar dessa förvirrade känslor för jag har tamigfan saknat dom!

Jag försöker just nu lära mig att inte brusa upp. Att centrera mig själv och inte bli tokigt förbannad när det inte är någon idé. Att stanna och tänka. Det är inte alltid lätt. Jag är en jäkla bitch rätt ofta, det försöker jag tona ner lite. Men det är inte lätt det här. Att lära mig att backa är svårt. Jag är lite av en ångvält när jag är förbannad och när nåt går emot det jag verkligen tycker är rätt. Men ibland är det faktiskt ingen idé. Man kan skrika, sparka och slåss hur mycket man vill och det kommer inte leda någonstans, och då är det bara slöseri på min energi som är ganska värdefull. Så jag försöker att vara lugn. Vilket skämt! =D (Ja, jag förärade bloggen med en smiley, för en gångs skull, jag inser att min sarkastiska ton inte är lätt att urskilja alla gånger. Tips: Jag är alltid sarkastisk mer eller mindre).

Idag nynnar jag på en klassiker från 1970, dagen till ära. Den passar bra också. The Beatles finaste Let it be. För det är ju precis det jag måste lära mig.

Jag saknar dig (dag 61)

Ibland tror jag inte att jag vill leva utan dig.
Ibland är jag säker på att jag vill det.

Ibland saknar jag dig.

Ibland tror jag inte att jag kan leva utan dig.
Ibland är jag säker på att utan dig är enda sättet.

Ibland saknar jag dig.

Ibland tror jag inte att jag kommer lära mig leva alls.
Ibland är jag säker på att jag redan kan.

Ibland saknar jag dig bara.

Ibland tror jag inte att mina känslor går att leva med.
Ibland är jag säker på att utan mina känslor skulle jag inte leva alls.

Ibland saknar jag lugnet. Tysnaden. Intet. Att finnas. Att inte finnas.
Ibland saknar jag att inte känna något annat utom den perfekta känslan.

Ibland är jag säker på att jag kommer att dö utan dig.
Alltid är jag säker på att jag inte kan leva med dig.

Men jag saknar dig ibland.

Rubik's cube (dag 54)

Jag är ett levande mysterium, för mig själv. Jag litar inte ett apslem på mina egna känslor. Mina tankar är så snabba att jag inte hänger med. "Ah shit vad kul detta är!", "Röda gardiner kanske?", "Synd att Nicklas åkte ut..", allt detta på en sekund. En sekund. Så hur ska jag veta vad mina känslor säger om saker och ting? Hur ska jag veta om jag reagerar på ett normalt sätt? Hur ska jag veta vad jag vill med allt i mitt liv? Hur ska jag veta vem jag vill vara? Hur ska jag veta någonting när jag inte kan lita på min egen magkänsla? Jag har alltid litat på den. Men nu kan det svänga på en sekund, det kan svänga flera gånger på en sekund. Jag hatar att jag inte kan lita på mig själv.

Jag vet en sak nu: jäveljäveljävel vad jag skulle ge för lite brus nu. Bara lite. Ett piller, ett enda och jag skulle falla ner på knä och tacka gudarna och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag vill ut och skrika. Ge mig, ge mig, ge mig. Jag har inte ens en jävla Atarax att ta till. Jag hatar när ångesten snärjer mig, kväver mig och varje muskel spänner sig som en tonåring på anabola. De spänner sig för att det känns som jag ska falla sönder. Hela kroppen kämpar för att hålla ihop mina molekyler. De vill fly. Åt alla håll. Varsitt håll. För de orkar inte med varandra. Det är som ett slagfält. Hela min kropp och hela mitt sinne är ett stort jävla krig. De kan inte fly från varandra, så då slåss de istället.

Det ironiska är att det känns som att jag inte kan tänka klart.. utan piller. Verkligheten talar dock om om skillnaden. Att jag tänker nu. Och jag tänker förmodligen för mycket. Ganska uppenbart att det kändes klart med piller. Fanns ju inte en tanke som kunde störa. Nu är dom för många. Och allt är jävligt diffust. Jag bara saknar idag.

Your struggle to be free (dag 50)

Hade jag inte haft feber hade jag sprungit runt idag och skrikit av lycka. Och jag hade firat mig själv och så hade jag talat om för mig själv hur jävla bra jag är. Okej, det sista gör jag hela tiden. Men vi firar med ett citat direkt från Österrike, idag, damer och herrar: The great Tii said (om att charma folk):

"Det är bara att lova guld och gröna skogar,
sen att man bara har ett kalhygge att erbjuda är ju inte relevant!"

Så 50 dagar, det känns som en hel livstid. 50 dagar är ingenting egentligen. Mot hur många dagar jag slösat. Men på 50 dagar har jag hunnit med så mycket och jag har mått väldigt bra många stunder. Stunder jag inte skulle byta mot några piller i världen, oavsett hur mycket jag vill ha dom när jag inte mår bra.

Dagens tema är ungefär "Vem är Elwah?". En fråga jag ställer mig väldigt konstant nu för tiden. Jag inser att jag inte alls är lika häftig som förut. Jag är en tönt. Jag känslostormar konstant, nog för att det säkerligen tonar ut sig med tiden. Jag reagerar inte på samma sätt på saker längre. Kanske för att nu känns det. Det gjorde det inte förut. Det är inte svårt att vara häftig när man är död.

Minnen gör en till den man är, känslan i minnet ganska viktig dock. Så även om jag minns vad jag tyckte och vad jag tänkte så känns inte alla dom sakerna rätt längre. Förut kunde jag säga rakt ut vad jag tyckte. Jag vill vara en person som kan det. Men nu är det inte lika lätt att vara ärlig längre. Speciellt när det jag måste säga till folk sårar dem. Och det är inget jag vill göra. Men jag kan aldrig kompromissa mig själv heller, så att det är jag som lider genom att vara tyst. Det funkar inte riktigt för mig. Det får vara ganska extremt för att jag ska backa och lida i tysthet. Så hur jobbigt det än känns nu, så försöker jag säga det jag känner.

Det som skrämmer mig är att även om jag ser ut som vanligt, rör mig som vanligt, uttrycker mig som vanligt, så är det inte jag. Och jag är rädd att folk inte accepterar förändring. Inte så snabbt. Jag förstår att det är svårt att hänga med. Det är svårt för människor omkring mig att inte se mig som de alltid gjort. Och det är inte underligt. 50 dagar för mig är en evighet. 50 dagar för alla andra är en blinkning.

Jag är väldigt rädd för att jag inte ska vara den personen de faktiskt vill att jag ska vara. Att jag inte ska vara den vännen, den dottern, den systern, flickvännen som de älskar. Men, jag tittar på det som var jag och undrar hur man kunde älska det där. Men tydligen gjorde folk det. Själv tittar jag bara tillbaka och tänker att jag inte tänker vara henne, aldrig mer. Jag skäms för vad jag gjort, mot den är faktiskt är jag. Som ligger så djupt begravd att jag får gräva varje dag för att veta vad jag känner, vad jag tycker, hur jag är, hur jag reagerar.

Go spread the news, oh and don't forget your shoes
It's going to be a long walk. And you know what you could lose
.. When you've got mountains to move

Oavsett hur jag är när jag är någorlunda färdigbakt så är det så mycket bättre än det jag var. Och tanken (nu kommer det en sån där elak grej) på att ändringen kan få folk att vända mig ryggen får mig att känna att då är det lika bra. Om de gillar det där mer än mig så har de bara bad taste och är inte människor jag borde omge mig med. Men alla omkring mig verkar göra sitt bästa för att ge nya jag en chans. Och jag är väldigt tacksam för det.

Bloggtitel från:
50 ways to leave your lover - Paul Simon

Soundtrack:
Mountains to Move - Gavin DeGraw, Free

Dirty Harry in da house (dag 44)

Jag tror att jag kommer orka städa idag. Faktiskt. Det känns som att jag kommer orka. Ska bara sluta må illa efter antibiotikan. För jäss, jag har fått tillbaka min fina älskade infektion. Nionde gången i år. Inte illa faktiskt. Denna gången stör det mig mer, för medan jag trappade ner så var allt redan skit ändå, så att jag var dubbelt så klen, hade konstant astma och feber märkte jag inte direkt av på det viset. Det spelade ingen roll då.

Men när saker började vända efter nedtrappningen och jag började känna mig bättre både fysiskt och och psykiskt hade jag dagar där jag kunde känna aha! Det är så här det är att vara en frisk och normal människa! (Okej, 'normal' är relativt, jag kommer ju aldrig direkt sluta sitta i rullstol, men för mig är ju det ett normalläge). Jag var och tränade första gången då när jag faktiskt var helt frisk och jag orkade mycket mer än jag trodde. Andra gången jag tränade orkade jag knappt hälften. Och förra gången tvingade jag mig att orka boxas lite. Jag vet att man inte ska anstränga sig med infektioner och sånt men om jag inte hade boxats hade mitt huvud exploderat.

Det verkar gå lite hand i hand, huvudet och kroppen. Den där dagen, när jag tränade och var frisk var den bästa dagen jag har haft på flera år. Jag vill ha fler sådana dagar. Och jag insåg att det är nog inte så underligt att nedtrappningen var så jävla jävlig eftersom jag har varit sjuk nästan konstant. Det gör ju inte en direkt mer pepp kanske, även om man inte riktigt lägger märke till att infektionen tar så mycket på ens krafter. Men nu märks den, väldigt väl. Bara hoppas att antibiotikan gör någon nytta nu.

Jag känner mig ganska samlad när det kommer till att leva utan piller. Jag trodde det skulle uppta varje tanke jag hade för evigt. Men det gör det inte, otroligt nog. Att vakna upp och inte ta dagens första är inte svårt. Det är så lätt så att jag glömmer ta de mediciner jag verkligen borde hålla koll på. Det är inte så bra kanske. Jag trodde att varje gång något inte blev som jag ville så skulle jag tänka att piller kunde rädda mig. Varje gång något blev jobbigt. Men faktiskt inte. Jag tänker på dem mindre och mindre. Och jag är väldigt tacksam för det.

Det betyder inte att detta är lätt. Inte ens lite lätt. När tankarna på piller skingras så dyker det upp nya, och jag kan inte sortera dem. Jag har ingen aning om nånting. Hela mitt inre är ett kaos, för jag vet fortfarande inte riktigt vad som är jag och vad som inte är jag. Jag vet inte vad en del känslor betyder när de dyker upp, för jag har glömt. Jag försöker lära mig att få lite rutin. Lära mig att fixa saker. Lära mig att leva. Det är det svåra nu. Men om det blir lättare och lättare att leva utan piller så borde det bli lättare och lättare att leva med mig själv och den jag är, eller håller på att bli. Jag har inte fått några mer sådana psychochickutbrott heller, bara vanliga utbrott där jag inte skrämt skiten ur mig själv. Om jag bara stannar upp och försöker analysera känslor som ramlar över mig. Jag stannar upp, analyserar och arkiverar för nästa gång. Det verkar fungera ganska bra.

Det här går fint! Om jag bara kunde få tag i en pickadoll och skjuta den förbannade infektionen in tha face!

"I know what you're thinking. Did he fire six shots or only five? Well, to tell you the truth, in all this excitement, I've kinda lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya punk?" - Harry Callahan, Dirty Harry